vart h...e är sjukvården på väg?

För att den eller de läkare du syftar på, har tagit egen ställning till problemet utan att ta hänsyn till den vetenskapliga sidan av det hela.

Ett seriöst sätt vore att göra den här typen av verksamhet under ramen för klinisk forskning, och då underkastad samma strikta kontroll som normala vetenskapliga studier.

En läkare har rätt att skriva ut vad vi vill av vilken orsak vi vill, s.k. off-label-förskrivning när man skriver ut ett preparat utanför dess godkännande.
Det betyder att en enskild läkare som "frälsts" gällande hypotyreos typ 2 eller trött binjure eller vad du vill, kan välja att gå utanför det som är vetenskap.

Man kanske påstår sig vara extra utbildad på ämnesomsättningen, och så gör man det man tycker verkar bra. Men man glömmer att man är skyldig att förhålla sig till vetenskapen.

Jag är själv ingen expert på endokrinologi, men med jämna mellanrum diskuterar jag både sköldkörtel, konshormoner och kortisol med endokrinologerna.

Ingen av dessa läkare, som faktiskt ÄR experter och specialutbildade på just hormonområdet, rekommenderar den typ av provtagning som du blivit lärd ska göras.

Visst är det spännande att majoriteten av läkare tror på vetenskapen, och de läkare som väljer att frångå vetenskapen uppfattas som extra tillförlitliga.
Forskningen går ju framåt hela tiden. Vissa saker som ansågs suspekt eller tveksamt för 10 år sen är det normala idag. Det är ju liksom utveckling. De kommer något på spåren, ser saker hos sina patienter och börjar forska på det. Jag har absolut inte koll på detta med binjureutmattning och hur pass vetenskapligt det är. Det finns ju dock läkare som hävdar att detta är en realitet och många patienter blir bra av behandlingen. (ja mottagliga för Levaxin som gör att de mår bra). Det som fungerar måste ju ha en orsak och då förstår jag att läkarna tittar på detta. Om 10 år kanske vi ser helt annorlunda på detta? Då vet de säkert mycket mer än idag. Hur vi lever och vad vi får i oss påverkar ju kroppen på olika sätt. Hur Ftalater i plast och tex flamskyddsmedel på möbler påverkar vet de till viss del nu, men inte helt. Bit för bit kommer forskarna framåt. Utvecklingen är jätteviktig och det som är sanning idag behöver inte vara det om några år för då kanske de vet mer. Det är endokrinologer mest som tittar på detta och det är ju helt rätt. De är ju specialister på området.
Jag tycker inte att läkare ska frångå vetenskapen alls, men de måste vara öppna för utveckling. Det som inte är vetenskap idag kan vara det snart.
 
På vilket sätt och vid vilket universitet är den läkare du hänvisar till, specialutbildad på ämnesomsättningen?
Vilka vetenskapliga artiklar har vederbörande publicerat?

Inom den vanliga sjukvården är det sådant som räknas.
Den som är seriös, forskar och publicerar sina fynd.

Ska se om jag hittar information.
 
Jag måste säga @bigganl att är det något hos dig som inte behöver behandlas så är det ditt tålamod. Du blir kraftigt ifrågasatt men svarar lika lugnt varje gång och det är imponerande. Det får man ge dig :up:
Att bli ifrågasatt hör till livet. Vi kan inte tycka lika hela tiden och vi har framför allt inte samma erfarenheter och kunskap. Jag saknar mycket kunskaper; men om man inte blir ifrågasatt så fortsätter man inte utvecklas. Jag måste ifrågasätta mig själv också. Det hör till. Jag vill framåt. Jag vill lära mig. och jag vill få resultat. Jag kan inte bara acceptera att jag mår fruktansvärt dåligt, inte orkar någonting, inte kan koncentrera mig, sover stup i kvarten utan att bli piggare och blir alldeles dimmig i hjärnan. Tappar hår och får så torr hy att det ryker om mig när jag drar av mig byxorna (och kliar som satan). Det är inget liv. Hade jag inte varit både tålmodig och envis kanske jag hade mått så än, men nu fick jag livet tillbaka med NDT. Jag är inte helt som innan, men klart mycket bättre i alla fall.
Det är när jag blir nonchalant eller otrevligt bemött som jag blir lite lack. Jag ställer mycket frågor till vårdpersonalen, för jag vill förstå, och vissa är positiva och svarar, medan andra bara blir sura och irriterade som om vi "vanliga dödliga" inte ska bry oss. Som om de verkligen inte vill att vi ska få reda på saker och ting. Då blir jag sur.
 
Forskningen går ju framåt hela tiden. Vissa saker som ansågs suspekt eller tveksamt för 10 år sen är det normala idag. Det är ju liksom utveckling. De kommer något på spåren, ser saker hos sina patienter och börjar forska på det. Jag har absolut inte koll på detta med binjureutmattning och hur pass vetenskapligt det är. Det finns ju dock läkare som hävdar att detta är en realitet och många patienter blir bra av behandlingen. (ja mottagliga för Levaxin som gör att de mår bra). Det som fungerar måste ju ha en orsak och då förstår jag att läkarna tittar på detta. Om 10 år kanske vi ser helt annorlunda på detta? Då vet de säkert mycket mer än idag. Hur vi lever och vad vi får i oss påverkar ju kroppen på olika sätt. Hur Ftalater i plast och tex flamskyddsmedel på möbler påverkar vet de till viss del nu, men inte helt. Bit för bit kommer forskarna framåt. Utvecklingen är jätteviktig och det som är sanning idag behöver inte vara det om några år för då kanske de vet mer. Det är endokrinologer mest som tittar på detta och det är ju helt rätt. De är ju specialister på området.
Jag tycker inte att läkare ska frångå vetenskapen alls, men de måste vara öppna för utveckling. Det som inte är vetenskap idag kan vara det snart.

Fast det blir ju lite bakvänd ordning om man först testar en behandling på patienter och sen forskar om det? Man forskar ju för att kunna veta om det finns belägg för att använda en viss metod i praktiken eller inte.

Med hjälp av sådan forskning kan SEN t.ex. sättet man behandlar olika åkommor förändras och bli mer effektivt. Vetenskapen går framåt, alltså.
 
Men @CillaW då! Du förstår väl att det är en helhet! Om man har "hypotyreos typ 2" så fungerar sköldkörteln dåligt, fast till skillnad från vanlig hypotyreos syns det inte på några prover. MEN det funkar inte med levaxin. Det måste till nån stackars gris-sköldkörtel för att det ska hjälpa. MEN så enkelt är det inte heller. För om binjurarna är "trötta" kommer de inte svara på den av grislevaxinet hysteriskt uppskruvade ämnesomsättningen. Utan då måste de först stöttas med kortisol!! SEN blir man frisk!

Fast proverna är likadana. Och det kan inte visas faktiskt skillnad i blindade studier. Men enligt hörsägen funkar det såhär för en massa människor! Och då kan det väl inte vara fel. Du har väl ändå ingen medkänsla med endokrinpatienter, ortoped som du är. Du är säkert köpt av ett läkemedelsbolag eller en gipstillverkare eller nåt.

:D

jag förstår ju att du är ironisk, men just så har det varit för massor av människor. Det är däremot inte hörsägen. Det är människor jag pratat direkt med plus det de skrivit direkt i forumet (med Hypodrabbade). Proverna är inte likadana. De är inte jättebra, men de är precis inom referensintervallen och då anser läkarna att det är bra.
I mitt fall så låg jag förr lite över gränsen till överaktiv sköldkörtel men då mådde jag bra. Det är kanske de värdena jag hade då som är normala för mig. Nu har jag värden som visserligen är inom referens, men nära gränsen. Det är stor skillnad för mig som person. Just det individuella ser inte läkarna till.
Läste för en stund sedan en artikel om att de 2009 (på endokrinkonferens om jag fattade rätt), ville ändra gränsen för när medicin ska sättas in när det gäller TSH. De ville att det alltid ska sättas in vid 2,5 istället för som oftast 3,5. De hade kontrollerat tester på en stor befolkningsgrupp och konstaterat att de som mådde bra hade ett TSH på 0,3-2,5
Tex: tittar man på de som har konstaterad Hypo som skriver i forumet så har de flesta när de mår bra ett TSH på 0,1-0,5
forskningen och patienternas upplevelse möts inte riktigt. Det är för stor diskrepans där tycker jag.
Det är så många som både pratar och skriver om just detta nu så jag gissar att det kommer att hände mycket framöver. (jag hoppas i alla fall).
 
Fast det blir ju lite bakvänd ordning om man först testar en behandling på patienter och sen forskar om det? Man forskar ju för att kunna veta om det finns belägg för att använda en viss metod i praktiken eller inte.

Med hjälp av sådan forskning kan SEN t.ex. sättet man behandlar olika åkommor förändras och bli mer effektivt. Vetenskapen går framåt, alltså.
Jag menar inte att man ska testa först.
Vissa läkare hävdar ju att detta är ett faktum och de behandlar patienterna på det här viset. De kan ju inte börjat behandla så utan att de hade något i ryggen. Det får man väl inte ens?
Men mera forskning är på sin plats tycker jag eftersom läkarkåren uppenbarligen inte är överens om detta.
 
har fått läkartid till sonen nu så det ska bli intressant att se provsvaren. Jag hoppas bara de kan hjälpa honom att må bättre. :)
 
jag förstår ju att du är ironisk, men just så har det varit för massor av människor. Det är däremot inte hörsägen. Det är människor jag pratat direkt med plus det de skrivit direkt i forumet (med Hypodrabbade). Proverna är inte likadana. De är inte jättebra, men de är precis inom referensintervallen och då anser läkarna att det är bra.
I mitt fall så låg jag förr lite över gränsen till överaktiv sköldkörtel men då mådde jag bra. Det är kanske de värdena jag hade då som är normala för mig. Nu har jag värden som visserligen är inom referens, men nära gränsen. Det är stor skillnad för mig som person. Just det individuella ser inte läkarna till.
Läste för en stund sedan en artikel om att de 2009 (på endokrinkonferens om jag fattade rätt), ville ändra gränsen för när medicin ska sättas in när det gäller TSH. De ville att det alltid ska sättas in vid 2,5 istället för som oftast 3,5. De hade kontrollerat tester på en stor befolkningsgrupp och konstaterat att de som mådde bra hade ett TSH på 0,3-2,5
Tex: tittar man på de som har konstaterad Hypo som skriver i forumet så har de flesta när de mår bra ett TSH på 0,1-0,5
forskningen och patienternas upplevelse möts inte riktigt. Det är för stor diskrepans där tycker jag.
Det är så många som både pratar och skriver om just detta nu så jag gissar att det kommer att hände mycket framöver. (jag hoppas i alla fall).

Hörsägen som jag menar det, i forskningssammanhang, innebär just att det är vad människor säger, men att det inte visats kliniskt och statistiskt korrekt.

Jag önskar både dig och din son att må bra! Det är bra att vara intresserad och läsa på om sin hälsa. Men som läkare måste jag avråda ifrån att ge sitt fulla förtroende till folk som har en gravt avvikande mening som de inte kan påvisa med vetenskapliga resultat, utan som tvärtom redan ÄR motbevisad gånger flera. Är du intresserad av riktiga medicinska studier i detta ämne kan jag verkligen rekommendera dig att titta på debattinläggen men tillhörande referenser som jag länkat till tidigare i tråden.

Jag tror på dig när du säger att du mår bättre på "för hög" dos. Jag tror också på att många känt sig bättre av sin kortisondos. Men det betyder INTE att jag på något sätt skulle gå med på att ge för mycket levaxin eller något kortison på dessa premisser. Det finns två viktiga förklaringar till detta:

1. Det finns stora risker med att ta för hög dos. Referensintervallet finns för att guida mot god effekt utan risker. "Överdos" kan kännas bättre på kort sikt men kan också vara mycket farligt.

2. Kortison är uppiggande. Därför är det lätt att känna en positiv effekt av det. Det speedar upp både det ena och det andra. Men medför också stora risker.

SLUTSATS AV DETTA: Man kan känna sig bättre vid låga TSH-värden och piggare efter kortisondos (det är möjligt att det är rätt att utvidga referensintervallet något, men jag talar om rejäl överdosering nu) men det innebär inte att det är rätt medicinering med alla faktorer invägda.
Man blir pigg av amfetamin, glad av kokain, nöjd av opiater. Men det finns klara anledningar till att vi inte skriver ut det hur som till den som önskar.

När det gäller binjurar och forskning vill jag gärna göra en kommentar. Du skriver att forskningen går framåt, man vet inte allt osv. Ja det gör den, och all existerande forskning visar att det inte finns någon "utmattning", att man inte kan mäta den i saliven och att man inte ska behandla det påstådda tillståndet med kortison. Att hävda motsatsen är inte seriöst, det är inte fråga om några nya smarta ifrågasättanden, det är inte forskning, det är POPULISTISKA LÖGNER.

Man kan ha sviktande binjurar. Det är farligt och viktigt att behandla. Det kan mätas med prover (ej saliv). Det är viktigt att behandla innan eventuell levaxin-behandling. Man kan inte ha trötta binjurar. Antingen fungerar de, eller fungerar de inte. Fungerar de inte ska man ha medicin, ofta livslång.
En kort kortisonkur blir man pigg av. Det har normalt sett INGET med sviktande binjurar att göra. Det är som att ta en uppiggande drog. Inget man bör göra utan anledning.
 
[QUOTE

Jag önskar både dig och din son att må bra! Det är bra att vara intresserad och läsa på om sin hälsa. Men som läkare måste jag avråda ifrån att ge sitt fulla förtroende till folk som har en gravt avvikande mening som de inte kan påvisa med vetenskapliga resultat, utan som tvärtom redan ÄR motbevisad gånger flera. Är du intresserad av riktiga medicinska studier i detta ämne kan jag verkligen rekommendera dig att titta på debattinläggen men tillhörande referenser som jag länkat till tidigare i tråden.

Jag tror på dig när du säger att du mår bättre på "för hög" dos. Jag tror också på att många känt sig bättre av sin kortisondos. Men det betyder INTE att jag på något sätt skulle gå med på att ge för mycket levaxin eller något kortison på dessa premisser. Det finns två viktiga förklaringar till detta:

1. Det finns stora risker med att ta för hög dos. Referensintervallet finns för att guida mot god effekt utan risker. "Överdos" kan kännas bättre på kort sikt men kan också vara mycket farligt.

2. Kortison är uppiggande. Därför är det lätt att känna en positiv effekt av det. Det speedar upp både det ena och det andra. Men medför också stora risker.

SLUTSATS AV DETTA: Man kan känna sig bättre vid låga TSH-värden och piggare efter kortisondos (det är möjligt att det är rätt att utvidga referensintervallet något, men jag talar om rejäl överdosering nu) men det innebär inte att det är rätt medicinering med alla faktorer invägda.
Man blir pigg av amfetamin, glad av kokain, nöjd av opiater. Men det finns klara anledningar till att vi inte skriver ut det hur som till den som önskar.

När det gäller binjurar och forskning vill jag gärna göra en kommentar. Du skriver att forskningen går framåt, man vet inte allt osv. Ja det gör den, och all existerande forskning visar att det inte finns någon "utmattning", att man inte kan mäta den i saliven och att man inte ska behandla det påstådda tillståndet med kortison. Att hävda motsatsen är inte seriöst, det är inte fråga om några nya smarta ifrågasättanden, det är inte forskning, det är POPULISTISKA LÖGNER.

Man kan ha sviktande binjurar. Det är farligt och viktigt att behandla. Det kan mätas med prover (ej saliv). Det är viktigt att behandla innan eventuell levaxin-behandling. Man kan inte ha trötta binjurar. Antingen fungerar de, eller fungerar de inte. Fungerar de inte ska man ha medicin, ofta livslång.
En kort kortisonkur blir man pigg av. Det har normalt sett INGET med sviktande binjurar att göra. Det är som att ta en uppiggande drog. Inget man bör göra utan anledning.[/QUOTE]

Jag har återgett vad läkare sagt och vad patienter berättat om sin egen sjukdomsresa. Vilka belägg läkarna har för att säga detta vet jag inte, men en läkare måste väl ha något på fötterna för att uttala sig?

Jag vet inte vart du fått ifrån att jag mår bättre på för hög dos? Jag tar bara den dos jag blivit anvisad och inget annat. Jag höjer inte dosen på eget bevåg. Mina värden är inte optimala, men de är bättre nu är i våras och jag mår ju också bättre.

Jag har inte tagit kortison själv så jag har ingen erfarenhet av det. De som berättat att de fått det en kort tid har inte blivit piggare. De har inte märkt någon skillnad förrän efteråt när de mår bättre av Levaxinet. (som de innan bara blev sämre av).

Som sagt: När det gäller detta med binjurarna har jag ingen som helst erfarenhet. Det är läkare som skrivit om detta och att det är något som måste uppmärksammas. Hur mycket eller lite som forskats på det har jag ingen aning om, men eftersom de påtalar det och det samtidigt är en massa människor som berättar om hur de efter behandling kan ta emot Levaxinet och må bra, så borde det ligga någonting i det. Jag har absolut inga svar. Läkaren på företagshälsan förklarade det rätt bra tycker jag. Hon tog sig tid. Nu gäller ju detta inte mig. Jag har mig veterligen inga fel på mina binjurar. Trötta binjurar kanske är fel uttryck? Jag vet inte. Många uttrycker sig så. Det korrekta kanske är något annat?

När det gäller TSH så är det många som skrivit och berättat sina historier om sjukdomen på forumet. De har med medicinering dessa låga värden och mår då bra. Inte kortvarigt alltså utan hela tiden. Det jag läste nyss om detta var att endokrinologerna uppmärksammat att patienter som mår bra har i allmänhet lägre värden är vad referensintervallet visade och de tyckte det var anmärkningsvärt och att gränsen borde ändras. Vad det betyder i praktiken vet jag inte. Bara att diskrepansen mellan referensvärden och vad patienter mår bra på, är stor. När många människor uppger samma sak betyder inte det att det gäller för alla människor, men att det visar på någonting viktigt som man bör uppmärksamma. (det är flera tusen medlemmar på forumet)
 
Du är väl läkare? Ortoped om jag inte minns fel. Det är ju oftast allmänläkare som man träffar på en VC och de kan i alla fall förklara sammanhanget. Det de sagt till mig är att om binjurarna är trötta och patienten får Levaxin så istället för att bli bättre så blir patienten sämre då man inte kan tillgodogöra sig Levaxinet. I det fallet ska binjurarna stöttas först under en kort period (en till två månader) och sen kan Levaxinet sättas in. Då kan kroppen svara rätt på det.
Det är den förklaringen jag fått.

Och det där sammanhanget dels grovt förenklat, dels fel.

Att jag är ortoped gör mig inte okunnig inom endokrinologi.
 
[QUOTE

Jag önskar både dig och din son att må bra! Det är bra att vara intresserad och läsa på om sin hälsa. Men som läkare måste jag avråda ifrån att ge sitt fulla förtroende till folk som har en gravt avvikande mening som de inte kan påvisa med vetenskapliga resultat, utan som tvärtom redan ÄR motbevisad gånger flera. Är du intresserad av riktiga medicinska studier i detta ämne kan jag verkligen rekommendera dig att titta på debattinläggen men tillhörande referenser som jag länkat till tidigare i tråden.

Jag tror på dig när du säger att du mår bättre på "för hög" dos. Jag tror också på att många känt sig bättre av sin kortisondos. Men det betyder INTE att jag på något sätt skulle gå med på att ge för mycket levaxin eller något kortison på dessa premisser. Det finns två viktiga förklaringar till detta:

1. Det finns stora risker med att ta för hög dos. Referensintervallet finns för att guida mot god effekt utan risker. "Överdos" kan kännas bättre på kort sikt men kan också vara mycket farligt.

2. Kortison är uppiggande. Därför är det lätt att känna en positiv effekt av det. Det speedar upp både det ena och det andra. Men medför också stora risker.

SLUTSATS AV DETTA: Man kan känna sig bättre vid låga TSH-värden och piggare efter kortisondos (det är möjligt att det är rätt att utvidga referensintervallet något, men jag talar om rejäl överdosering nu) men det innebär inte att det är rätt medicinering med alla faktorer invägda.
Man blir pigg av amfetamin, glad av kokain, nöjd av opiater. Men det finns klara anledningar till att vi inte skriver ut det hur som till den som önskar.

När det gäller binjurar och forskning vill jag gärna göra en kommentar. Du skriver att forskningen går framåt, man vet inte allt osv. Ja det gör den, och all existerande forskning visar att det inte finns någon "utmattning", att man inte kan mäta den i saliven och att man inte ska behandla det påstådda tillståndet med kortison. Att hävda motsatsen är inte seriöst, det är inte fråga om några nya smarta ifrågasättanden, det är inte forskning, det är POPULISTISKA LÖGNER.

Man kan ha sviktande binjurar. Det är farligt och viktigt att behandla. Det kan mätas med prover (ej saliv). Det är viktigt att behandla innan eventuell levaxin-behandling. Man kan inte ha trötta binjurar. Antingen fungerar de, eller fungerar de inte. Fungerar de inte ska man ha medicin, ofta livslång.
En kort kortisonkur blir man pigg av. Det har normalt sett INGET med sviktande binjurar att göra. Det är som att ta en uppiggande drog. Inget man bör göra utan anledning.

Jag har återgett vad läkare sagt och vad patienter berättat om sin egen sjukdomsresa. Vilka belägg läkarna har för att säga detta vet jag inte, men en läkare måste väl ha något på fötterna för att uttala sig?

Jag vet inte vart du fått ifrån att jag mår bättre på för hög dos? Jag tar bara den dos jag blivit anvisad och inget annat. Jag höjer inte dosen på eget bevåg. Mina värden är inte optimala, men de är bättre nu är i våras och jag mår ju också bättre.

Jag har inte tagit kortison själv så jag har ingen erfarenhet av det. De som berättat att de fått det en kort tid har inte blivit piggare. De har inte märkt någon skillnad förrän efteråt när de mår bättre av Levaxinet. (som de innan bara blev sämre av).

Som sagt: När det gäller detta med binjurarna har jag ingen som helst erfarenhet. Det är läkare som skrivit om detta och att det är något som måste uppmärksammas. Hur mycket eller lite som forskats på det har jag ingen aning om, men eftersom de påtalar det och det samtidigt är en massa människor som berättar om hur de efter behandling kan ta emot Levaxinet och må bra, så borde det ligga någonting i det. Jag har absolut inga svar. Läkaren på företagshälsan förklarade det rätt bra tycker jag. Hon tog sig tid. Nu gäller ju detta inte mig. Jag har mig veterligen inga fel på mina binjurar. Trötta binjurar kanske är fel uttryck? Jag vet inte. Många uttrycker sig så. Det korrekta kanske är något annat?

När det gäller TSH så är det många som skrivit och berättat sina historier om sjukdomen på forumet. De har med medicinering dessa låga värden och mår då bra. Inte kortvarigt alltså utan hela tiden. Det jag läste nyss om detta var att endokrinologerna uppmärksammat att patienter som mår bra har i allmänhet lägre värden är vad referensintervallet visade och de tyckte det var anmärkningsvärt och att gränsen borde ändras. Vad det betyder i praktiken vet jag inte. Bara att diskrepansen mellan referensvärden och vad patienter mår bra på, är stor. När många människor uppger samma sak betyder inte det att det gäller för alla människor, men att det visar på någonting viktigt som man bör uppmärksamma. (det är flera tusen medlemmar på forumet)

Jag tolkade ditt inlägg som att du mått bättre med högre dos, men förstår att det inte var så du menade. Som du skriver är det dock många patienter som upplever sig må bättre på väldigt låga TSH-nivåer.

Det här med att referensvärdena inte alltid stämmer överens med när patienter upplever att det mår bra eller okej, är inte en nyhet. Det är inget som de här läkarna du nämner själva har kommit på eller hittat en lösning på. Det är väl känt. Det de här kvacksalveri-företagen själva har kommit på är istället de rena lögnerna att man kan mäta och behandla binjuretrötthet som en lösning för de missnöjda hypotyreos-patienterna.

Verkligheten är alltså INTE att resten av yrkeskåren är omedvetna eller ointresserade av det här problemet. Men ett ansvarsfullt sätt att arbeta på är att följa vetenskap och beprövad erfarenhet och forska på vedertaget och seriöst sätt. Ett seriöst sätt att arbeta kan vara att erbjuds behandling på gränser till "överdos" och samtidigt informera om riskerna med detta (hjärtflimmer och benskörhet bl a). Patienten kan då själv vara med och resonera kring risker och vinster. De gällande risklinjerna för TSH skiljer sig också mellan referens för när man börjar behandla, och vilka värden man rekommenderar att uppnå med behandlingen. De senare är betydligt lägre, därför att man vet att hypotyreospatienter brukar må bättre då.

"En läkare måste väl ha något på fötterna"; ja, det är så en övervägande majoritet av oss arbetar. Dessvärre sätter du och många andra i nämnda forum tron till läkare som gör precis tvärtom. Läkaren som gett dig förklaringen kring binjureutmattning agerar mycket oprofessionellt, om den verkligen menat det du skrivit här. Saken är den att det är ju ofta mycket lättare att sälja ett budskap om man inte håller sig till sanningen!

Vad beror då detta på? Ja, det finns, precis som du säger, många hypotyreospatienter som inte är nöjda och må bra. Det kan finnas många anledningar till det. Det är viktigt att man lyssnar och tar hänsyn till varje patients hälsa och situation, anpassar individuell behandling och är öppen för andra eventuella sjukdomar som kan ställa till det. Det finns inte alltid lätta svar. Men en sak kan du vara helt säker på - en läkare som försöker förklara problemet med binjuretrötthet och kortison har fel. Den borde fortsätta söka och sluta ljuga.
 
Och det där sammanhanget dels grovt förenklat, dels fel.

Att jag är ortoped gör mig inte okunnig inom endokrinologi.
Nej absolut inte. I och med att du är läkare trodde jag du kunde detta. (även om det inte är din specialitet) De läkare jag träffat på VC är ju allmänläkare och då har ni ju läst det samma även om du sedan läst vidare. :)
 
Bra skrivet.

Men går väldigt illa ihop med din trådstart där du väldigt tydligt uttryckte att det var fel att normala sjukvården inte använder sig av olika ovetenskapliga metoder.
Vissa läkare använder ju andra metoder och anser dem vetenskapliga, medan andra läkare inte alls vill använda dem. Det är väl en utvecklingssak. Jag har aldrig uttryckt en önskan om att läkare ska använda sig av ovetenskapliga metoder. Om det låter så så har jag uttryckt mig illa och ber om ursäkt för det.
Det jag mest reagerar på är att ingen av de läkare jag träffat för mina symptom har visat något intresse för att ta reda på var de kommer ifrån. Vilken orsaken är. En av dem var säker på att jag led av sömnapné. Jag gjorde test med en apparat från sjukhuset. Den visade ingenting. Då ringde han upp dem och krävde en undersökning till då han inte litade på den första. Jag fick göra om testet med apparaten och som tidigare visade den inga sömnproblem. Då fanns inget mer att göra ansåg han. Då fick jag träffa en annan läkare på företagshälsan. Hon ställde i alla fall lite frågor och verkade intresserad/förklarade mycket innan mina provsvar kom, men när de visade värden inom referans så kunde hon inte göra mer. Att jag har alla dessa symptom är beklagligt menade hon, men sjukvården kunde inget göra.
Då jag via Hypoforumet, har kontakt med massor av människor i samma sits så vet jag ju att jag bara är en i mängden som upplevt samma sak. Desto roligare är det när någon som haft dessa problem länge äntligen hittar en läkare som lyssnar och provar behandling och de känner att de lever. För 10 minuter sedan läste jag om en i min ålder som haft problem sedan 1998 och som gått som en zombie sedan dess. För två månader sedan bytte hon läkare för femtielfte gången, men denna ville att hon skulle medicineras för att se om kroppen svarade på det. Hon var själalycklig och sa att för första gången på så många år så orkar hon vara aktiv och bubblan runt henne är borta. Hjärndimman har släppt och hon känner sig som en levande människa igen. Hennes prover har hela tiden legat inom referens, men nu är de mycket bättre och inte längre vid gränsen.
 
Vissa läkare använder ju andra metoder och anser dem vetenskapliga, medan andra läkare inte alls vill använda dem. Det är väl en utvecklingssak. Jag har aldrig uttryckt en önskan om att läkare ska använda sig av ovetenskapliga metoder.

Vad som är vetenskapliga metoder och inte är inte upp till var och en att bestämma själv, man kan anse att en bil är en kamel hur mycket man vill men det betyder inte att det stämmer.
 
Vad är orsaken till att man är sjuk? Jag är mer intresserad av att bli behandlad. Jag skiter i om det är A B eller C som ligger bakom. Ibland har man dragit på sig sjukdomar själv men då får man ta tag i det.
 
Jag tolkade ditt inlägg som att du mått bättre med högre dos, men förstår att det inte var så du menade. Som du skriver är det dock många patienter som upplever sig må bättre på väldigt låga TSH-nivåer.

Det här med att referensvärdena inte alltid stämmer överens med när patienter upplever att det mår bra eller okej, är inte en nyhet. Det är inget som de här läkarna du nämner själva har kommit på eller hittat en lösning på. Det är väl känt. Det de här kvacksalveri-företagen själva har kommit på är istället de rena lögnerna att man kan mäta och behandla binjuretrötthet som en lösning för de missnöjda hypotyreos-patienterna.

Verkligheten är alltså INTE att resten av yrkeskåren är omedvetna eller ointresserade av det här problemet. Men ett ansvarsfullt sätt att arbeta på är att följa vetenskap och beprövad erfarenhet och forska på vedertaget och seriöst sätt. Ett seriöst sätt att arbeta kan vara att erbjuds behandling på gränser till "överdos" och samtidigt informera om riskerna med detta (hjärtflimmer och benskörhet bl a). Patienten kan då själv vara med och resonera kring risker och vinster. De gällande risklinjerna för TSH skiljer sig också mellan referens för när man börjar behandla, och vilka värden man rekommenderar att uppnå med behandlingen. De senare är betydligt lägre, därför att man vet att hypotyreospatienter brukar må bättre då.

"En läkare måste väl ha något på fötterna"; ja, det är så en övervägande majoritet av oss arbetar. Dessvärre sätter du och många andra i nämnda forum tron till läkare som gör precis tvärtom. Läkaren som gett dig förklaringen kring binjureutmattning agerar mycket oprofessionellt, om den verkligen menat det du skrivit här. Saken är den att det är ju ofta mycket lättare att sälja ett budskap om man inte håller sig till sanningen!

Vad beror då detta på? Ja, det finns, precis som du säger, många hypotyreospatienter som inte är nöjda och må bra. Det kan finnas många anledningar till det. Det är viktigt att man lyssnar och tar hänsyn till varje patients hälsa och situation, anpassar individuell behandling och är öppen för andra eventuella sjukdomar som kan ställa till det. Det finns inte alltid lätta svar. Men en sak kan du vara helt säker på - en läkare som försöker förklara problemet med binjuretrötthet och kortison har fel. Den borde fortsätta söka och sluta ljuga.

nej jag har inte provat någon högre dos. Det har aldrig varit aktuellt. Jag skrev att förr, innan problemen kom visade mina prover (som tog av en helt annan anledninig) att jag hade en ytterst liten överaktivitet i sköldkörteln. Då mådde jag bra och om jag legat på den nivån förut så är det kanske inte så konstigt att jag mår väldigt dåligt när funktionen försämrats, även om det just nu ligger inom det som anses normalt. Det kanske inte är normalt för just mig menar jag.
Dosen sköldkörtelhormon har jag inte mixtrat med.
Vilka TSH-nivåer som folk mår bra på var alltså en massa endokrinologer som kollat upp och kommit fram till att de ville ändra gränsen för när medicin ska sättas in, eftersom de såg att de låg lägre än vad gränsvärdet är. Sen har hypoforumet uppmanat medlemmar att skriva in vilka värden de har som mår bra när de ligger rätt i sin medicinering. Helt ovetenskapligt alltså, men svaren gav ändå en intressant fingervisning då runt 1000 personer (om jag minns rätt), svarat och de alla låg på 0,1-0,5. Det är intressant i sig tycker jag, eftersom det inte är vad läkarna strävar efter. Detta har ingenting med binjurarna att göra utan det är patienter med Hypo som berättat om sina egna prover i ett forum. Inga företag är inblandade där.
Att många patienter inte mår bra kan ju ibland beror på att det är omvandlingen till T3 som inte fungerar. Då gör knappast Levaxin någon nytta (eftersom det är syntetiskt T4).
Som jag skrivit innan så är det inte läkarna som behandlar som jag reagerar på utan de läkare som har en patient med kraftiga symptom, men hyfsade provresultat. Då gör de ingenting. (ja inte alla läkare förstås, men många). Då tycker jag att man borde gå till botten med problemen. Att låga någon sova var som helst och hur mycket som helst utan att blir piggare, tappa hår, frysa, få hud som är så torr att de ryker flagor om den, ha kraftig muskelvärk, inte kunna fokusera, ha hjärndimma så det känns som att vara drogad och en mage som inte fungerar. Ja det tycker jag inte känns ok. Att bara säga att "dina prover ser normala ut så då kan vi inte göra någonting", det är fel i mina ögon. Då måste man ta reda på vad symptomen beror på. Det är oerhört svårt att leva med detta. Att bara lyfta telefonluren för att ringa ett samtal på jobbet kändes som att bestiga ett berg. Jag är glad för att jag har ett jobb där det går att lägga sig på soffan en stund emellanåt för annars hade jag aldrig kunna klara av dagarna.
Att träffa 4 läkare på raken som ignorerar symptomen gör inte att man mår bättre precis. Jag blev förtvivlad.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg :angel: :p Jag är 31 år, har aldrig varit gravid, och började i vintras (december) få...
2
Svar
21
· Visningar
3 149
Senast: __sofia__
·
Kropp & Själ Har vi några läkare eller sköterskor här som kan svara på sårrelaterad fråga? Jag är opererad/sydd med resorberbar tråd för 1 1/2 v...
2
Svar
23
· Visningar
2 770
Senast: Lavinia
·
  • Artikel
Dagbok Först tänkte jag skriva i en kropp som inte orkar, men grejen är att ju längre tid jag varit sjuk desto mer en del av mig känns kroppen...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 450
Senast: manda
·
Kropp & Själ Hur pratar man med vårdcentralsläkare så att man faktiskt får hjälp? Jag har inte sökt vård på VC på många år nu eftersom de aldrig...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
9 157
Senast: tornblomma
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Kattbilder #9
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp