Det finns mängder och åter mängder av trådar om detta och hundraåttiotusen råd. Det är fel i ledarskap och förtroende. Inget blir bättre av att hoppa av och på hästen och leda.
Varför gav du upp spöt?
Snälla lyssna inte på alla som säger att hästen ska "landa inna du ställer krav" osv. Om du väntar blir problemen större.
Detta är jättevanligt beteende när en häst är ny och osäker på ett ställe. Men förutom att rida ut och visa vägarna med andra hästar
så måste du se till att hästen går dit du vill när du vill det. Den ska inte säga "NÄÄÄ jag vill inte gå där" Då är den OLYDIG, inte rädd eller nervös eller annat.
En gång hade jag en envis en som bott på Täby galopp sen ettårsålder och aldrig varit utanför knappt. Han höll på sådär. Om jag var eftergiven och daltade blev han värre. Att bara slå och slå var inget alternativ, det är inte mitt sätt med hästar. Ett par rejäla rapp men går det inte får jag tänka om. I det här fallet blev jag så arg att jag började vända honom och backa/rygga 20 meter varje gång han stannade och konstrade. Han förstod tanken och la ner dumheterna. Sen hade jag aldrig problem med att han inte ville gå, den hästen kunde jag ha fått att gå genom eld om jag hade krävt det. Han gick fram överallt, oavsett vad. Hade varit ett ämne som polishäst....
Rädd var han aldrig. Men självklart fundersam över mycket i sitt nya liv. MEn ju mer man låter en häst ta för sej och "fundera" ju mer tar den för sig, dvs bestämmer vad den vill och inte vill.

Till slut sitter man här och ber om råd hur man ska få hästen från stallet.
Så sluta inte försöka men var smartare än hästen. Visa alla vägar med andra hästar i sällskap om du vill känna att du har gjort allt. Sen
är det bara för hästen att gå. Gå kortare rundor som du klarar först, öka ut mer och mer.
Jag känner inte din häst, men det gör ju du så tänk ut hur du ska överlista den, "lura" den att gå fast den inte har tänkt att göra det. Att rygga lååångt är ett sätt, det gillar hästen garanterat inte.
En riktig bitch (som du säger att hon är) har jag också nu. OM hon hade fått stanna och slippa när hon ville hade jag stått på stallplanen nu, varje ridtur. En liten bitch som växlar mellan att vara den raraste vänaste lilla varelsen, godmodig och kelig, till att bli en häxa som ögonen gnistrar på. Där har det varit rejäla rapp i rumpan som gällt, inte alls många, men ett par vid rätt tillfälle, för att tala om att hon ska tagga ner lite.
Bit ihop och bestäm att ni ska gå. Samla all beslutsamhet och bitchighet som du har själv i magen och bit ihop och väs åt henne att hon ska gå "död eller levande". Hästar brukar fatta läget utan att man behöver ta fram spöt ens, men min lilla drake har jag fått göra det på också ett par gånger. Men det är alltid det sista och det är sällan jag kommer så långt, det vill jag undvika. Men i 5-årsåldern var hon ibland riktigt utmanande några gånger och då blev det spöet som fick tala om vad som gällde.