Bråkande föräldrar

[Havsluft]

Jag är själv uppväxt med bråkande föräldrar och de skiljde sig aldrig och verkar nu ha det bra.

Förstår nu som vuxen att det kanske var situationer som vi barn startade som kanske utlöste bråk dem emellan där de inte hade samma grundsyn. Kanske var det bråk om hushållssysslorna oxå, jag kommer inte i håg riktigt... Jag kommer visserligen ihåg att det var tråkigt med bråk men aldrig att det påverkade mig mer psykiskt än att jag någon gång när jag flyttat hemifrån medlade mellan dem med lyckat resultat.

Funderar mycket på det där, finns det lyckliga "icke-separationer" där man kommit igenom bråken på andra sidan och blivit en annan helhet? Måste man vara bästa vänner/själsfränder? Finns det föräldrar som lever ihop under barnens uppväxt för att just vara närvarande de viktigaste åren? Måste allt vara rosenrött eller kan det vara det mest praktiska?

Hur var relationen mellan dina föräldrar? Hade du själv påverkats/blivit en annan person om de hade valt att skilja sig/inte skilja sig?

Har tiderna förändrats hur man tänker kring detta?

Om du har barn, hur är din relation till ditt barns andra förälder?

Jag lägger tråden på Senior för jag hoppas nå alla som har växt upp och inte bara de som har barn.

 

[Björk]

Sv: Bråkande föräldrar

Intressanta frågeställningar!

Jag växte upp i ett hem med föräldrar som bråkade ibland. Kunde vara ganska hetsiga bråk med höga röster och smäll i dörrar. Dock var jag aldrig rädd för att de skulle SLÅ varandra (vilket heller aldrig hände). Minns att jag ibland låg i sängen på kvällen/natten och hörde något bråk och oroade mig för att de skulle skilja sig.
Mina föräldrar bedyrade dock alltid att de INTE tänkte skilja sig. Mellan grälen var de glada, positiva och kärleksfulla mot varandra. De skiljde sig heller aldrig; har nu över 40 år tillsammans (de träffades när båda var lite drygt 20 år). I perioder grälade de mer i perioder mindre (som jag minns det).

Jag funderar ibland på det där med gräl; hur "onyttigt" det egentligen är.... Min respektive hörde ALDRIG något gräl i sitt hem, men plötsligt revs himmel och jord upp när hans föräldrar skilde sig när han var i tidig tonår. Och de skötte INTE skilsmässan snyggt gentemot sina barn om man säger så; mycket smutskastning, mycket gråt och barnen fick höra saker barn inte ska behöva höra om den andra föräldern. Det tog nog mer än 15 år (när barnen var vuxna sedan länge) som de i princip kunde vistas under samma tak på ett någorlunda drägligt sett. Men det finns fortfarande (nu är det väl ungefär 20-25 år sen de skilde sig) en viss agg kvar; pikar mot varandra ibland och en del "samvetskval" som läggs på de vuxna barnen. "Jaha...! Det gick bra att besöka henom.... men inte mig minsann" och dylika kommentarer i förbifarten.

Vi grälar ibland inför barnen. När jag var gravid med vårt andra barn skedde det alldeles för ofta (jag mådde av och till väldigt uselt under den perioden) och blev ALLDELES för "stora" gräl inför vårt äldsta barn. Vi har problem med våra gräl; jag tycker han blir känslokall och väldigt mycket "överlägsen" och han å sin sida tycker jag skriker och inte kan ta det lugnare. Oftast blir det tyvärr så att hans beteenden i grälsituationer gör mig MER ledsen/besviken/arg än jag kanske var när grälet liksom satte igång. Men vi jobbar på det. Om vi fräser åt varandra och har något mindre gräl inför barnen brukar vår äldsta (6 år) säga åt oss; antingen den ena eller båda att "nu får ni/du SLUTA!" och han försöker komma på lösningar åt oss. Vi försöker alltid förklara för honom att våra gräl INTE är något som är hans fel och vi förklarar också att vi älskar varandra även om vi grälar (vilket gäller detsamma när/om vi blir arga på honom eller lillasyster).

Min man tycker vi grälar "mycket"; det vill säga ofta. Men jag vet inte, jag tycker nog inte det; i perioder kanske, men.... vi är så olika som personer och kommer från HELT olika bakgrund rent "familjekulturellt". I min familj satt vi ofta och diskuterade högljutt hela familjen om diverse saker. Vi avbryter varandra, kan bli förbannade och visa det, men det är inte GRÄL för mig. Min man "begraver" det mesta inom sig. Det allra värsta han vet är när/om jag blir högljudd och han är jättekänslig för att "någon" (t ex grannar) ska höra/märka konflikten (något som inte stör mig alls i princip). Och som sagt; i hans hem fanns inga gräl alls förrän helvetet bröt lös och kom som en blixt från en klar himmel.

Jag tror med andra ord att vi definierar just "gräl" på olika sätt. Jag tror också han liksom har svårare att "glömma" grälen på ett sätt. Medan jag tycker gräl faktiskt till viss del får oss att "komma vidare"; att om det blir någorlunda konstruktivt så får man liksom en kunskap till om varandra och sig själv. I viss mån har jag lärt mig något av honom också; och det har kommit det sista halvåret/året (vi har 10 år tillsammans nu); det är att verkligen SLÄPPA vissa irritationsmoment/saker jag retar mig på.

I förhållande mot barnen så tror jag det viktigaste är att visa att man är MÄNNISKA. Och i att vara människa ingår att bli ledsen, besviken OCH även arg. Däremot finns (förstås) beteenden jag ångrar; för hårda ord eller situationer där barnen säkert känt sig rädda för grälet. Då tröstar jag mig med att de ju ändå den större delen av sin tillvaro ser föräldrar som KOMMER överens; som faktiskt är vänner. De kan ju också se att vi blir sams EFTER grälen; att även om situationer är jobbiga och ledsamma så går det över.

Jag är väldigt glad åt att jag och mannen nästan aldrig är oense om föräldraskapet och hur vi vill fostra barnen. Vi är ganska olika på vissa fronter gällande det, men jag tror vi är rätt eniga om att vi kompletterar varandra där. Vi har samma grundsyn på föräldraskapet och även samma "moraliska kompass" i det mesta. Det vi grälar om är nog oftast vem som gör vad och vem som tar ansvar gällande något. Ekonomi är ALDRIG en fråga vi grälar om.

 

[Hallonsoda]

Sv: Bråkande föräldrar

Mina föräldrar är nu lite över 50, och de har varit tillsammans sedan 20-årsåldern. De har alltid bråkat då och då, och bråkar ännu så jag ser det om jag bor hemma hos dem en lite längre tid. De har en ganska retsam jargong i allmänhet i vilken båda verkar komma fram med sin verbalitet respektive . Och för det allra mesta tycks de ha mycket trevligt ihop.

Som liten var jag rätt känslig för stämningar, och var ofta otroligt rädd att de skulle skilja sig när de höjde rösten mot varandra. Jag vet inte riktigt om de såg hur skraj jag blev, och kanske gjorde den eventuella bristen på tröst att jag idag väldigt sällan bråkar, utan snarare agerar diplomat om dylika situationer uppkommer mellan andra. Men jag tror att det är nästan omöjligt att dra någon säker korrelation där.

Sen kan jag faktiskt gilla att man FÅR brusa upp, att man kan bli tykad för barnsligt beteende och fortsätter att reagera barnsligt genom att tjaffsa emot, för att sedan höja lite fnissande på ögonbrynen åt sig själv. Tycker livet blir tradigt om sinnestillstånd ständigt måste kuvas.

 

[MM]

Sv: Bråkande föräldrar

Mina föräldrar delade på sig när jag var 3 år gammal pga att min pappa var alkoholist på den tiden. Numera nykter sen 25 år tillbaka
Hade dom inte delat sig och pappa fortfarande blivit frisk så hade jag garanterat varit en annan människa idag. Min pappa är hård men rättvis. Hade kvävt bra betyg i skolan m.m.
Men jag hade högst troligt inte blivit hästtjej då eftersom han anser att hästen gör sig bäst på mackan.
Nu hade jag inte så mycket kontakt med min pappa när jag var liten just för att han var så hård och sträng av sig. Jag var väldigt blyg och motsatsen av honom så tyckte det var jobbigt att vara hos honom.
Mina föräldrars relation var allt annat än bra. Dock är min mamma speciell och det gjorde sitt och hon underlättade inte för ett umgänge mellan mig och pappa. Dom pratar inte med varandra, men behöver inte heller då vi barn är vuxna sen länge nu.

Jag har två barn och gift med barnens pappa. Vi har en bra relation. Vi kan bråka vi med men det sker ytterst sällan. Han är lugn hela hela tiden. Brusar aldrig upp för något. Vilket kan vara frustrerande ibland för bråkar vi så sitter jag där och är sur och han är som vanligt. Vi har aldrig haft ett högljutt gräl och våra barn har nog aldrig sett oss gräla.

Jag påverkades väldigt mycket när min mamma bråkade med min fd styvfar när jag var liten men bråken i vår familj var annorlunda eftersom att det alltid innehöll misshandel när det bråkades, oavsett vem det var. Kunde vara jag och mamma. Han kom och slog mig ändå fastän han inte var inblandad. Så vi gjorde vårat bästa för att undvika bråk när jag var liten. Där förändrades jag mycket eftersom mamma valde att stanna hos honom i 9 år. Hade vi flyttat tidigare så hade jag mycket troligt varit mer trygg i mig själv, utåtriktad, vågat ta för mig mer. Hade nog varit en helt annan människa.

 

[_FiA_]

Sv: Bråkande föräldrar

Mina föräldrar bråkade rätt mycket under uppväxten.. åtminstone är det det som jag verkligen minns. Jag tyckte det var riktigt jobbigt och stängde in mig i mitt rum och hade musik i öronen. Det tog rätt hårt på mig och nu som vuxen hade jag verkligen önskat att dom hade försökt gå undan mer istället för att bråka inför mig och min bror. Om jag får barn någon gång så ska jag helt klart försöka sköta sånt på ett bättre sätt. Mina föräldrar är fortfarande gifta och bråkar ibland nu också, men inte lika ofta som när vi var barn.

 

[Lejonelle]

Sv: Bråkande föräldrar

Funderar mycket på det där, finns det lyckliga "icke-separationer" där man kommit igenom bråken på andra sidan och blivit en annan helhet? Måste man vara bästa vänner/själsfränder? Finns det föräldrar som lever ihop under barnens uppväxt för att just vara närvarande de viktigaste åren? Måste allt vara rosenrött eller kan det vara det mest praktiska?

Hur var relationen mellan dina föräldrar? Hade du själv påverkats/blivit en annan person om de hade valt att skilja sig/inte skilja sig?

Har tiderna förändrats hur man tänker kring detta?

Om du har barn, hur är din relation till ditt barns andra förälder?

När jag var barn bråkade mina föräldrar väldigt sällan, däremot fanns ibland en frostig atmosfär som kom sig av att min mamma inte var nöjd med sin livssituation. När vi barn blev vuxna brukade vi ibland prata om att det bästa som kunde hända var att de skilde sig. Så fel vi hade. De är nu i 80-årsåldern och har det jättebra. Med tilltagande ålder och krämpor har de större och större behov av varandra och pappa, som är den friskaste av dem, tar hand om och hjälper mamma med massor av saker. Jag skulle påstå att de har haft ett bra liv tillsammans på det stora hela, och de senaste 20 åren har de haft det mycket bra.

 

[skatten]

Sv: Bråkande föräldrar

I vår familj var det sällan bråk och skrik utan mer tystnad och sura miner när mina föräldrar inte var överens.
Varken mamma el pappa var bra på att vara oense och var båda konflikträdda.
Pappa var nog rätt nöjd men mamma längtade bort under många många år.
Jag vet att jag var orolig för att de skulle skiljas, det var min största oro i övrigt sålekte livet och jag vill säga att jag hade en mycket bra uppväxt.
Uppfostran var det överens om men mamma drog ett tungt lass med hemarbete.
De skiljde sig tillslut när jag var 20 och min bror 15, nu vet jag att mamma härdade ut i trisstessen i många år just för att vi barn skulle växa upp först och jag var tacksam över det då när jag var barn och faktiskt även nu som vuxen känner jag en ödmjukhet över att jag växte upp i en "hel" familj.
Hade absolut varit anorlunda om det funnits misshandel med i bilden!
Mamma offrade mycket då som hon tagit igen nu men vi växte upp trygga.

Jag tror generelt att det inte är bråken och motsättningarna som är problemet utan vår oförmåga att kunna hantera och lösa dessa

 

[Havsluft]

Sv: Bråkande föräldrar

Kl

Tack för alla svar!

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden? Flera av er (och mina föräldrar oxå) upplever ju att föräldrarna har hållet ut och nu har det bra?

Att man härdar ut som förälder för att erbjuda en hel familj till sina barn under uppväxten kan jag förstå, frågan är bara hur det hade varit annars med en kanske gladare och mer tillfreds förälder?

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden?

Nej, det tror jag inte.

Generellt sett tror jag nog att man tenderar att inleda förhållanden för lätt, och att det möjligen kan ha ändrat sig under tex de senaste 100 åren eller så, i takt med att vi inte förväntas vara oskulder när vi gifter oss och utomäktenskapliga barn inte är en skam och liknande.

Man blir ihop rätt oöverlagt, skulle jag säga, medan de flesta separationer föregås av väldigt mycket stök och bök och jobbigheter, eftersom många har fått för sig att man bör hålla ihop (oavsett om man har barn eller inte), och kanske för att det är jobbigt att skilja sig. Man måste ju fixa med bostad, ekonomi, det kan bli turbulent bland vännerna etc.

De allra flesta jag känner som har skilda föräldrar - inklusive min son - tycker att det är uppenbart att deras föräldrar inte passa ihop, och jag känner dessutom många som har vuxit upp med grälande föräldrar och som bara önskade att de skulle skilja sig.

Mina föräldrar grälade i stort sett aldrig, men de hade ofta diskussioner där de tyckte olika. De argumenterade dock oftast utan att gräla och gick aldrig någonsin till personanagrepp mot varandra och sa taskiga saker - i alla fall inte så att vi barn hörde det, och jag tror inte att det hände annars heller.

Vi barn var däremot argsinta av oss som små, men ingen av oss är det som vuxen.

 

[MiniLi]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag tror det är mer betydelsefullt hur man bråkar än om det sker ofta. Och framförallt så tror jag att det är betydelsefullt hur relationen ser ut.
Dvs, är föräldrarna varma och öppna mot varandra? Behandlar de varandra med respekt? Kan de vara öppna med sina känslor? Är det ett öppet klimat där man kan tala och reda ut om saker?

All form av misshandel är ju självklart en stor belastning för barnen, men jag antar att vi pratar mer om vanliga bråk?

Mina föräldrar bråkade ibland. Aldrig våldsamt eller så, utan bara vanliga bråk ibland när de var oense.
Jag minns att jag tyckte att det var jättejobbigt och att jag ofta blev väldigt ledsen och orolig när de bråkade.
Men så har min mamma ett ganska konstigt sätt att hantera konflikter så jag tror att jag var påverkad av det.

Jag tror att det är bra för barn att få lära sig att alla känslor är tillåtna och att det är helt okej att tycka och känna olika saker. Sen om det blir regelrätta bråk eller inte är kanske mindre relevant, så länge föräldrar kan modellera ett sunt sätt att hantera relationer och svåra situationer på.

Och jag tror att barn mår bättre av att föräldrarna skiljer sig än att de fortsätter leva med varandra trots att det inte vill.

 

[Koltrast]

Sv: Bråkande föräldrar

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden? Flera av er (och mina föräldrar oxå) upplever ju att föräldrarna har hållet ut och nu har det bra?

Att man härdar ut som förälder för att erbjuda en hel familj till sina barn under uppväxten kan jag förstå, frågan är bara hur det hade varit annars med en kanske gladare och mer tillfreds förälder?

Mina föräldrar tog femton år på sig att gå isär. Under alla dessa år var vi en väldigt trasig familj, även om det på ytan såg ut som att allt var som det skulle. I efterhand kan jag önska att de kommit till skott och separerat tidigare.

 

[FannyN]

Sv: Bråkande föräldrar

Nej jag tror att man kämpar för länge. Jag tror att många är ihop med sin partner för att det är finare än att separera enligt många. Även av ekonomiska orsaker och svårigheter att lämna ett älskat hus eller en livsstil. Jag har aldrig hört talas om någon som ångrar sin skilsmässa utan bara att man inte förstår varför man stannade så länge och lät sig behandlas illa.
Jag tror som Petruska att vi blir ihop för lätt eller snarare lägger relationen på fel nivå. Man kan ju vara kära i varandra och ha kul ihop utan bestämma att relationen ska vara för evigt och att man ska äga varandra. Med äga menar jag tillgång till innersta rum, alltid prioritera den andra och så, diskutera hur man ska använda sin tid och sina pengar och förhålla sig till andra.
Mina föräldrar har bråkat två gånger under min uppväxt. En gång slog pappa sönder hårtorken och en annan gång slängde mamma ett glas i golvet. De är fjantigt kära ännu efter 45 år. Detta beteende ärvdes inte av mig alls. Tyvärr kanske.

 

[honung]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag är ett typiskt skilsmässobarn som på sjuttiotalet blev ett så kallat nyckelbarn dessutom.
Eftersom mina föräldras skilsmässa påverkade mig mycket negativt, i synnerhet hur de hanterade saker och ting innan, under skilsmässan, under vårdnadstvisten och efter allt...så är jag övertygad om att jag kunde haft bättre förutsättningar än jag fick.
Jag tror absolut att folk delar på sig för lätt men, innan dess så bildar folk par alldeles för lätt, skaffar barn med varandra alldeles för jävla lätt rent ut sagt. Många gånger fattar jag inte varför folk alls är tillsammans med varandra, jag kan se uppenbara skillnader och olikheter som är ganska centrala, och att par också bråkar just därför, eller mår dåligt - ändå går folk och skaffar barn ihop. Tvåsamhetsnormen som råder för många gör att folk hellre mår dåligt i sitt förhållande än går till ensamhet.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag tänker att den lättaste förhållandefasen förmodligen är när man blir pensionär. Man har inte så mycket krav på sig på något plan öht i den åldern, det finns inte mycket att bevisa eller leva upp till längre. Att ett förhållande är bra då tycker jag inte ska tas som ett tecken på att förhållandet var "rätt" och att det är bra att hålla ihop for life. Dessutom undrar jag vad som är ett "bra" förhållande och om det egentligen kan upptäckas utifrån? Jag tror att många förhållanden som på ytan verkar harmoniska (särskilt i sociala sammanhang) hänger på att ena eller bägge parter har gett upp och normaliserat en sorts lägstanivå där de av slentrian eller rädsla står ut för att slippa vara ensamma.

Ibland tänker jag att parförhållandet är en ganska dålig grund att ordna sitt liv och bilda familj utifrån. Eller i alla fall så isolerade som många är, att man kan inte förvänta sig uppbackning i form av grannar, släktingar och vänner. I en mer utopisk värld så skulle kärleksförhållandet bara kunna vara mellan de vuxna och inte involvera hela belastningen med vardagen. Jag skulle säga att jag inte känner någon som är i min situation med ganska små barn som verkar särskilt lycklig i sitt förhållande. Det är väldigt mycket bita ihop och stå ut.

 

[monster1]

Sv: Bråkande föräldrar

Mina föräldrar bråkar och bråkade rätt mycket, de är fortfarande gifta. Min pappa är nog rätt svår att leva med. Pappa brusar lätt upp och blir arg för ingenting medan mamma mer är syrlig och svarar med tjuvnyp.
Själv försöker jag mest acceptera att det är så de kommunicerar med varandra och jag tror inte de kommer att skilja sig. Inget fysisk våld har förekommit dem emellan förutom någon gång när jag var yngre då min mamma kastade en tekopp (med te i) efter min pappa av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg.

Det var väldigt bråkigt och rörigt när jag växte upp och det har nog präglat mig mycket tror jag. Få saker är så provocerande för mig som "auktoritära" människor eller folk som inte kan kontrollera sitt humör. Sen är jag nog ganska orolig som person och tycker att det är enklast att slappna av när jag är själv.

 

[escodobe]

Sv: Bråkande föräldrar

Kl

Tack för alla svar!

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden? Flera av er (och mina föräldrar oxå) upplever ju att föräldrarna har hållet ut och nu har det bra?

Att man härdar ut som förälder för att erbjuda en hel familj till sina barn under uppväxten kan jag förstå, frågan är bara hur det hade varit annars med en kanske gladare och mer tillfreds förälder?

Nej, jag tror snarare att det största misstaget folk gör är att hålla ihop alldeles för länge.

Mina föräldrar skilde sig när jag börjat lågstadiet. Det var mycket vettigt gjort Min pappa hade gräsliga humörproblem och bråkade ofta. Jag begrep även som liten precis varför de skilde sig och jag kan ALDRIG minnas att jag tyckt att det varit ett problem att mina föräldrar skilde sig. Tvärtom!

Min pappa gifte snabbt om sig och fick ytterligare två barn. Vi firade alltid jul,födelsedagar och annat ihop och åkte ibland på semester ihop bägge familjerna.
Visst bråkade pappa då med. Men det hade inget att göra med att vi umgicks så att säga.

Eftersom pappa var väldigt charmig men omöjligt att leva med skilde även han och min bonusmamma sig efter några år. Fullt begripligt.

Jag ser inget speciellt värde i "att vara en komplett kärnfamilj". Jag är fullt övertygad om att glada och lyckliga föräldrar är viktigare än att man bor under samma tak.
Jag ser dessutom en vinst i att jag under uppväxten fick ytterligare en engagerad vuxen i min bonusmamma och ytterligare två syskon.
Vi har fortfarande kontakt även om hon och pappa varit skilda i tjugo år och jag var där hos henne och hennes partner senast i förrgår och åt en modifierad engelsk julmiddag.

Min pappa har gått bort sedan några år men min bonusmamma och den mycket sympatiska kvinna som pappa hade ett längre särboförhållande med när han dog delar på en kolonilott.

Jag tror faktiskt att min pappa kom till sin rätt bäst då, senare i livet, när han var särbo med nästan vuxna barn. Hans humör blev bättre i alla fall. Men tack vare honom har jag fått några fler, riktigt värdefulla personer i mitt liv.

Min halvbror och jag pratade om saken för ett par veckor sedan, att vi haft så bra förebilder när det gäller att kunna ha goda relationer till våra ex. Något vi bägge tycker är värdefullt.

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag tänker att den lättaste förhållandefasen förmodligen är när man blir pensionär.

Jag såg ett tv-program med Bo och Margareta Strömstedt häromåret, som handlade just om långa äktenskap. Makarna Strömstedt var på din linje, de sa upprepade gånger att de första 30 åren var svårast. De verkade synnerligen nöjda NU med att de tog sig igenom de där 30 åren tillsammans DÅ, men jag ser det som du ändå inte som något slags bevis på att det generellt sett skulle vara rätt sak att göra.

Det lär finnas någon studie som visar att förhållanden har en liten lyckotopp i samband med att barnen flyttar hemifrån, och det kan jag LÄTT identifiera mig med.

Men när det gäller pensionärstiden, så tänker jag att många par verkar gräla mer och ha det jobbigare på semestern än annars, och pensionärstiden är ju "semester". Dvs man har bara varandra, och det innebär också påfrestningar.

 

[Diplomaten]

Sv: Bråkande föräldrar

Intressant diskussion!

Mina föräldrar har varit tillsammans sedan 13,14 års ålder – med ett par kortare separationer under tiden jag var liten (kommer inte ihåg något av det). De fick mig som unga, min lillasyster kommer några år efter det. Min far hade på den tiden svårt att hantera droger och lagen och det i sin tur medförde en hel del tunga och jobbiga gräl för hela familjen. Grälen har satt sig och medfört olika saker för mig och min syster. Jag blev totalt orädd för konflikter, slängde mig in i dem utan att tänka. Min lillasyster blev tvärtom; konflikträdd. Vi har fått träna på olika saker, förmodligen för att vi tog på oss olika roller i familjen.

Som barn önskade vi mer än en gång att våra föräldrar skulle separera. Ibland önskade vi en ny pappa. Idag är jag glad att de höll ihop, min far hade med stor sannolikhet inte levt idag om de gått skilda vägar. Kanske en efterkonstruktion, men det är så det känns. Familjens prövningar har väl i det stora hela lett till att vi är en sammansvetsad familj. Kärleksfulla och noggranna med att hålla ihop, som familj.

Frågar man mina föräldrar, anser de att många, allt för snabbt går skilda vägar. Jag vet inte om det är så, själv tror jag att många istället inleder relationer för snabbt och sedan förvånas över de problem som dyker upp, som de inte räknat med.

För mig har det genom min erfarenhet blivit väldigt viktigt att lösa saker. Att inte skjuta upp utan ta tag i sådant som medför problem. Att man kan tycka olika utan att det behöver betyda bråk. Att man kan diskutera utan att gräla. Och det försöker jag också lära min dotter. Min dotter (3,5 år) har aldrig upplevt riktigt gräl eller skrik och gap mellan vuxna personer. Det är så jag vill ha det.

Jag lever inte ihop med fadern till min dotter. Trots en hel del konflikter med honom, har jag alltid haft som policy att aldrig inkludera dottern i detta. Det är mitt ansvar som hennes förälder. Och jag har också valt att inte inkludera någon ny partner i vårt liv, eftersom jag helt ärligt, känner att det är mer fridfullt utan.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

De verkade synnerligen nöjda NU med att de tog sig igenom de där 30 åren tillsammans

Det hade varit intressant att veta varför det gjorde dem nöjda. Min misstanke är att det mest handlar om att de tycker att de visar prov på nån sorts beundransvärd uthållighet vilket verkligen känns som fel skäl att hålla ihop. Sen kan man ju också tänka sig just när det gäller det paret att Margareta varit mer eller mindre att betrakta som ensamstående under långa perioder. Jag undrar också hur barnen har uppfattat läget.

Jag får associationer till en bekants föräldrar där mannen veckopendlat i 25 år och även efter pensionen "åker iväg" ett par dagar i veckan. Att låtsas att man på nåt sätt knäckt en kod eller lurat systemet genom att hålla ihop trots att man egentligen inte kunnat leva ihop på heltid under många många år tycker jag är märkligt. Dessutom är jag rätt övertygad om att barnen har farit illa av att man låtsats på det sättet.

 

[escodobe]

Sv: Bråkande föräldrar

Är personerna lyckliga med "veckopendlingen" så är det ju bara bra. Ovanligt men det kan vara en bra lösning

Men att "stå ut" i trettio år för att kanske bli lycklig sen framstår mest som en mardröm.
Jag tillbringade förresten kvällen med att se om "Brokeback mountain". Fy vad det skär i kroppen.