Blir man en helt annan person när man fått barn?

Jag har definitivt förändrats sen jag fick barn. Har helt andra prioriteringar nu än innan barnen. Dessutom har jag blivit mer känslig och orolig av mig, tänker mer på hur gammal jag är och önskar att vi fått barn tidigare så jag skulle fått ha dem längre i livet. ❤️

Exempel på saker:
- Jag älskar att resa och skulle göra det med barn. Efter 4 år har vi inte varit utanför Svearike.
- Frisörbesök? Oroa mig för mitt utseende. Nya kläder? Not so much
- Underskattat totalt hur mycket tid och ork två små barn tar. Måste träna på fm pga har mig inte ur soffan på kvällen.
- Orkar inte alls lika mycket efter jobb och nattning. Behöver min egentid i soffan en timme på kvällen.
- Mer mån om relationer, är mer förlåtande överlag tror jag.
- Har en helt annan förståelse för slutkörda föräldrar på jobbet. Är nog en bättre person på jobbet på det sättet.
- Orkar inte med ett socialt liv på samma sätt.

Summa sumarum: Tröttare, mer stressad, mindre social med värderar det viktiga i livet högre.
 
Jodå. I tidigare diskussioner (vilket jag tydligt skrev att jag syftade på) här på buke så har det skrikits högt om det.

Jag förstår inte vad du syftar på när du skriver om barn som sover sover i vagn/sitter i bärsele och hänger med på lämplig aktivitet har med att göra att ingen hänsyn ska tas till barnet vilket var vad de diskussionerna handlade om. Jag har iallafall inte haft några problem att både ta hänsyn till barnets behov och göra annat samtidigt.

Nej självklart har inte det faktum att man har blivit mamma givit en ens identitet men det var vad de ansåg om det var så att man anpassade sig till barnet och dess behov.

Jag tror att du har missat att jag skrev om tidigare diskussioner på buke.
Nej jag har inte missat att du skrev om tidigare diskussioner, jag har också både läst och deltagit i flera av dem och jag kan faktiskt inte minnas att någon har förespråkat att INTE ta rimlig hänsyn till sitt barn. Men jag tror att det är olika vad man lägger i rimlig hänsyn - för mig kändes det helt okej när min dotter var 3-4 månader att regelbundet lämna över henne till pappan ett par timmar för att ägna mig åt min häst. För andra mammor känns det inte okej, utan de vill tillbringa ALL tänkbar tid med barnet och lägga alla pengar och all kraft och ork på familjen. Personligen hade jag haft väldigt svårt att ha det så - jag hade inte trivts med mitt liv om jag inte hade fått ha något eget också, något som var bara mitt. Men som sagt är vi olika och jag tror inte att varken barn eller föräldrar i någondera fallet far illa.

Det var detta jag menade angående barn som får hänga med på föräldrarnas aktiviteter:
Som att det skulle vara coolt att inte prioritera det lilla barnet man har valt att få. Så fruktansvärt hemskt enligt min mening. Stackars stackars barn som bara ska hänga på som om hen vore en handväska eller nåt.

Jag förstår nog inte riktigt vad du menar, kan du ge något exempel på dessa barn det är så synd om?
 
Det håller jag i och för sig med om ☺️. Men om en del av det är att ringa ch anförtro sig om sina livsfunderingar... Kanske man väcker barn som äntligen har somnat t.ex.
Tjaaa, jo folk kan ju bli sura. Tycker dock att det är den som inte satte telefonen på ljudlöst som gjorde fel, men du har rätt i att människor är galna och kan bli sura för allt möjligt.
 
Ja, det där funderar jag också på, att få barn under pandemin gjorde att det är svårt att veta vad som är vad
Även många av oss som INTE fick barn under pandemin förändrades en del, eller förändrade vårt sätt att leva. Jag flyttade femton mil från hyreslägenhet till egen gård, där jag numera bor med fyra hästar, två katter, en hund och ibland min vuxna dotter :D Det var nog en större livsomställning än när hon föddes för snart 23 år sedan!
 
Jag tänker att det kanske skulle vara självklart att göra det om vi sågs/hördes och umgicks regelbundet 🙂.

Det är möjligt att funderingen grundar sig i en liten sorg i att jag troligtvis inte kommer ha någon relation till barnen trots att jag (vänskapligt) älskat deras förälder.

Jag kan inte helt förklara vad jag menar.
Fast vill du ha en relation med barnet är det nog få föräldrar som protesterar om en vän vill komma hem till dem och umgås ”på barnets villkor”, dvs även med barnet? Tvärtom tänker jag att det kan vara väldigt uppskattat, men det är nog inte ovanligt att man som nybliven förälder tänker att barnfria vänner nog inte tycker det vore så skitkul och därför inte bjuder in själv.
 
Det håller jag i och för sig med om ☺️. Men om en del av det är att ringa ch anförtro sig om sina livsfunderingar... Kanske man väcker barn som äntligen har somnat t.ex.
Messa och kolla läget?
Ta initiativ till att ses, men var beredd på att anpassa dig utifrån den nyblivna förälderns förutsättningar, det behöver inte vara så svårt.

Du verkar måla upp hinder som inte nödvändigtvis finns där. Du har förväntningar på hur föräldrar ska vara som låser dig, det blir såklart knepigt. Kan det vara så att det är du som förändras när dina kompisar får barn?
 
Även många av oss som INTE fick barn under pandemin förändrades en del, eller förändrade vårt sätt att leva. Jag flyttade femton mil från hyreslägenhet till egen gård, där jag numera bor med fyra hästar, två katter, en hund och ibland min vuxna dotter :D Det var nog en större livsomställning än när hon föddes för snart 23 år sedan!
Ja absolut, och jag tänker verkligen att jag har förändrats på många plan av att bli förälder, men det är mer vissa grejer som hur mycket man umgås med andra osv som lika gärna kan vara kopplade till pandemin eftersom även mina barnlösa vänner kan uttrycka att det skett en förändring för dem.
 
Ja absolut, och jag tänker verkligen att jag har förändrats på många plan av att bli förälder, men det är mer vissa grejer som hur mycket man umgås med andra osv som lika gärna kan vara kopplade till pandemin eftersom även mina barnlösa vänner kan uttrycka att det skett en förändring för dem.
Ofta är det väl den sammantagna effekten av allt som händer i livet över en period som gör att man förändras/utvecklas eller att ens prioriteringar och sätt att leva förändras.
 
Jag vet inte riktigt vad du famlar efter här, men nej, jag var inte i depression 5 dagar efter förlossningen senast utan den kom senare. Allt jag har tänkt och känt under förra året är inte depression. Det är inte en så simpel förklaring.
Jag vet inte vad du har tänkt och känt. Du nämnde depression, operation och amningsproblem. Förutom att den kombon ju inte uppstår utan bebis, så hade den ju varit skitjobbig även utan bebis.

Men jag tror generellt sett inte så mycket på den där idén att man aldrig kan veta hur man ska reagera (tex på att få barn). Jag tror att de flesta har självkännedom nog för att kunna göra realistiska gissningar (sen kan tex sjukdom tillkomma, det är svårare att veta något om i förväg än vad bebisar och föräldraskap är).

För att återgå till ursprungsfrågan, så tror jag att det vanligaste är att prioriteringarna ändras när man får barn. Det gäller ju även om man tex köper en valp.

Jag tror däremot inte att just det det att FÅ barn, ändrar en särskilt djupt. Det är mer omtumlande än personlighetsförändrande, tror jag. Folksom har en tvåmånadersbebis och säger att de nu är så helt annorlunda till det bättre, dem tror jag helt enkelt inte på. Bebisföräldraskap ser mer ut som en egotripp än en övning i generös ödmjukhet, tycker jag. Och inget allvarligt fel i det, egotrippen bruksr klinga av med tiden.

Sen HAR man ju barn (om än vuxna) hela livet, vanligen. Det är klart att tex 30 år som förälder påverkar ens personlighet på andra vis än 30 år utan barn hade gjort.
 
Nej jag har inte missat att du skrev om tidigare diskussioner, jag har också både läst och deltagit i flera av dem och jag kan faktiskt inte minnas att någon har förespråkat att INTE ta rimlig hänsyn till sitt barn. Men jag tror att det är olika vad man lägger i rimlig hänsyn - för mig kändes det helt okej när min dotter var 3-4 månader att regelbundet lämna över henne till pappan ett par timmar för att ägna mig åt min häst. För andra mammor känns det inte okej, utan de vill tillbringa ALL tänkbar tid med barnet och lägga alla pengar och all kraft och ork på familjen. Personligen hade jag haft väldigt svårt att ha det så - jag hade inte trivts med mitt liv om jag inte hade fått ha något eget också, något som var bara mitt. Men som sagt är vi olika och jag tror inte att varken barn eller föräldrar i någondera fallet far illa.

Det var detta jag menade angående barn som får hänga med på föräldrarnas aktiviteter:


Jag förstår nog inte riktigt vad du menar, kan du ge något exempel på dessa barn det är så synd om?
Finns nog något slags mellanväg att åka här någonstans :)
(vilken jag väl tror du menar medan jag tänker att @TinyWiny pratar om de barn som faktiskt får hänga med som ett annat bylte vare sig det fungerar eller inte, de finns ju också.)

Och olika barn såklart, vissa verkar sova som en smäck i barnvagnen när man rider eller kan leka snällt själva i traktorn (ridkompisars barn). Andra (mitt) måste man ha med mamma som kan passa :laugh: (men gick å andra sidan att lämna med pappa tre timmar redan från andra månaden och kunde dricka lite ersättning ur flaska om det inte gick att vänta.)
 
Finns nog något slags mellanväg att åka här någonstans :)

Och olika barn såklart, vissa verkar sova som en smäck i barnvagnen när man rider eller kan leka snällt själva i traktorn (ridkompisars barn). Andra (mitt) måste man ha med mamma som kan passa :laugh: (men gick å andra sidan att lämna med pappa tre timmar redan från andra månaden och kunde dricka lite ersättning ur flaska om det inte gick att vänta.)
Jag tror att de allra flesta kör på en mellanväg. :) Min dotter gick inte heller att lämna i vagnen eller låta leka själv medan jag red, utan det var passning som gällde. Å andra sidan gick hon fint att lämna till pappan ganska tidigt och som lite större barn och ungdom har hon mer eller mindre bott i stallet (lite ironiskt att det där som skulle vara min egentid när hon var liten utvecklades till vår allra bästa tillsammans-tid, största gemensamma intresse och för henne ett yrke - jag kan ibland tycka att det var en väldig tur för oss båda att jag var "egoistisk" nog att ta mig tid och råd med egen häst under hennes småbarnstid).
 
Men jag tror generellt sett inte så mycket på den där idén att man aldrig kan veta hur man ska reagera (tex på att få barn). Jag tror att de flesta har självkännedom nog för att kunna göra realistiska gissningar (sen kan tex sjukdom tillkomma, det är svårare att veta något om i förväg än vad bebisar och föräldraskap är).

Och jag håller inte alls med, helt enkelt. Baserat på både mina egna erfarenheter och.. ja, precis alla andra som jag känner också. Det finns ju till och med en hel tråd här på Buke som handlar om just vad man trodde om föräldraskapet innan man fick barn och hur det sen blev. Jag tycker att det är lite fult att du försöker vrida det jag säger till att det har med min depression att göra för att det passar din åsikt, när jag tydligt skriver att det inte har det. Du kanske vet mer om mitt första år som förälder och förlossningsdepression än jag själv? Men visst, det kan ju vara precis alla vi andra som har hemskt dålig självkännedom osv. Fåniga vi, som inte visste hur det skulle bli.
 
Nej jag har inte missat att du skrev om tidigare diskussioner, jag har också både läst och deltagit i flera av dem och jag kan faktiskt inte minnas att någon har förespråkat att INTE ta rimlig hänsyn till sitt barn. Men jag tror att det är olika vad man lägger i rimlig hänsyn - för mig kändes det helt okej när min dotter var 3-4 månader att regelbundet lämna över henne till pappan ett par timmar för att ägna mig åt min häst. För andra mammor känns det inte okej, utan de vill tillbringa ALL tänkbar tid med barnet och lägga alla pengar och all kraft och ork på familjen. Personligen hade jag haft väldigt svårt att ha det så - jag hade inte trivts med mitt liv om jag inte hade fått ha något eget också, något som var bara mitt. Men som sagt är vi olika och jag tror inte att varken barn eller föräldrar i någondera fallet far illa.

Det var detta jag menade angående barn som får hänga med på föräldrarnas aktiviteter:


Jag förstår nog inte riktigt vad du menar, kan du ge något exempel på dessa barn det är så synd om?
Jag började skolan igen när mitt första barn var tre månader och barnet var hemma med pappan tills hen var 13 månader. Jag hävdar inte i motsats till vad du verkar tro att man som förälder ska sluta med allt annat än att umgås med sitt barn. Jag vet inte vad du har fått det ifrån för det är inget jag har skrivit.

Ett barn som inte tas hänsyn till är det synd om. Människor som anser att barnet bara får hänga med och att "hen får väl vänja sig" även när hen illvrålar i vagnen när förälder gör annat är det synd om. Det är inget gott föräldraskap att anse att barnet ska anpassa sig efter sin förälders behov istället för tvärtom. Att ha med sitt barn på olika saker innebär ju inte per automatik att man struntar i dess behov. Det går fint att göra båda. Det är när enbart förälderns behov räknas som det är illa.
 
Jag tror att de allra flesta kör på en mellanväg. :) Min dotter gick inte heller att lämna i vagnen eller låta leka själv medan jag red, utan det var passning som gällde. Å andra sidan gick hon fint att lämna till pappan ganska tidigt och som lite större barn och ungdom har hon mer eller mindre bott i stallet (lite ironiskt att det där som skulle vara min egentid när hon var liten utvecklades till vår allra bästa tillsammans-tid, största gemensamma intresse och för henne ett yrke - jag kan ibland tycka att det var en väldig tur för oss båda att jag var "egoistisk" nog att ta mig tid och råd med egen häst under hennes småbarnstid).
Lämna till pappan? Är inte han lika mycket förälder som en mamma?!
 
Ja, det där funderar jag också på, att få barn under pandemin gjorde att det är svårt att veta vad som är vad

Verkligen. Personligen var jag dessutom 32-34 under pandemin, gifte mig, fick barn och köpte hus. I just den här åldern är det ju ofta många livsstilsförändringar som jag ser även hos barnfria vänner. Så ja, svårt att veta vad som är vad. Det var mycket fest för oss innan pandemin men har svårt att se att det skulle vara det idag även utan att pandemin gjorde ett abrupt avbrott och sen kom barn.
 
Och jag håller inte alls med, helt enkelt. Baserat på både mina egna erfarenheter och.. ja, precis alla andra som jag känner också. Det finns ju till och med en hel tråd här på Buke som handlar om just vad man trodde om föräldraskapet innan man fick barn och hur det sen blev. Jag tycker att det är lite fult att du försöker vrida det jag säger till att det har med min depression att göra för att det passar din åsikt, när jag tydligt skriver att det inte har det. Du kanske vet mer om mitt första år som förälder och förlossningsdepression än jag själv? Men visst, det kan ju vara precis alla vi andra som har hemskt dålig självkännedom osv. Fåniga vi, som inte visste hur det skulle bli.
Jag håller helt med dig. Det är extremt få som kan leva sig in i hur det kommer bli. Herregud, även de med ett barn kan bli totalt överrumplade över hur det blev med två!
 
Jag vet inte vad du har tänkt och känt. Du nämnde depression, operation och amningsproblem. Förutom att den kombon ju inte uppstår utan bebis, så hade den ju varit skitjobbig även utan bebis.

Men jag tror generellt sett inte så mycket på den där idén att man aldrig kan veta hur man ska reagera (tex på att få barn). Jag tror att de flesta har självkännedom nog för att kunna göra realistiska gissningar (sen kan tex sjukdom tillkomma, det är svårare att veta något om i förväg än vad bebisar och föräldraskap är).

För att återgå till ursprungsfrågan, så tror jag att det vanligaste är att prioriteringarna ändras när man får barn. Det gäller ju även om man tex köper en valp.

Jag tror däremot inte att just det det att FÅ barn, ändrar en särskilt djupt. Det är mer omtumlande än personlighetsförändrande, tror jag. Folksom har en tvåmånadersbebis och säger att de nu är så helt annorlunda till det bättre, dem tror jag helt enkelt inte på. Bebisföräldraskap ser mer ut som en egotripp än en övning i generös ödmjukhet, tycker jag. Och inget allvarligt fel i det, egotrippen bruksr klinga av med tiden.

Sen HAR man ju barn (om än vuxna) hela livet, vanligen. Det är klart att tex 30 år som förälder påverkar ens personlighet på andra vis än 30 år utan barn hade gjort.
Oj, så känner inte jag alls. Jag tycker att jag har rätt god självkännedom och jag var 34 år när mina barn föddes så jag hade funderat och funderat och trodde att jag visste hur det skulle vara och hur jag skulle reagera men sen blev det inte alls så.
Jag trodde till exempel att jag skulle ha svårt för sömnbristen och barnskrik vilket inte alls varit ett problem, det var helt andra saker som triggade mig och som jag upplevde att jag reagerade helt annorlunda på än vad jag trott.
 
Jag vet inte vad du har tänkt och känt. Du nämnde depression, operation och amningsproblem. Förutom att den kombon ju inte uppstår utan bebis, så hade den ju varit skitjobbig även utan bebis.

Men jag tror generellt sett inte så mycket på den där idén att man aldrig kan veta hur man ska reagera (tex på att få barn). Jag tror att de flesta har självkännedom nog för att kunna göra realistiska gissningar (sen kan tex sjukdom tillkomma, det är svårare att veta något om i förväg än vad bebisar och föräldraskap är).

För att återgå till ursprungsfrågan, så tror jag att det vanligaste är att prioriteringarna ändras när man får barn. Det gäller ju även om man tex köper en valp.

Jag tror däremot inte att just det det att FÅ barn, ändrar en särskilt djupt. Det är mer omtumlande än personlighetsförändrande, tror jag. Folksom har en tvåmånadersbebis och säger att de nu är så helt annorlunda till det bättre, dem tror jag helt enkelt inte på. Bebisföräldraskap ser mer ut som en egotripp än en övning i generös ödmjukhet, tycker jag. Och inget allvarligt fel i det, egotrippen bruksr klinga av med tiden.

Sen HAR man ju barn (om än vuxna) hela livet, vanligen. Det är klart att tex 30 år som förälder påverkar ens personlighet på andra vis än 30 år utan barn hade gjort.
Det är jag nog väldigt osäker på. Om man inte haft yngre kusiner hela uppväxten och fått småsyskon i tonåren/tweenies, eller suttit barnvakt mycket åt små barn så tror jag inte man har någon aning i vissa fall.

Många man känner har ju knappt ens hållit i en bebis, än mindre tröstat en eller bytt blöjor regelbundet. (Just den där när man är 10 och har fått en liten kusin och faster säger att såhär byter man blöjor, den här gången får du göra helt själv, bra att veta till senare :cautious:)

(Just att jag tex hade gjort det gjorde ju snarare att jag fördröjde barnskaffande till jag faktiskt ville ha just det jag fick. Dessutom fullt medveten om att vad man egentligen får är en växande individ som är 1-4 månader i just 1-4 månader och att älska 13 åringar är lika användbart som att älska bebisar.)
 
Jag började skolan igen när mitt första barn var tre månader och barnet var hemma med pappan tills hen var 13 månader. Jag hävdar inte i motsats till vad du verkar tro att man som förälder ska sluta med allt annat än att umgås med sitt barn. Jag vet inte vad du har fått det ifrån för det är inget jag har skrivit.
Du har skrivit om de stackars, stackars barnen som får "hänga med som en handväska". Det har jag (tydligen felaktigt då) tolkat som att du tycker det är negativt att ha sitt/sina barn med sig på diverse olika aktiviteter.

Ett barn som inte tas hänsyn till är det synd om. Människor som anser att barnet bara får hänga med och att "hen får väl vänja sig" även när hen illvrålar i vagnen när förälder gör annat är det synd om. Det är inget gott föräldraskap att anse att barnet ska anpassa sig efter sin förälders behov istället för tvärtom. Att ha med sitt barn på olika saker innebär ju inte per automatik att man struntar i dess behov. Det går fint att göra båda. Det är när enbart förälderns behov räknas som det är illa.
Då har vi nog mer lika uppfattning än vi trott, även om det såklart handlar om att "vänja sig" vid att vara med på olika saker även som barn (tänker lite på samma sätt som man socialiserar en hundvalp, det är bra liksom att få vara med och vänja sig vid olika intryck, människor osv). Jag tror dock inte att jag någonstans sett någon propagera för att man så totalt ska strunta i sitt barn (t.ex. om det illvrålar i vagnen när man försöker göra något annat).
 
Jag håller helt med dig. Det är extremt få som kan leva sig in i hur det kommer bli. Herregud, även de med ett barn kan bli totalt överrumplade över hur det blev med två!

Ja, precis. Vi har pratat lite med vänner nu under senaste graviditeten och vissa säger att de fick en riktigt ”två-barns-chock”. De var beredda på att det bli mycket men förstod inte hur väldigt tufft det skulle bli. Andra har tyckt att kan man ha ett kan man lika gärna ha två. Jag var beredd på det första även om jag ärligt talat inte riktigt kunde förstå hur det skulle kunna bli så, men många vittnar ju om det och jag som hade tufft med första ville såklart vara beredd på det allra tuffaste den här gången. Nu är ju sonen inte ens en vecka gammal men hittills känner jag absolut att han bara åker med i vårt befintliga liv väldigt smidigt.

Men, en väldigt viktig aspekt här är ju att man inte har någon aning om vilket barn man får. Dottern gick inte att lägga ifrån sig utan att hon gallskrek, på flera månader. Vägrade åka vagn och sova i egen säng. Det var oerhört påfrestande. Sonen är lugn och kan ligga själv på rygg. Bara en sån ”liten” sak gör ju precis all skillnad i världen.
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
944
Senast: Crossline
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
934
Senast: Praefatio
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 380
Senast: Milosari
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 030

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp