Bo i kollektivhus som äldre?

[alazzi]

Ramlade över ett intressant inlägg på Facebook om att starta kollektivhus för äldre. Spontant kändes idén bra. Många äldre är ju ensamma och om man då har ett kollektiv ihop så känner man sig förhoppningsvis inte ensam. Men det gäller ju att övriga i kollektivet är såna som man trivs med. En idiot kan ju förstöra allt.

Är det någon som har bott i kollektiv och kan berätta om det? Varför bor du inte kvar är ju en spontan fråga.

Det finns en massa fördelar känner jag spontant men nackdelarna vet jag mindre om.

Jag har funderat på servicehus också men ett fungerande kollektiv lockar mer.

 

[Bapelsin]

Jag har bott i kollektiv som ung, med delade utrymmen som kök tex. Det skulle jag aldrig kunna tänka mig idag. Däremot ett lägenhetshus där man har sin egen lägenhet med eget kök och eget badrum, men med typ en gemensamhetslägenhet och möjlighet till gemensamma måltider osv skulle jag definitivt kunna tänka mig när barnen har flyttat hemifrån.

 

[alazzi]

Jag kan tänka mig att jag vill ha ett eget kylskåp så att ingen "lånar" av min mat. Vissa verkar laga mat i matlag men jag vill nog ändå ha min egna mat i ett eget kylskåp.

 

[Skjøldur]

Ramlade över ett intressant inlägg på Facebook om att starta kollektivhus för äldre. Spontant kändes idén bra. Många äldre är ju ensamma och om man då har ett kollektiv ihop så känner man sig förhoppningsvis inte ensam. Men det gäller ju att övriga i kollektivet är såna som man trivs med. En idiot kan ju förstöra allt.

Är det någon som har bott i kollektiv och kan berätta om det? Varför bor du inte kvar är ju en spontan fråga.

Det finns en massa fördelar känner jag spontant men nackdelarna vet jag mindre om.

Jag har funderat på servicehus också men ett fungerande kollektiv lockar mer.

Jag jobbar på ett gammalt äldreboende i Oslo, sykehjem kallas det. Precis som här så byggs alla nya som små lägenheter med ett gemensamt kök och samlingsrum. Men mitt kommer att finnas kvar några år till. De gamla har egna rum men gemensamma toaletter och kök. I varje grupp är det 13-15 boende. Trots att dom inte har så mycket privat så stannar de allra flesta livet ut. Eller, för att vara ärlig - händer då o då att någon måste flytta mot sin vilja pga demens. Ytterdörrarna är inte låsta så om den dementa går ut och riskerar trilla i trappan och sen gå ut och villa bort sig så går det ju inte. Någon som går in i andras rum och kanske missförstår saker och blir jättearg... En sån kan ju inte heller få stanna. En stor lägenhet som funkar som kollektiv för friskare äldre tror jag skulle vara bra för de som vill. Men som sagt, så länge ingen blir för dement. Eller får en stroke och blir personlighetsförändrad av den.

 

[Skjøldur]

Jag kan tänka mig att jag vill ha ett eget kylskåp så att ingen "lånar" av min mat. Vissa verkar laga mat i matlag men jag vill nog ändå ha min egna mat i ett eget kylskåp.

Inget som hindrar att kollektivmedlemmarna har var sin kyl. Man kan ju ha gemensamma torrvaror, annars blir det så trångt.

 

[manda]

Jag har bott i småkollektiv där vi delat en villa, och i ashram som väl också kan räknas som en sorts kollektiv. Där har jag inte haft något eget utrymme alls, utan sover där man blir tilldelad för en period utan att riktigt veta hur länge och hur länge med samma (eller utan) rumskompis. Därför går det inte att äga mer saker än vad som går att bära tex. Det är ett lite extremt sätt att kollektivbo.

Min mamma bor i ett stort lägenhetskollektiv (300+ lägenheter) med gemensamhetsutrymmen och vissa aktiviteter. Det är klart att det finns en del intriger, men överlag är det mycket som är fördelaktigt. Enkelt att ha social samvaro utan att lämna hemmet. Lätt att hjälpas åt med grejer. Lätt att hitta folk med liknande intresse. Tillgång till snickarbod, vävstuga, allrum med projektor, olika studiecirklar. Det verkar också bra för de som blir äldre av samma anledningar, men också eftersom huset är såpass stort så att en hemtjänst har ett rum i huset som kontor med en personal som utgår därifrån. Det gör att det går snabbt för någon att komma på larm etc, vilket är en trygghet för de som blivit skruttiga. De har inga obligatoriska arbespass eller så, vilket jag tror kan vara en fördel eftersom äldre orkar så himla olika mycket. I andra kollektiv mina föräldrar bott i har det annars varit lite av en dramagenerator, vem som faktiskt inte kan hjälpa till pga skröpplighet och vem som 'försöker smita och därför låtsas vara skröpplig'.

 

[alazzi]

Jag har bott i småkollektiv där vi delat en villa, och i ashram som väl också kan räknas som en sorts kollektiv. Där har jag inte haft något eget utrymme alls, utan sover där man blir tilldelad för en period utan att riktigt veta hur länge och hur länge med samma (eller utan) rumskompis. Därför går det inte att äga mer saker än vad som går att bära tex. Det är ett lite extremt sätt att kollektivbo.

Min mamma bor i ett stort lägenhetskollektiv (300+ lägenheter) med gemensamhetsutrymmen och vissa aktiviteter. Det är klart att det finns en del intriger, men överlag är det mycket som är fördelaktigt. Enkelt att ha social samvaro utan att lämna hemmet. Lätt att hjälpas åt med grejer. Lätt att hitta folk med liknande intresse. Tillgång till snickarbod, vävstuga, allrum med projektor, olika studiecirklar. Det verkar också bra för de som blir äldre av samma anledningar, men också eftersom huset är såpass stort så att en hemtjänst har ett rum i huset som kontor med en personal som utgår därifrån. Det gör att det går snabbt för någon att komma på larm etc, vilket är en trygghet för de som blivit skruttiga. De har inga obligatoriska arbespass eller så, vilket jag tror kan vara en fördel eftersom äldre orkar så himla olika mycket. I andra kollektiv mina föräldrar bott i har det annars varit lite av en dramagenerator, vem som faktiskt inte kan hjälpa till pga skröpplighet och vem som 'försöker smita och därför låtsas vara skröpplig'.

Jätteintressant! I mitt jobb (färdtjänst) ser jag ju skröpliga människor som bor opraktiskt. 3 trappor upp utan hiss liksom.

 

[alazzi]

Jag jobbar på ett gammalt äldreboende i Oslo, sykehjem kallas det. Precis som här så byggs alla nya som små lägenheter med ett gemensamt kök och samlingsrum. Men mitt kommer att finnas kvar några år till. De gamla har egna rum men gemensamma toaletter och kök. I varje grupp är det 13-15 boende. Trots att dom inte har så mycket privat så stannar de allra flesta livet ut. Eller, för att vara ärlig - händer då o då att någon måste flytta mot sin vilja pga demens. Ytterdörrarna är inte låsta så om den dementa går ut och riskerar trilla i trappan och sen gå ut och villa bort sig så går det ju inte. Någon som går in i andras rum och kanske missförstår saker och blir jättearg... En sån kan ju inte heller få stanna. En stor lägenhet som funkar som kollektiv för friskare äldre tror jag skulle vara bra för de som vill. Men som sagt, så länge ingen blir för dement. Eller får en stroke och blir personlighetsförändrad av den.

Jag kan tänka mig att bo så. En del privatliv men ändå tillgång till gemensamhet efter dagshumör. Så länge man har sin egen privata del och så länge som man är tillräckligt pigg.