Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[Magiana]

Ja, jag kan naturligtvis inte säga vad som vore bäst för dig. Men utifrån dina trådar tänker jag att en inneboende skulle kunna riskera att bli ytterligare ett irritationsmoment i ditt liv (eller helt tvärtom, men det är ju svårt att säga på förhand hur väl man klickar). Kollegor är ju just sådana som ger en möjlighet att vara social men samtidigt kunna släppa när man går hem för dagen, såvida man inte aktivt väljer att umgås även på fritiden.

Jag vet inte heller vad du jobbar med eller hur du känner för ditt jobb, men jag känner att även att ha kollegor att bolla med när det blir knivigt, jobbigt eller stressigt är mycket värt. Jag ställer till det för mig för ibland, saker jag kanske också själv måste reda ut, men jag är aldrig ensam. Även det underlättar enormt när bara att stiga upp ur sängen och gå till jobbet känns tungt.

Som sagt: jag vet och förstår att det inte är lätt att bara byta jobb! Jag kan förstås inte heller säkert säga att det vore rätt för dig! Men utifrån det du skriver, så tänker jag (obs jag!) att du nog skulle ha mycket att vinna på att ha ett jobb som fick dig hemifrån. Ut bland andra, utan att behöva bli för nära, om du just inte vill.

Jag jobbar som administratör. Fram till i våras var jag den enda anställda. När jag jobbade på kontoret var jag ofta ensam. Kontakten med chefen och hennes man (delägare), samt våra samarbetspartners har alltid skett mest genom mejl och eventuellt telefonsamtal.

Jag kan inte ha ett jobb där jag utsätts för kniviga eller stressiga situationer.

Jo, jag är mycket väl medveten om att en inneboende kan bli ett irritationsmoment. Därför är jag inte heller "head over heels" gällande den idén.

Du kanske behöver bolla eventuellt karriärsbyte med någon? Kommunen brukar ha studie-yrkesvägledare man kan komma och prata med. Kanske kan hjälpa dig med lite nya infallvinklar?

Möjligt, även om jag inte har så stora förhoppningar. Jag är ju t.ex. inte villig att pendla mer än absolut max 30 minuter enkel väg. Det försvårar en hel del. Jag är inte heller villig att utbilda mig då jag börjar bli gammal och åren kvar att jobba krymper stadigt. (Jag fyller 45 om mindre än en månad.) Ska jag utbilda mig ska jag vara garanterad så pass hög lön efteråt att det kompenserar inkomstbortfallet under studietiden och återbetalningen av studielånet efteråt, med viss marginal. Sannolikheten att det ska hända är rätt tunn.