Borde jag flytta?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött
 

Utanför en lägenhet får man inte vara ifred. Det är folk och bilar och ungar överallt, så var ska man sitta med sin kaffekopp? Var ska jag slappa i solen utan att folk glor? Jag vill vara ifred!

Sen måste man stå ut med grannar. Och det värsta av allt är att man måste betala hyra så länge man bor där. Som pensionär kommer jag inte klara det. Och det går inte att odla sin egen mat i en lägenhet. Det är en stor nackdel. Man kan inte få gratis el från solcellerna när man är pensionär heller. Här ska jag nämligen investera i sånt.

Jag skulle klättra på väggarna av tristess i en lägenhet. Där finns INGENTING att göra och jag skulle bara känna mig inlåst och allt skulle förmodligen bara vara fult överallt. Det finns inget vackert i samhällen.

Jag är uppvuxen i lägenhet och hatar det. Dessutom kostar det för mycket (el, mat, hyra) och inte kan man göra som man vill heller.

Jag hade mer än gärna ägnat mig åt avskildhet, odla min egen mat och solcellsenergi. Jag tror väldigt många jobbar hårt för att någon gång i livet nå den drömmen. Min pappa jobbar bland annat på det, och har gjort det i flera år (20?), vid sidan av sitt heltidsarbete. Jag ser det som en ganska dyr och krävande livsstil som kräver ett ganska stort ekonomiskt kapital i uppstarten, och även ett energimässigt kapital som många (friska) människor (inklusive jag) inte skulle klara av långsiktigt.

Jag tror inte man ska underskatta människans förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar, många av oss går igenom olika kriser som sänkt kvaliteten på livet, men klarat av det mot alla odds, och slutligen känt mening och lycka med livet igen, efter ett tag.
 
Nej, jag har inte möjlighet till nånting.
Jo, men du är deprimerad och kan inte se det. Det är helt förståeligt. Däremot tror jag att det blir svårt att hitta ett bättre och billigare hus än det du bor i. Så jag tycker du ska bo kvar och jobba med måendet istället. Ditt boende är inte ditt faktiskt bekymmer, inte ens de två gånger per år som du måste byta däck.
 
Jag hade mer än gärna ägnat mig åt avskildhet, odla min egen mat och solcellsenergi. Jag tror väldigt många jobbar hårt för att någon gång i livet nå den drömmen. Min pappa jobbar bland annat på det, och har gjort det i flera år (20?), vid sidan av sitt heltidsarbete. Jag ser det som en ganska dyr och krävande livsstil som kräver ett ganska stort ekonomiskt kapital i uppstarten, och även ett energimässigt kapital som många (friska) människor (inklusive jag) inte skulle klara av långsiktigt.

Jag tror inte man ska underskatta människans förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar, många av oss går igenom olika kriser som sänkt kvaliteten på livet, men klarat av det mot alla odds, och slutligen känt mening och lycka med livet igen, efter ett tag.
Det enda jag har gjort här i livet har varit att gå igenom kriser. Och det har knäckt mig.

Jag tror att jag nog aldrig har varit lycklig på något sätt. Jag blev glad när jag klarade körkortet. När jag klarade min första clear round hoppning 50 cm så blev jag också glad (jag var rätt gammal då - 18 år). Och när jag som 11-åring slutligen fick börja på ridskola så blev jag också glad. Bättre sent än aldrig liksom. Många hade börjat långt tidigare så jag kände mig rätt gammal då.

Så de saker som jag blivit glad av kan jag alltså räkna på ena handens fingrar. I övrigt har livet bara bestått av kamp och kriser. Och jag vet inte hur det är att känna sig harmonisk och lycklig. Jag vet inte hur det känns att bli älskad. Jag gör ingen nytta med att finnas.

Jag har hela livet trott att bara jag kämpar tillräckligt mycket så blir det bra. Nu har jag nog gett upp om att någonsin må bra. Enda anledningen till att jag försöker ha ett liv ändå är för att jag inte kan dö.
 
Det enda jag har gjort här i livet har varit att gå igenom kriser. Och det har knäckt mig.

Jag tror att jag nog aldrig har varit lycklig på något sätt. Jag blev glad när jag klarade körkortet. När jag klarade min första clear round hoppning 50 cm så blev jag också glad (jag var rätt gammal då - 18 år). Och när jag som 11-åring slutligen fick börja på ridskola så blev jag också glad. Bättre sent än aldrig liksom. Många hade börjat långt tidigare så jag kände mig rätt gammal då.

Så de saker som jag blivit glad av kan jag alltså räkna på ena handens fingrar. I övrigt har livet bara bestått av kamp och kriser. Och jag vet inte hur det är att känna sig harmonisk och lycklig. Jag vet inte hur det känns att bli älskad. Jag gör ingen nytta med att finnas.

Jag har hela livet trott att bara jag kämpar tillräckligt mycket så blir det bra. Nu har jag nog gett upp om att någonsin må bra. Enda anledningen till att jag försöker ha ett liv ändå är för att jag inte kan dö.

Vad tråkigt! Det där verkar dock mer handla om psykisk ohälsa än om vart du bor. Mår man inte bra så trivs man ingenstans, jag förstår att du har kontakt med psykiatrin och håller en tumme att din hälsa förbättras, mot alla odds.
.
 
Jag vet du inte ser det Magiana, och det är inte ditt fel eller en brist hos dig att du inte kan se det. Men det är din depression som talar nu. Det har helt klart vänt åt fel håll igen. Det kommer vända igen tillslut, och försök helt enkelt klara dig så gott det går tills dess. ❤
Jag vet bara inte hur jag ska kunna vända det här. Vad jag än gör så blir det ingen skillnad. Jag följer alla tänkbara råd om hur man mår bättre (så gott jag kan), men det funkar ju inte. Min depression lär hinna fylla två år innan jag får terapi :(. Och depressionen känns så ingrodd vid det här laget att jag nog inte tror den kommer försvinna.
 
Jag vet bara inte hur jag ska kunna vända det här. Vad jag än gör så blir det ingen skillnad. Jag följer alla tänkbara råd om hur man mår bättre (så gott jag kan), men det funkar ju inte. Min depression lär hinna fylla två år innan jag får terapi :(. Och depressionen känns så ingrodd vid det här laget att jag nog inte tror den kommer försvinna.

Det bästa vore om du på något vis kunde släppa dina prestationsmåsten. Förutom det och vara snäll mot dig själv kan du inte göra mer än invänta mer hjälp. Och även långvariga, mer kroniska depressioner är behandlingsbara. Så det är absolut inte kört för dig. Men jag har all förståelse för att det känns så, för uppgivenheten och önskan att det nån jäkla gång ska få vara bättre ❤️
 
Det bästa vore om du på något vis kunde släppa dina prestationsmåsten. Förutom det och vara snäll mot dig själv kan du inte göra mer än invänta mer hjälp. Och även långvariga, mer kroniska depressioner är behandlingsbara. Så det är absolut inte kört för dig. Men jag har all förståelse för att det känns så, för uppgivenheten och önskan att det nån jäkla gång ska få vara bättre ❤
Jag önskar att jag hade mer hjälp i vardagen och att jag kunde rida mer. I och med att jag är ensam så måste jag göra saker själv. När jag var som sjukast förra vintern så bodde jag i en sanitär olägenhet. Det var hemskt och äckligt. Sen är det rätt svårt att vara snäll mot sig själv när inte ens omgivningen är det. Vården pressade bara att gå upp i tid. Jag kände mig inte vatten värd när det sedan ledde till att jag inte ens kom upp ur sängen.

Nu är ju aktiviteten/görandet en slags bedövning. När jag är aktiv så känner jag inte vad jag känner.

Och jag tänker att om jag kunde hyra ut antingen rum i huset eller lillstugan så kunde jag få ihop pengar att ha häst för. Det räcker inte hela vägen men om jag utöver det jobbar 2 timmar mer i veckan och minskar amorteringen, så går det. Att vara i stallet eller rida är min enda paus från depressionen. Men inte ens det är tillgängligt för mig, mer än i begränsad omfattning.
 
Jag önskar att jag hade mer hjälp i vardagen och att jag kunde rida mer. I och med att jag är ensam så måste jag göra saker själv. När jag var som sjukast förra vintern så bodde jag i en sanitär olägenhet. Det var hemskt och äckligt. Sen är det rätt svårt att vara snäll mot sig själv när inte ens omgivningen är det. Vården pressade bara att gå upp i tid. Jag kände mig inte vatten värd när det sedan ledde till att jag inte ens kom upp ur sängen.

Nu är ju aktiviteten/görandet en slags bedövning. När jag är aktiv så känner jag inte vad jag känner.

Och jag tänker att om jag kunde hyra ut antingen rum i huset eller lillstugan så kunde jag få ihop pengar att ha häst för. Det räcker inte hela vägen men om jag utöver det jobbar 2 timmar mer i veckan och minskar amorteringen, så går det. Att vara i stallet eller rida är min enda paus från depressionen. Men inte ens det är tillgängligt för mig, mer än i begränsad omfattning.

Du är inte sjukskriven något nu?

Det är synd vi inte bor i närheten av varandra. Jag har en häst - och en bruten överarm.. och kommer inte kunna mer än på sin höjd klappa på nämnda häst de närmsta månaderna...

Det är inte möjligt sålänge vara mer hos islandshästen eller liknande?
 
Du är inte sjukskriven något nu?

Det är synd vi inte bor i närheten av varandra. Jag har en häst - och en bruten överarm.. och kommer inte kunna mer än på sin höjd klappa på nämnda häst de närmsta månaderna...

Det är inte möjligt sålänge vara mer hos islandshästen eller liknande?
Nej, jag är inte sjukskriven alls. Jag är tjänstledig på 25% och resten av tiden jobbar jag.

Trist att du är skadad, men tur att det kommer att läka. För mig tog det ett halvår innan jag satt upp igen efter jag bröt benet för en del år sedan.

Jag är inte alls hos islandshästen längre. Hästen blev istadig. Veterinär var dit och friskförklarade honom då hon inte kunde hitta några fel. Jag är övertygad om att han har något problem, men har inte fått ägarna att tänka likadant. Men han står väl mest i hagen nu.
 
Jo, jag ska försöka fokusera på uthyrningen.

Det som behövs för att kunna hyra ut lillstugan är främst att det behövs en kokvrå där så folk kan laga mat. Jag tänkte sätta upp tapeter också. Nu är det vitmålade spånskivor på väggarna. Någon toalett finns inte där ute heller. Det enda alternativ som finns är min toalett i mitt hus. Haken är att för att jag ska tycka att det är okej att folk springer i mitt hus, så behöver jag en dörr mellan hall och kök så jag kan stänga om mig.

Byggandet av kokvrån och byggandet av dörren är ju tyvärr projekt som kommer ta tid. Jag vet inte hur jag ska få tag i material billigt. Nyligen såg jag en som sålde bänkskivor på blocket men som vanligt så var det i Örebro och jag orkade inte kasta mig iväg och köpa. Nu har någon annan köpt dem. Så där är det hela tiden. Jag orkar inte åka långt för att köpa grejer och så händer ingenting.

Jag har också tänkt tanken att bygga någon slags toa ute, typ mulltoa, men även det är ett större projekt.
Hur mycket bänkskiva behöver du och har du krav på kvaliteten? Jag har en ny lång skiva, spånskiva med laminat på, liggandes. Jag minns inte färg eller något sådant. Den köptes till ett projekt som den aldrig blev använd till. Den är din om du vill ha den (och den fortfarande är fräsch). Den kan levereras till by mer i närheten av dig än jag bor.
 
Nej, jag är inte sjukskriven alls. Jag är tjänstledig på 25% och resten av tiden jobbar jag.

Trist att du är skadad, men tur att det kommer att läka. För mig tog det ett halvår innan jag satt upp igen efter jag bröt benet för en del år sedan.

Jag är inte alls hos islandshästen längre. Hästen blev istadig. Veterinär var dit och friskförklarade honom då hon inte kunde hitta några fel. Jag är övertygad om att han har något problem, men har inte fått ägarna att tänka likadant. Men han står väl mest i hagen nu.

Du kommer också läka tillslut!
Finns några andra hästar i närheten? Vad tycker du om hundar?
 
Det största problemet är bristen på pengar och långt avstånd till stad.

Och att jag inte har en familj och hela jävla livet är bara en kamp från morgon till kväll. Allt motarbetar mig hela tiden.

Jag tror också att du är van att ha massa energi och en väldigt prydlig trädgård, så du ser kaos ingen annan ser. Det är inte kaos, bara lite vildvuxet i några av rabatterna. Du är sjuk, därför känns det oöverstigligt. Hade du mått bra hade det känts enklare. Ska du inte överväga höns eller katt? Eller vill du verkligen kunna åka iväg längre perioder?
 
Hur mycket bänkskiva behöver du och har du krav på kvaliteten? Jag har en ny lång skiva, spånskiva med laminat på, liggandes. Jag minns inte färg eller något sådant. Den köptes till ett projekt som den aldrig blev använd till. Den är din om du vill ha den (och den fortfarande är fräsch). Den kan levereras till by mer i närheten av dig än jag bor.
Tack! Jag hade väl egentligen tänkt en som var i massivt trä, men där är det väl inte så noga.

Jag behöver väl minst 120 cm, men har faktiskt inte tänkt färdigt då jag överväger att ändra grundplanen.

Du kommer också läka tillslut!
Finns några andra hästar i närheten? Vad tycker du om hundar?
Det här känns så hopplös långdraget. Jag har ju gått i ett år och nio månader nu. De första två månaderna fick jag inte ens träffa en läkare. Jag ser liksom inget slut på det.

Hästar finns det väl säkert fler av om man letar. Men det tar ju tid och energi att hitta rätt häst och har man flera medryttarhästar så är det ett fasligt pusslande. Dessutom är jag inte pigg på att åka längre än en mil om jag ska åka dagligen. Nuvarande medryttarhäst bor två mil bort.

Hundar är ok, men är ofta rätt jobbiga, framförallt när man är ute och går med dem. Om jag är ute och går så vill jag gå långsamt utan att stanna och det funkar sällan med en hund.

Är det antidepp du har nu? Ångestdämpande? Du kanske skulle behöva justera medicinen lite.
Jag har Brintellix och tar maxdos. Den går alltså inte att öka. Jag träffade ju faktiskt en specialistläkare på psykiatrin för ett tag sedan. Han frågade hur medicinen fungerar. Den tar ju udden av depressionen och han nöjde sig med det. Mer symptomfrihet kan jag tydligen inte förvänta mig och jag är inte så pigg på de biverkningar jag riskerar med annan medicin. Med nuvarande medicin så står jag i alla fall upp och klarar av att fungera något så när. Jag klarar bitvis av att vara låtsasfrisk.

Jag tror också att du är van att ha massa energi och en väldigt prydlig trädgård, så du ser kaos ingen annan ser. Det är inte kaos, bara lite vildvuxet i några av rabatterna. Du är sjuk, därför känns det oöverstigligt. Hade du mått bra hade det känts enklare. Ska du inte överväga höns eller katt? Eller vill du verkligen kunna åka iväg längre perioder?
Jag vill ha både höns och katt och kanin, men allt stupar på att jag åker bort rätt ofta. Jag vill inte fråga folk om hjälp då det är så regelbundet återkommande och jag vill inte utnyttja någon. Så jag är för ensam för att ens kunna ha husdjur.

Till Stockholm åker jag ju cirka en gång i månaden. Sen är det en vecka i Spanien med jobbet. Och när jag har semester så vill jag inte sitta hemma hela tiden heller. Det blir ganska många nätter per år som jag inte sover hemma.
 
Jag har Brintellix och tar maxdos. Den går alltså inte att öka. Jag träffade ju faktiskt en specialistläkare på psykiatrin för ett tag sedan. Han frågade hur medicinen fungerar. Den tar ju udden av depressionen och han nöjde sig med det.
Har det blivit värre sen dess? Hur länge har du haft den dosen? Ibland blir det ju värre innan det stabiliserar sig. Kanske du skulle ta kontakt med vården och stämma av.
 
Har det blivit värre sen dess? Hur länge har du haft den dosen? Ibland blir det ju värre innan det stabiliserar sig. Kanske du skulle ta kontakt med vården och stämma av.
Jag har haft dosen sedan december 2017. Så den är ju inte ny för mig direkt.

Tillägg: Jag gjorde ett försök att minska dosen i höstas. Även om dosminskningen var mindre än vad man normalt minskar, så blev jag självmordsbenägen inom några dagar, så jag fick höja dosen igen. Så maxdosen tar mig tydligen bara precis upp på fast mark, men inte mer.
 
Senast ändrad:
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Min hyresvärd är en idiot IGEN! Han har höjt hyran med 5,9% trots att det står på hyresgästföreningens hemsida att hyresvärdarna får...
Svar
15
· Visningar
2 042
Senast: Kirre
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Året var 1994. Jag var trött på att bo i en förort. Jag ville ut på landet. Några år tidigare hade jag avslutat en 2-årig...
Svar
0
· Visningar
1 375
Senast: Wille
·
  • Artikel
Dagbok Jag har försatt mig i min nuvarande livssituation för att jag vill öva och bli bättre på problemlösning. Och har man såna mål i livet så...
Svar
11
· Visningar
2 042
Senast: cassiopeja
·
  • Artikel
Dagbok Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet. Han levde ett långt och lyckligt liv...
Svar
6
· Visningar
1 872
Senast: Rie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp