Relationer Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

TinyWiny

Trådstartare
När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?
 
Det är en låst artikel som inte går att läsa utan att betala för det. Men, jag ser inte riktigt problemet med att föräldrar betalar om de vill det - så länge barnen förstår att saker kostar pengar och kan sköta sin egna ekonomi. Skulle det vara konstigare än att tex den som tjänar mest i ett parförhållande skjuter till lite extra pengar för att det ska vara möjligt att åka på resor eller äta ute?
 
När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?
Jag håller med om mycket i ditt inlägg, men en av mina hangups är att jag rent generellt verkar märka att en förskjutning i ansvarsfrågor och ålder, att man inte verkar anses som vuxen när man är över.18 längre.

Nu menar jag inte att man inte ska få ha "barnsliga" hobbys och sådant utan just själva vuxenansvaret. Jag tror man folk och samhället en björntjänst om det börjar glida iväg.
 
Jag är van vid att föräldrar runt 50 har betydligt bättre ekonomi än sina barn. Jag tänker mig barnen som 20-30 åringar.

Mina barn ber inte om pengar, men det händer att jag ger dem pengar eller någon dyrare grej. I år har sonen fått en resa av mig och jag betalade fd fosterdotterns nya bildäck.

Liknande gjorde mina föräldrar åt mig, så jag ser det som att jag ger vidare vad jag själv har fått.
 
När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?
Jag tänker att det finns flera frågor i din fråga. ;) Hur länge man är barn i relation till sin förälder har nog mindre med den ekonomiska frågan att göra och mer med hur man är som person. Min mamma kommer nog aldrig att se mig som vuxen för det passar inte i hennes världsbild. Vilket gör att hon ständigt vänder sig till min man. För att ta ett exempel, hon ansåg att jag inte visste något om hur mycket jobb det var med ett hus, trots att vi (jag och min man)har bott i hus som vi har ägt i 18 år. Maken hänvisar till mig i frågor om fasadfärg och mamma envisas med att fråga honom.
Men jag har inte fått ekonomiskt stöd från mamma efter jag slutade skolan, jag har klarat mig själv och jobbat. Jag har heller inte fått några större gåvor.

Mina egna barn är under 18 år, äldsta har månadspeng och hushåller med den. Hon jobbade i somras och gör egna val med sina pengar. Sen kommer båda barnen att ha en rejäl grundplåt ekonomiskt sett när de flyttar hemifrån, men vi pratar även mycket om hur man förvaltar pengar och kan få dem att växa. Jag kan mycket väl tänka mig att vi kommer att bjuda med dem på resor i framtiden, ge dem dyrare saker i present om de behöver dem osv, så länge de har en knaper ekonomi. Men vardagen behöver de lära sig att klara på egen hand.

Sen håller jag med @escodobe att det finns ett problem med att 18 åringar inte ses som vuxna, dottern börjar närma sig 18 års dagen och har därmed mer skyldighet att ta ansvar för sig själv och sina grejer. Men vi har ökat kraven successivt för båda barnen, de får lösa saker på egen hand även om vi finns med som stöd.
 
När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?
Jag kan inte läsa artikeln, den är låst. Så svarar bara utifrån ditt inlägg.
Jag kan nog tycka att det finns en sund mellanväg, och jag tycker att ditt resonemang är lika mycket åt det osunda hållet fast tvärtom. En trygg självständighet kommer ju inte påverkas av ekonomiskt (eller annat) stöd och jag tycker att det är minst lika osunt att inte ha förmågan att ta emot stöd och hjälp. Att kunna söka och ta emot stöd (på olika sätt och i olika situationer) är en jätteviktig del av den trygga självständigheten.

Om man hamnar i maktobalans och pengarna skapar vetorätt som du beskriver så har man ju uppenbart andra problem i relationen. Det är liksom inte pengarna som är problemet utan att man har en osund relation till sina barn om man anser att gåvor skapar vetorätt.
Och barnen kan ju utan tvekan utvecklas fullt normalt även om föräldrarna ger stöd och gåvor.
Likaså kan man ge ekonomiskt stöd OCH emotionellt stöd, det ena utesluter ju inte det andra.

Så ja, jag tror inte du ser på det här helt "objektivt" och jag tycker att du verkar blanda ihop en massa olika faktorer. Det finns gott om osunda föräldra-barnrelationer men det är inte ekonomi som utmärker dessa. Man kan ha en fullt normal vuxen-vuxen relation även om föräldrarna stöttar och hjälper ekonomiskt på olika sätt.
 
Jag klarar vardagsekonomin själv såklart, men får ibland saker av föräldrarna. Vi fick en resa till fjällen i julklapp, och åkte tillsammans med dem, tex.

Jag kommer nog alltid vara barn i det hänseendet att jag gärna ringer mina föräldrar för råd, ofta inte tar större beslut utan att prata med dem innan och gärna vill ha deras bekräftelse.
 
Jag ser inte varför det skulle handla om makt? Om föräldrar använder pengar för att ”tvinga” sina barn till umgänge är det ju knappast pengarna som är problemet.

Förälder till sina barn är man livet ut, sen behöver man inte vara försörjare, vilket inte utesluter att man vid möjlighet ställer upp och hjälper till på olika sätt. Det är väl en rätt naturlig vilja i föräldraskapet, tänker jag. Man kan ju fortfarande vara två vuxna i en förälder-barn-relation.

Så länge barnet har förmågan att sköta jobb och ekonomi till vardags ser jag inte alls vilka problem ekonomisk hjälp/gåvor skulle ge i enstaka sammanhang? Det är nog få som inte vill klara sig själva i vuxen ålder.
 

Görel

Moderator
Både jag och mitt syskon har fått ekonomisk hjälp av våra föräldrar när vi köpte bostad. De erbjöd sig och vi har skrivit det som förskott på arv. Mamma tyckte det var bättre att vi fick stöd när vi behövde istället för att få det som arv när vi var i 50-60 års åldern. Jag kan inte se att detta har påverkat mitt förhållande till mina föräldrar.
Vårt förhållande har inte alltid varit enkelt men ekonomi har inte haft något alls med det att göra.

Även fast man är myndig som 18-åring är det ju långtifrån alla av oss som är vuxna vid den åldern. Jag har träffat på unga vuxna som blivit mer eller mindre övergivna efter myndighetsdagen och vissa klarar sig bra medan andra är så rådvilla och omogna att de skulle behövt stöd och guidning i ett par år till.
 
Det är en låst artikel som inte går att läsa utan att betala för det. Men, jag ser inte riktigt problemet med att föräldrar betalar om de vill det - så länge barnen förstår att saker kostar pengar och kan sköta sin egna ekonomi. Skulle det vara konstigare än att tex den som tjänar mest i ett parförhållande skjuter till lite extra pengar för att det ska vara möjligt att åka på resor eller äta ute?
Artikeln är inte låst för mig, jag kan läsa hela?
Det står även tydligt i den precis det du tar upp här, att det inte är fel i sak att bjuda sina barn/bistå ekonomiskt, bara relationen inte bygger på det så att säga, och att man har uppfostrat sina barn till att inte förvänta sig det.
 
Jag är i 50-års åldern, har ett heltidsjobb med hyfsad lön, har skulder, bor ensam i eget hus (=dyrt). Jag klarar mig...men det händer absolut att jag får bidrag av mina föräldrar som är i 80-års åldern. De har inga skulder och har det ekonomiskt bättre ställt än jag har. De betalar alltid för middagen om vi går på restaurang, de betalar för maten vi köper då de är hos mig på besök (de bor ganska långt ifrån mig) och jag brukar dessutom ofta få en femhundring stucken i handen av pappa då de åker ifrån mig. Det här gör de för att de KAN och VILL. De ser inte idén med att spara på pengarna tills de dör. De hjälper hellre mig och min syster nu.
Själva reser de en hel del och mår goda pensionärsdagar.
Jag känner bara att jag är lyckligt lottad som har den här tryggheten. Jag är tacksam! Det kunde ha varit tvärtom - att jag hade behövt ta hand om mina föräldrar ekonomiskt.
 
Min pappa har hjälpt mig och syrran ekonomiskt. Men hela min uppväxt fick jag "aldrig" några pengar, jag fick låna. 400 till bensin, eller 4000 till en dator osv. Detta skrevs upp och betalades på. Men till slut så gav han min syster pengar och då skrevs skulden av, det som var kvar. Var kanske 25?
Syrran behövde hjälp med kontantinsats, då fick jag en slant osv.
Pappa har haft råd att göra såhär, jag har tacksamt tagit emot hjälpen som erbjudits.
Skulle absolut be pappa om ett lån om jag behövde, och han skulle mest troligt låna ut också.
Mamma har inte dom ekonomiska förutsättningarna för att göra något liknande. Skulle därför aldrig be henne om pengar.
 
Jag och min mamma kan låna ut pengar till varandra titt som tätt, fast inte i cash utan mera att en av oss betalar saker för den andra. Vi håller inte så stenhård koll på exakta summor utan kan betala tillbaka i föremål också. Så det funkar.
Själv har jag sån tur att jag kan fortfarande bo hos dem och få väldigt låg hyra medan jag sparar till eget, men jag är dålig på att betala den :o Men då betalar jag ibland när de handlar mat istället, vilket uppnår den summan.

Så jag tänker att man kan ha en sådan relation men utan att vara så strikt om att betala exakta summor senast det datumet. En mera avslappnad relation till ekonomin. Så länge man inte börjar utnyttja det för mycket såklart.
 
Senast ändrad:
Mina föräldrar har en god ekonomi och hjälper både mig och min bror när vi behöver det. Senaste hjälpte de mig att köpa ett hus. De skriver det som ett förskott på arv. De tycker det är viktigt att vi får pengar när vi behöver det och inte nödvändigtvis när de dör. Jag eller brorsan har aldrig någonsin frågat om pengar utan när vi får är det helt på föräldrarnas initiativ.

Vi är ernomt tacksamma för att vi har det så här och medvetna om hur privilegrat det är. Vår relation är världens bästa och absolut inte villkorad.
 
Att ge ligger i människans grundläggande natur.
Spädbarn uttrycker vänlighet genom att ge saker. Vi ger till dem vi tycker om - vänner, släkltingar, kollegor.

Jag har genom åren gett till mitt barn. Inte i avsikten att knyta hen närmare mig utan för glädjen att ge. Jag bjöd på lunchen, på det där plagget som hen var för snål eller fattig för att köpa.

Jag ser inga principer i detta att ge. Inga dolda avsikter. Jag tror - baserat på mina egna erfarenehter - att människor ger av kärlek och vänskap.

Självklart finns det dysfunktionella relationer i familjer där pengar får en mer laddad betydelse. Men då är probleeet inte pengarna utan annat.
 
Oj, så mycket ni verkar få av era föräldrar.

Jag kommer ihåg att jag fick en veterinärräkning på 2100 kr betald av mina föräldrar när hästen hade kolik och jag var nitton.
Men sen dess har jag inte fått några pengar. Det jag velat ha har jag fått spara till själv, häst, bil, lägenhet, kontantinsats etc.

Visserligen kan de bjuda på något (på samma sätt som vi också bjussar på något) från affären eller så.
Men något över hundringen känns ju bara märkligt, så jag brukar swisha tillbaka direkt.
 
Jag är uppväxt i ett "svenssonhem" med kärnfamilj, där båda föräldrar jobbat och haft medelinkomster. Vi har kunnat unna oss resor osv i uppväxten men vi har aldrig haft nya bilar, flådigt hus eller lyxprodukter. Snarare haft min far haft en förkärlek till att sköta och underhålla allt vi ägt så att det hållt till dödagar, på gott och ont :meh:. Jag har inte sett mina föräldrar som gott ställda, men inte dåligt heller. Nu i vuxen ålder har jag lärt mig att uppskatta pengars värde så ja, jag kan se att vi haft det ekonomiskt bra = vi har haft råd att utöver varadagskostnader åka på semester och unna oss det som behövs utan överflöd eller att vända på kronorna. Sånt tog jag för givet när jag inte visste bättre.

Nu är jag och min syster vuxna, 35-40 årsåldern, och mina föräldrar har det ganska gott ställt ekonomiskt. De har betalt av sina lån och de har av naturliga skäl inga hemmavarande barn, de bor billigt och kan lägga sin tid och sina pengar på sina intressen i princip.
Jag och min syster har fått ekonomisk hjälp för att mina föräldrar har kunnat. Vi jobbar båda heltid och har medel eller strax över medel-inkomster. Vi har alltså inga akuta behov av ekonomisk hjälp men som nån tidigare skrivit så har våra föräldrar hellre bidragit vid behov än att vi ska vänta på ett arv i framtiden.

Jag ser inte detta som osunt alls. Alla står på sina egna ben, det är enbart vilja och förmåga som avgjort hur det blivit. Ingen tar nåt för givet heller.
 
Jag har fått penga-gåva på 10.000 av mamma i hela mitt vuxna liv (hon hade fått en större summa på lotto), det var väldigt tacksamt då jag just då separerat från mitt ex och hade det lite knapert. Sen kanske man lånade nån hundralapp här eller där precis första åren man flyttade hemifrån men det var mer att man lånade ut (gav) pengar till mamma som var ensamstående med tre ungar kvar i boet.
För mig är det helt obegripligt att väninnor till mig även i 30-40 års åldern ringer sina föräldrar och ber om pengar (och inga små summor) och förväntar sig få sina semesterresor betalda av föräldrarna. Å andra sidan så är det först nu min mamma har en vettig ekonomi och bara behöver försörja sig själv, även om det såklart dyrare att leva i singelhushåll än tvåsamhet så har hon inga barn som hon måste lägga pengar på så det skulle inte falla mig in att be om eller förvänta mig pengar därifrån.
Hur det blir med dottern vet jag inte, hon är visserligen 18 men får tak över huvudet, mat och lite annat men får hon hyfsad lön så förväntar jag mig att hon lägger undan pengar till sig själv som motsvarar vad hon skulle ha i hyra. Kläder, smink och sånt köper hon för egna pengar men betalar för hennes körlektioner då jag tycker det viktigt med körkort. Till skillnad från min mamma så har vi faktiskt en hyfsad ekonomi så vi kan stötta på det sättet om det behövs men jag förväntar mig att hon fixar att försörja sig själv helt inom några år när hon flyttat hemifrån. Hon kommer ju dock ha tryggheten att kunna låna pengar av oss vid kris, det en trygghet jag aldrig själv haft.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Oseriös avel 2019
  • Klimakterietråden
  • Vad gör vi den CIV (104)

Dagbok

  • Så himla hästsugen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp