Borde inte BUP ha anmält det?

[Anonymiteten]

Hej!

För att gör en lång historia kort... Jag har växt upp med mycket problem i familjen och behandlades på BUP när jag var i tonåren pga depression. Nu i vuxen ålder (jag är strax över 20) har jag tagit ut mina journaler för att försöka bearbeta allt som har hänt.
Vid ett par tillfällen var min mor ensam med min psykolog (då jag vid ett par tillfällen vägrade att gå dit då jag inte hade något förtroende för psykologen), och i journalen så står det svart på vitt att min mor har sagt att hon har slagit mig (tror det står att hon har örfilat mig) och att hon sedan "upplever att jag fick mer respekt för henne" efter det (nja, jag blev bara mer likgiltig inför henne).

Det gör OTROLIGT ont att läsa texten, och allt jag tänker är... Borde inte psykologen ha anmält det? Man får ju inte slå sina barn, och resonemanget att man gör det för att få respekt, är inte det en varningsklocka?
Smärtar i hela kroppen när jag tänker på femtonåriga jag, vilket helvete vi hade hemma och att om den här psykologen hade anmält det hade mina syskon och jag inte varit lika ärrade som vi är idag.

Överväger att ringa till BUP och fråga varför de inte gjorde något, kan man göra det? Jag förstår att det inte går att ändra det förflutna, men vill mest för mitt egen skull få bekräftelse på att det inte får gå till så.


Tacksam för all feedback!

 

[GotAsecret]

Men fy! Ja, de måste väl ändå agera när ett barn far illa - vilket ju är glasklart om du blir slagen "örfilad" och därmed blir likgiltig? Märkligt att ingen gjort något då
Står det något om psykologens svar/reflektion över det?
Jag hade kollat med kanske patientnämnden, patientombudsmannen (som ju definitivt borde veta vad som gäller!) eller om du har någon kontakt nu som du kan fråga.
Även om det inte går att förändra det som varit kan det kanske ge förklaringar eller svar på dina funderingar, kanske funderingar som du gått med sen dess?

 

[TheRedLightning]

Min mamma har örfilat mig också, men jag har aldrig någonsin tänkt på att anmäla det. Då hade jag säkert fått hamna i en fosterfamilj och troligen känt mig väldigt utanför då jag inte skulle känna någon i början och vara väldigt osäker. Det var ändå min familj och blev det för jobbigt hemma hos mamma brukade jag cykla hem till pappa där jag kunde va mig själv, men nu så här i efterhand så vet jag inte vilket som hade varit bäst. Nu är det som det är och jag bor inte längre ihop med min mor och när jag träffar henne tänker jag inte längre på det som hände när jag var en jobbig tonåring.

Nu när jag är i vuxen ålder så har jag reflekterat mer på saker och ting, i skolan får lärarna knappt ens ta i eleverna, vilket har resulterat i att vissa elever tar över, så jag tror nog att lite aga är bra, men att det är en svår balansgång att veta vilket som är bra och vilket som är för mycket, så troligen därför de inte tillåter det alls. Har hört historier där en förälder bara har tagit lite hårt i armen på sitt barn och barnet hotat med anmälning för att föräldern "slår/misshandlar" sitt barn, eller om det var utomstående som tyckte det, minns inte riktigt.

Jag säger inte att det är rätt att slå sina barn, men någon form av tillsägelse måste få ske om barnet inte lyssnar när man säger till dom, men just vad det skulle vara har jag inget bra svar på i nuläget?

----

I ditt fall vet jag inte, men kanske försöka få tag i psykologen och fråga direkt, de kanske inte skrivit ner allt i journalen som sagt och kanske missat en viktigt detalj om varför det inte blev anmält? Kunde inte de som givit dig journalena säga något om varför?

 

[Monstermom]

Hej!

För att gör en lång historia kort... Jag har växt upp med mycket problem i familjen och behandlades på BUP när jag var i tonåren pga depression. Nu i vuxen ålder (jag är strax över 20) har jag tagit ut mina journaler för att försöka bearbeta allt som har hänt.
Vid ett par tillfällen var min mor ensam med min psykolog (då jag vid ett par tillfällen vägrade att gå dit då jag inte hade något förtroende för psykologen), och i journalen så står det svart på vitt att min mor har sagt att hon har slagit mig (tror det står att hon har örfilat mig) och att hon sedan "upplever att jag fick mer respekt för henne" efter det (nja, jag blev bara mer likgiltig inför henne).

Det gör OTROLIGT ont att läsa texten, och allt jag tänker är... Borde inte psykologen ha anmält det? Man får ju inte slå sina barn, och resonemanget att man gör det för att få respekt, är inte det en varningsklocka?
Smärtar i hela kroppen när jag tänker på femtonåriga jag, vilket helvete vi hade hemma och att om den här psykologen hade anmält det hade mina syskon och jag inte varit lika ärrade som vi är idag.

Överväger att ringa till BUP och fråga varför de inte gjorde något, kan man göra det? Jag förstår att det inte går att ändra det förflutna, men vill mest för mitt egen skull få bekräftelse på att det inte får gå till så.


Tacksam för all feedback!

Jag ska inte påstå att jag kan alla regler och lagar utantill, lång ifrån! Men jag tycker det låter som ett solklart tillfälle där tystnadsplikten övergår i anmälningsplikt.

Kan det ha något att göra med att du redan var i behandling? Jag vet inte, jag tycker inte det skulle göra någon skillnad. Jag tror helt enkelt att ett fel har begåtts.

... så jag tror nog att lite aga är bra...

Men allvarligt.
Bortsett från själva sakfrågan - där jag verkligen! inte håller med dig - tycker du det här (och resten du skrev) är lämpligt i en tråd där TS berättar om hur dåligt hen mått i sin uppväxt med misshandel? Äh, det är inte så illa, liksom?

 

[athena_arabians]

Hej!

För att gör en lång historia kort... Jag har växt upp med mycket problem i familjen och behandlades på BUP när jag var i tonåren pga depression. Nu i vuxen ålder (jag är strax över 20) har jag tagit ut mina journaler för att försöka bearbeta allt som har hänt.
Vid ett par tillfällen var min mor ensam med min psykolog (då jag vid ett par tillfällen vägrade att gå dit då jag inte hade något förtroende för psykologen), och i journalen så står det svart på vitt att min mor har sagt att hon har slagit mig (tror det står att hon har örfilat mig) och att hon sedan "upplever att jag fick mer respekt för henne" efter det (nja, jag blev bara mer likgiltig inför henne).

Det gör OTROLIGT ont att läsa texten, och allt jag tänker är... Borde inte psykologen ha anmält det? Man får ju inte slå sina barn, och resonemanget att man gör det för att få respekt, är inte det en varningsklocka?
Smärtar i hela kroppen när jag tänker på femtonåriga jag, vilket helvete vi hade hemma och att om den här psykologen hade anmält det hade mina syskon och jag inte varit lika ärrade som vi är idag.

Överväger att ringa till BUP och fråga varför de inte gjorde något, kan man göra det? Jag förstår att det inte går att ändra det förflutna, men vill mest för mitt egen skull få bekräftelse på att det inte får gå till så.


Tacksam för all feedback!

Ja, de borde åtminstone upprättat en orosanmälan till Soc men förmodligen en polisanmälan också. Jag hoppas du kan få hjälp oavsett vad den består av i att bearbeta det du varit med om

så jag tror nog att lite aga är bra

Nej. Att slå ett barn gör antingen att det börjar slåss alternativt att som med TS ger ett trauma som följer med upp i åldrarna. Att ens skriva så när TS är traumatiserad (och syskonen) av våld är obegripligt.

 

[Tassetass]

så jag tror nog att lite aga är bra

Fy fan, rent ut sagt.

Minns jag rätt skriver du i någon tråd att du nog inte vill ha barn. Håll fast vid det är du snäll.

 

[GotAsecret]

Fy fan, rent ut sagt.

Minns jag rätt skriver du i någon tråd att du nog inte vill ha barn. Håll fast vid det är du snäll.

Jag instämmer!
Det finns bättre sätt att hantera konflikter än att bruka våld. En liten knuff, en höjd hand -beredd att slå - hör definitivt till sånt jag anser vara långt över gränsen.
Vet man inte bättre utan tycker att "aga är bra" så ska man inte ha med andra människor att göra. Definitivt inte de som på något sätt är i beroendeställning eller har svårt att försvara sig.
Även om man kanske "aldrig skulle" så är den inställningen illa nog. Vidrigt.

 

[Raderad medlem 6459]

så jag tror nog att lite aga är bra

Nej, det är misshandel.

Jag kommer aldrig förstå varför människor som aldrig skulle acceptera att kollegor eller vänner slog dem ändå kan tycka att det är OK att ge sig på små barn som inte kan försvara sig, som inte kan ta vägen nånstans, som är beroende av en.

 

[TheRedLightning]

Jag märker att ni bara hakar upp er på en detalj, läste ni hela inlägget ens innan ni dömmer?

Verkade som ni missade det här: "Jag säger inte att det är rätt att slå sina barn, men någon form av tillsägelse måste få ske om barnet inte lyssnar när man säger till dom, men just vad det skulle vara har jag inget bra svar på i nuläget?"

 

[Ackio]

Jag fick stryk som liten med. Örfilar, smällar på bakhuvudet osv. Mår skit än av det (32 år och brutit med familjen).

Nej lite aga är aldrig bra. Dagens dummaste mening. För övrigt anser jag väl BUP ska ta upp något sådant för det är barnmisshandel. Örfila ett barn är inte "lite aga". Det är att misshandla någon som inte kan försvara sig och leder ALDRIG till något bra.

 

[mooi]

Jag tänker att klart BUP skulle anmält. Alla som arbetar med barn och unga och som får reda på att de kan fara- eller far illa har skyldighet att anmäla. Och att få kännedom om att barnet kan ha utsatts för- eller utsätts för våld är ju självklart att anmäla. Hur "jobbig unge" man än är så finns det inget som ursäktar våld (ok, i en livsfarlig situation kanske -"nödvärn") men ja, man uppfostrar inte barn med hot och våld helt enkelt.

 

[For]

Reagerar också såklart på "lite aga". Det är synd, men inte ovanligt, att någon som varit utsatt för det försvarar sådant.
Det är ju också så att aga är olagligt så vad man tycker om det i en tråd på ett forum spelar ju ingen roll, speciellt inte i en tråd där någon vill ha hjälp att ta detta vidare.

Till dig som skrivit tråden,
Hoppas någon vet var du kan vända dig, jag har inga idéer men hoppas att du kan få bättre hjälp och svar idag än vad du fick då!

 

[GotAsecret]

Ja visst är vi några som hakar upp oss på den "lilla detaljen" att "lite aga är bra".
Det är en milsvid skillnad på en ordentlig tillsägelse och att med flit bära hand på något. Inte svårare än så.
Att säga till, eller säga ifrån, måste man göra. Men kan man inte göra det utan att bli fysisk så bör man kanske inte ta den striden.

 

[Amha]

Nej, det är misshandel.

Jag kommer aldrig förstå varför människor som aldrig skulle acceptera att kollegor eller vänner slog dem ändå kan tycka att det är OK att ge sig på små barn som inte kan försvara sig, som inte kan ta vägen nånstans, som är beroende av en.

Håller med. Började fundera på vad @RedHyuuga skulle tycka om min partner uppfostrade mig på liknande vis t.ex.

 

[Raderad medlem 19815]

Hej!

För att gör en lång historia kort... Jag har växt upp med mycket problem i familjen och behandlades på BUP när jag var i tonåren pga depression. Nu i vuxen ålder (jag är strax över 20) har jag tagit ut mina journaler för att försöka bearbeta allt som har hänt.
Vid ett par tillfällen var min mor ensam med min psykolog (då jag vid ett par tillfällen vägrade att gå dit då jag inte hade något förtroende för psykologen), och i journalen så står det svart på vitt att min mor har sagt att hon har slagit mig (tror det står att hon har örfilat mig) och att hon sedan "upplever att jag fick mer respekt för henne" efter det (nja, jag blev bara mer likgiltig inför henne).

Det gör OTROLIGT ont att läsa texten, och allt jag tänker är... Borde inte psykologen ha anmält det? Man får ju inte slå sina barn, och resonemanget att man gör det för att få respekt, är inte det en varningsklocka?
Smärtar i hela kroppen när jag tänker på femtonåriga jag, vilket helvete vi hade hemma och att om den här psykologen hade anmält det hade mina syskon och jag inte varit lika ärrade som vi är idag.

Överväger att ringa till BUP och fråga varför de inte gjorde något, kan man göra det? Jag förstår att det inte går att ändra det förflutna, men vill mest för mitt egen skull få bekräftelse på att det inte får gå till så.


Tacksam för all feedback!

Jag har faktiskt varit i en situation som till stor del liknar din, fast i mitt fall utspelade det här sig längre tillbaka i tiden och jag var äldre än du vid tillfället. När jag i mer vuxen ålder började tänka tillbaka på det som hänt 15 år tidigare blev jag först jättearg och besviken och funderade precis som du allvarligt på att kontakta kuratorn och fråga hur i h-e hon tänkte när hon hanterade situationen på det sätt hon gjorde, dvs att betrakta en solklar misshandel som en ömsesidig konflikt, och även berätta att hennes bemötande och sätt att hantera situationen har påverkat mig negativt under en lång tid.

Jag kom så långt att jag formulerade mejl till kuratorn som jag dock sedan aldrig skickade (hon jobbar kvar på samma ställe som då) eftersom jag till slut kom fram till jag inte skulle må bättre av att börja riva i det där igen. Jag har lagt det bakom mig och har inget behov av att gå tillbaka och söka upprättelse.

Men det kan såklart variera beroende på situationen (din uppväxt verkar ju klart ha satt djupa spår), hur lång tid tillbaka i tiden den ligger och hur man är som person.

Men om du känner ett behov så är det klart att du måste kunna kontakta dem och få ett möte. Kan jag tycka.

Jag önskar dig lycka till hur du än gör.

 

[Amha]

Jag märker att ni bara hakar upp er på en detalj, läste ni hela inlägget ens innan ni dömmer?

Verkade som ni missade det här: "Jag säger inte att det är rätt att slå sina barn, men någon form av tillsägelse måste få ske om barnet inte lyssnar när man säger till dom, men just vad det skulle vara har jag inget bra svar på i nuläget?"

Kan man inte ta hand om sina barn på lämligt sätt får man söka hjälp. Eventuellt kanske barnet hamnar någonstans där man når det bättre, eller så får föräldern utbildning.

 

[Anonymiteten]

TACK för ert stöd!
Jag gjorde som GotAsecret föreslog och ringde patientnämnden, men hen var inte på plats så jag ska återkomma imorgon.

@RedHyuuga Jag tror tyvärr att du missförstår mig. Jag tänker inte kommentera ditt uttalande om att "lite aga är bra", det har de andra redan svarat på så bra. Men problemet var inte att hon slog mig (det hände inte ofta), utan all psykisk terror. Och hade den här psykologen bara anmält det hade jag kanske sluppit undan en del, och mitt liv hade kunnat se helt annorlunda ut än vad det gör idag, för jag hade kanske inte varit så jävla trasig.


Jag hamnade på psykakuten i fredags och hade min första samtalstid nu i veckan med en terapeut/sköterska. Hon var den första (av många) som sa att med rätt stöd så kommer jag att reda ut det här, och en dag kommer jag inte att må så här länge. Den kommentaren betydde så himla mycket, och även om tråden går ut på att någon i vården har gjort fel, så vill jag bara ge ett stort till alla i vården som tar hand om oss som behöver det.
Det var som att någon tände ett ljus inom mig, och den känslan och vad det betyder är obeskrivlig.

 

[Tassetass]

Kan tillägga att om man ställer sig bakom ståndpunkten att lite aga nog är bra så ska man vara medveten om vad ett gläntande på den dörren kan innebära. Tex kan det innebära att gränsen för vad som är lite aga successivt flyttas fram och då kan det jag just nu läser om;

Spoiler: Känsliga varnas.

En ett två och ett halvt gammalt barn som blivit rivet, slaget, fått munnen ihoppressad och slutligen fått ena handen skållad - och fått vård först dagen därpå - troligtvis för att hen varit bråkig och inte velat äta.

 

[mooi]

Jag hamnade på psykakuten i fredags och hade min första samtalstid nu i veckan med en terapeut/sköterska. Hon var den första (av många) som sa att det inte finns någon anledning till att med rätt stöd så kommer jag att reda ut det här, och en dag kommer jag inte att må så här länge. Den kommentaren betydde så himla mycket, och även om tråden går ut på att någon i vården har gjort fel, så vill jag bara ge ett stort till alla i vården som tar hand om oss som behöver det.
Det var som att någon tände ett ljus inom mig, och den känslan och vad det betyder är obeskrivlig.

Vad härligt.
Hoppas du får fortsätta hos den människan och att det blir bra.

 

[Tassetass]

Jag märker att ni bara hakar upp er på en detalj, läste ni hela inlägget ens innan ni dömmer?

Verkade som ni missade det här: "Jag säger inte att det är rätt att slå sina barn, men någon form av tillsägelse måste få ske om barnet inte lyssnar när man säger till dom, men just vad det skulle vara har jag inget bra svar på i nuläget?"

Jag tror inte att någon missade det där, men det gör ju inte din kommentar om aga mindre allvarlig på något sätt. Tillsägelse är en sak, alla (så gott som åtminstone) ger sina barn tillsägelser, men att aga är att misshandla ett barn och det är en helt annan sak.