Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[mackan]

@Magiana jag har inga svar/lösningar på din situation osv. Jag har bara konstaterat att utifrån hur du känner dig i allt ang isolering/ensam/pratar aldrig med folk/vill prata med folk/träffar aldrig folk osv, så att ha ett jobb som innebär 100% att jobba hemifrån som du redovisar är ett stort minus.

 

[aiquen]

@Magiana jag har inga svar/lösningar på din situation osv. Jag har bara konstaterat att utifrån hur du känner dig i allt ang isolering/ensam/pratar aldrig med folk/vill prata med folk osv så att ha ett jobb som innebär 100% att jobba hemifrån är ett stort minus.

Jag håller med. Jag vill verkligen poängtera att jag förstår till fullo (!) att byter jobb är inget man gör i en handvändning, men även om det inte finns något specifikt yrke eller tjänst som lockar mer än något annat, tror jag att du @Magiana hade haft mycket att vinna på att ha ett jobb - ”vad som helst” - med kollegor.

Jag har också riktiga ups and downs - där jag när jag mår som sämst inte heller orkar ta mig för egentligen någonting alls. Men att då ha kollegor att interagera med under dagarna är guld värt. Det i sig gör mig inte BRA - och dipparna får jag ju uppenbarligen ändå - men jag tror att bara det kan bidra till att jag alls håller mig något sånär på benen, även när allt annat rämnar. Eftersom det ”tvingar” mig till umgås med andra och att vara social, även i perioder där jag helst hade isolerat mig själv fullständigt - med garanterat sämre mående som följd.

Jag säger inte alls att det måste vara så för dig och kanske fungerar vi helt olika, men jag vet av erfarenhet att i alla fall för min del blir allt bara än tuffare av att inte bara behöva kämpa mot de inre demonerna, utan också behöva kämpa med att tränga mig ut ur fullständig isolering. Jag varken vill eller orkar egentligen att umgås med folk när jag mår som sämst, men tack vare jobbet blir steget inte fullt så långt att hitta ut igen, eftersom isoleringen aldrig blir total.

Sedan behöver man ju som @hemlig skriver inte tvunget och nödvändigtvis jobba heltid, om man mår alldeles för dåligt eller det tar alldeles för mycket energi. Men att ha kollegor omkring sig den tid man väl spenderar på arbetet har i alla fall jag märkt betyder något så oerhört mycket för mitt mående i stort.

 

[Magiana]

@Magiana jag har inga svar/lösningar på din situation osv. Jag har bara konstaterat att utifrån hur du känner dig i allt ang isolering/ensam/pratar aldrig med folk/vill prata med folk/träffar aldrig folk osv, så att ha ett jobb som innebär 100% att jobba hemifrån som du redovisar är ett stort minus.

Jag är i Stockholm en gång i månaden. Min chef vill gärna att jag är där oftare men för mig är det en kostnadsfråga också. Det går nästan en tank bensin t.o.r.

Sedan behöver man ju som @hemlig skriver inte tvunget och nödvändigtvis jobba heltid, om man mår alldeles för dåligt eller det tar alldeles för mycket energi. Men att ha kollegor omkring sig den tid man väl spenderar på arbetet har i alla fall jag märkt betyder något så oerhört mycket för mitt mående i stort.

Jag har ju varit tjänstledig 25% under de senaste 4 månaderna. Visst klarar jag mig på inkomsten men det är för lite pengar ändå. Jag gick upp i heltid av ekonomiska skäl. Alternativet vore att skaffa en inneboende men jag är inte övertygad om att det skulle funka.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag är i Stockholm en gång i månaden. Min chef vill gärna att jag är där oftare men för mig är det en kostnadsfråga också. Det går nästan en tank bensin t.o.r.


Jag har ju varit tjänstledig 25% under de senaste 4 månaderna. Visst klarar jag mig på inkomsten men det är för lite pengar ändå. Jag gick upp i heltid av ekonomiska skäl. Alternativet vore att skaffa en inneboende men jag är inte övertygad om att det skulle funka.

Jag vet inte vad du har för lön idag men möjligheten finns ju att du skulle få bättre lön på ett annat jobb och kanske skulle få lika hög lön på 90 % på ett nytt jobb som du har på 100% på ditt nuvarande jobb.

 

[Magiana]

Jag vet inte vad du har för lön idag men möjligheten finns ju att du skulle få bättre lön på ett annat jobb och kanske skulle få lika hög lön på 90 % på ett nytt jobb som du har på 100% på ditt nuvarande jobb.

Jag har 26000 brutto. Här ute är det nog rätt svårt att komma upp i den lönen, framförallt när man som jag saknar utbildning.

 

[mackan]

Jag är i Stockholm en gång i månaden. Min chef vill gärna att jag är där oftare men för mig är det en kostnadsfråga också. Det går nästan en tank bensin t.o.r.

Det var ju iof inte vad jag reflekterade över alls. Min reflektion var som sagt att när du känner dig så isolerad/ensam/deprimerad osv så din heltidstjänst där du jobbar hemma samtidigt som du privat mår som du gör och känner som du gör, är ett minus som inte främjar dina önskemål om mera kontakt med människor osv.

 

[MiaMia]

Jag är i Stockholm en gång i månaden. Min chef vill gärna att jag är där oftare men för mig är det en kostnadsfråga också. Det går nästan en tank bensin t.o.r.

En tank bensin/månad är iofs en väldigt låg kostnad för arbetsresor...

 

[Magiana]

En tank bensin/månad är iofs en väldigt låg kostnad för arbetsresor...

Ja, men ska jag vara i Stockholm två gånger i månaden så dubblas det.

 

[kryddelydd]

Ja, men ska jag vara i Stockholm två gånger i månaden så dubblas det.

Två tankar i månaden är inte heller mycket för resor till och från jobbet.

 

[Magiana]

Två tankar i månaden är inte heller mycket för resor till och från jobbet.

Jag tankade tre gånger i månaden tidigare men hade då mindre bil. Detta var då inklusive privata resor.

Det värsta abret med att åka till kontoret är att jag är så jävla trött i dagar efteråt. Hela helgen efteråt går till ingenting. Jag har heller ingen restidsersättning vilket jag skulle haft om jobbet hade haft kollektivavtal.

 

[Alexandra_W]

Jag tankade tre gånger i månaden tidigare men hade då mindre bil. Detta var då inklusive privata resor.

Det värsta abret med att åka till kontoret är att jag är så jävla trött i dagar efteråt. Hela helgen efteråt går till ingenting. Jag har heller ingen restidsersättning vilket jag skulle haft om jobbet hade haft kollektivavtal.

Av det du skriver så orkar du inte heltid, och skulle inte orka deltid på ett annat jobb om det innebar resor till/från arbetet. Samtidigt har du inte råd arbeta annat än heltid.

Där är nog pudelns kärna ang din vilja (som är helt rimlig!) att vilja orka något på ledig tid. Och det finns ingen mirakelmedicin som kommer öka din ork. Utan det är ett val där - vilket uttryckt utan krusiduller handlar om att välja mellan ork och pengar

 

[EmmaBovary]

Det vore trevligt att ses men jag bor en timme från Örebro så jag är inte där så ofta. Ibland kan det bli en tur dit en lördag eller söndag när jag behöver handla något som jag har svårt att hitta lokalt.

Okej, då var det inte riktigt lika nära som jag fått för mig, och naturligtvis lite bökigare. Men det kan ju säkert hända att vi har ärenden dit samma helg någon gång

 

[Magiana]

Okej, då var det inte riktigt lika nära som jag fått för mig, och naturligtvis lite bökigare. Men det kan ju säkert hända att vi har ärenden dit samma helg någon gång

Ja, man vet ju aldrig.

 

[aiquen]

Jag har ju varit tjänstledig 25% under de senaste 4 månaderna. Visst klarar jag mig på inkomsten men det är för lite pengar ändå. Jag gick upp i heltid av ekonomiska skäl. Alternativet vore att skaffa en inneboende men jag är inte övertygad om att det skulle funka.

Jag förstår att det kan vara en svår avvägning. Men sedan har du väl inte heller mått särskilt bra under en tid. Det kan man ju inte hjälpa. Sjukdom kan drabba vem som helst och ens sysselsättningsgrad behöver ju inte nödvändigtvis vara statisk under hela ens arbetsliv, beroende på olika omständigheter.

Min poäng är mer att det låter som om du borde försöka få till någon slags förändring - på sikt(!). Att både att må dåligt, känna sig väldigt ensam etc. och samtidigt ha ett jobb som innebär helt ensamma dagar låter inte som den bästa kombinationen i MIN värld, utifrån MIN erfarenhet.

Jag är ingen särskilt extrovert person, men jag märker hur det påverkar mig positivt att vara ”ute” - alldeles särskilt när jag har mina dippar, som får mig att rent känslomässigt egentligen vilja agera helt tvärtemot. Jag älskar inte alla mina kollegor - och alla älskar definitivt inte mig - men jag är oerhört tacksam för det sammanhang de alla får mig att känna mig delaktig i.

(Det behöver ju inte nödvändigtvis vara JOBB, för den delen. Det kan ju vara föreningsliv eller vad som. Men har man ont om energi kanske det kan vara tufft att orka med både jobb och därtill ytterligare engagemang. Med ett jobb med kollegor kommer den sociala biten delvis helt gratis.)

 

[mackan]

@aiquen precis. Det är ju f.ö helt vedertaget att det är förödande för depression, sjukskrivna och även arbetslösa etc etc, att isoleras/isolera sig .

Eftersom @Magiana dels är deprimerad och uttrycker starka känslor att hon känner att hon är ensam/isolerad allmänt från vänner/familj osv, så att hon dessutom har ett jobb som innebär isolering och jobba hemifrån 99% av tiden heltid, bedömer jag är förödande i sammanhanget. Därav mina inflik i denna tråd.

 

[Magiana]

Jag förstår att det kan vara en svår avvägning. Men sedan har du väl inte heller mått särskilt bra under en tid. Det kan man ju inte hjälpa. Sjukdom kan drabba vem som helst och ens sysselsättningsgrad behöver ju inte nödvändigtvis vara statisk under hela ens arbetsliv, beroende på olika omständigheter.

Min poäng är mer att det låter som om du borde försöka få till någon slags förändring - på sikt(!). Att både att må dåligt, känna sig väldigt ensam etc. och samtidigt ha ett jobb som innebär helt ensamma dagar låter inte som den bästa kombinationen i MIN värld, utifrån MIN erfarenhet.

Jag är ingen särskilt extrovert person, men jag märker hur det påverkar mig positivt att vara ”ute” - alldeles särskilt när jag har mina dippar, som får mig att rent känslomässigt egentligen vilja agera helt tvärtemot. Jag älskar inte alla mina kollegor - och alla älskar definitivt inte mig - men jag är oerhört tacksam för det sammanhang de alla får mig att känna mig delaktig i.

(Det behöver ju inte nödvändigtvis vara JOBB, för den delen. Det kan ju vara föreningsliv eller vad som. Men har man ont om energi kanske det kan vara tufft att orka med både jobb och därtill ytterligare engagemang. Med ett jobb med kollegor kommer den sociala biten delvis helt gratis.)

@aiquen precis. Det är ju f.ö helt vedertaget att det är förödande för depression, sjukskrivna och även arbetslösa etc etc, att isoleras/isolera sig .

Eftersom @Magiana dels är deprimerad och uttrycker starka känslor att hon känner att hon är ensam/isolerad allmänt från vänner/familj osv, så att hon dessutom har ett jobb som innebär isolering och jobba hemifrån 99% av tiden heltid, bedömer jag är förödande i sammanhanget. Därav mina inflik i denna tråd.

Jag har bara inte en susning vad jag skulle vilja i stället. Ibland funderar jag ju om en inneboende skulle vara något. Dels blir det ett ekonomiskt tillskott, dels blir det en person man träffar regelbundet. Men det kan ju bli helt fel också om det är fel person. Dessutom har jag nu spritt ut mig i alla rum så då skulle jag behöva maka ihop mina grejer.

 

[mackan]

Jag har bara inte en susning vad jag skulle vilja i stället. Ibland funderar jag ju om en inneboende skulle vara något. Dels blir det ett ekonomiskt tillskott, dels blir det en person man träffar regelbundet. Men det kan ju bli helt fel också om det är fel person. Dessutom har jag nu spritt ut mig i alla rum så då skulle jag behöva maka ihop mina grejer.

Jag har som sagt ingen lösning åt dig, men eftersom man jobbar merparten av livet när man jobbar heltid så hade jag i ditt fall iallafall nog sneglat åt möjligheten att byta jobb.
Du behöver ju inte avskriva den möjligheten rakt av att inte ens snegla på det/försöka .
Men jag förstår att det känns svårt utifrån hur du mår att tänka /orka i de banorna .

Ang en inneboende som lösning på din känsla av isolering så tror jag inte på den som lösning.

Du mår för dåligt för att någon person ”skulle passa” och det kan inte sällan ändå kännas besvärligt för även folk som mår jättebra att ha en inneboende . Att ha en sådan pga ekonomiska anledningar, i kombo med att dessutom skaffa sådan för att ha mer social kontakt lär bli ännu jobbigare...

Ang att överväga nya jobb : sneglar du ens/kollar sådana ?
En bra början embryomässigt om du inte vet vad du vill/kan tänka dig osv., kan ju vara att börja kolla annonser . Helt förutsättningslöst bara kolla regelbundet.

 

[Magiana]

Jag har som sagt ingen lösning åt dig, men eftersom man jobbar merparten av livet när man jobbar heltid så hade jag i ditt fall iallafall nog sneglat åt möjligheten att byta jobb.
Du behöver ju inte avskriva den möjligheten rakt av att inte ens snegla på det/försöka .
Men jag förstår att det känns svårt utifrån hur du mår att tänka /orka i de banorna .

Ang en inneboende som lösning på din känsla av isolering så tror jag inte på den som lösning.

Du mår för dåligt för att någon person ”skulle passa” och det kan inte sällan ändå kännas besvärligt för även folk som mår jättebra att ha en inneboende . Att ha en sådan pga ekonomiska anledningar, i kombo med att dessutom skaffa sådan för att ha mer social kontakt lär bli ännu jobbigare...

Ang att överväga nya jobb : sneglar du ens/kollar sådana ?
En bra början embryo mässigt om du inte vet vad du vill/kan tänka dig Osv kan ju vara att börja kolla annonser . Helt förutsättningslöst bara kolla regelbundet.

Jag har sneglat åt att byta jobb i flera år, men inte hittat något annat som lockar det minsta lilla. Inte ens då när jag letade i större delen av Sverige, hittade jag något intressant. Så att byta jobb känns svårt när inget känns kul. Sist jag kollade på AF för några dagar sedan fanns det totalt 57 jobb i denna kommun och två grannkommuner. Det fanns inget jag hade kompetensen för eller som var något jag kunde tänka mig. Känslan var bara "aldrig i livet" gällande det jag hade kunnat söka. Om jag hade varit utan jobb hade det varit en annan femma men det är jag ju inte.

Så att byta jobb känns väldigt långt borta.

 

[aiquen]

Jag har bara inte en susning vad jag skulle vilja i stället. Ibland funderar jag ju om en inneboende skulle vara något. Dels blir det ett ekonomiskt tillskott, dels blir det en person man träffar regelbundet. Men det kan ju bli helt fel också om det är fel person. Dessutom har jag nu spritt ut mig i alla rum så då skulle jag behöva maka ihop mina grejer.

Ja, jag kan naturligtvis inte säga vad som vore bäst för dig. Men utifrån dina trådar tänker jag att en inneboende skulle kunna riskera att bli ytterligare ett irritationsmoment i ditt liv (eller helt tvärtom, men det är ju svårt att säga på förhand hur väl man klickar). Kollegor är ju just sådana som ger en möjlighet att vara social men samtidigt kunna släppa när man går hem för dagen, såvida man inte aktivt väljer att umgås även på fritiden.

Jag vet inte heller vad du jobbar med eller hur du känner för ditt jobb, men jag känner att även att ha kollegor att bolla med när det blir knivigt, jobbigt eller stressigt är mycket värt. Jag ställer till det för mig för ibland, saker jag kanske också själv måste reda ut, men jag är aldrig ensam. Även det underlättar enormt när bara att stiga upp ur sängen och gå till jobbet känns tungt.

Som sagt: jag vet och förstår att det inte är lätt att bara byta jobb! Jag kan förstås inte heller säkert säga att det vore rätt för dig! Men utifrån det du skriver, så tänker jag (obs jag!) att du nog skulle ha mycket att vinna på att ha ett jobb som fick dig hemifrån. Ut bland andra, utan att behöva bli för nära, om du just inte vill.

 

[Halfrek]

Jag har sneglat åt att byta jobb i flera år, men inte hittat något annat som lockar det minsta lilla. Inte ens då när jag letade i större delen av Sverige, hittade jag något intressant. Så att byta jobb känns svårt när inget känns kul. Sist jag kollade på AF för några dagar sedan fanns det totalt 57 jobb i denna kommun och två grannkommuner. Det fanns inget jag hade kompetensen för eller som var något jag kunde tänka mig. Känslan var bara "aldrig i livet" gällande det jag hade kunnat söka. Om jag hade varit utan jobb hade det varit en annan femma men det är jag ju inte.

Så att byta jobb känns väldigt långt borta.

Du kanske behöver bolla eventuellt karriärsbyte med någon? Kommunen brukar ha studie-yrkesvägledare man kan komma och prata med. Kanske kan hjälpa dig med lite nya infallvinklar?