Bråkande föräldrar

[Lejonelle]

Sv: Bråkande föräldrar

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden?

Jag tror att de flesta som varit igenom en skilsmässa inte tycker det var särskilt lätt alls. Men jag tror att många har en orealistisk bild av hur det är i förhållanden. Man tror att kärleken har "tagit slut" som om det vore en påse mjöl som man hämtar ur tills den är tom. Medan den i själva verket är mer som åkern där säden växer, och om man inte sår och vattnar och gödslar blir det såklart inget mjöl att steka pannkakor av.

Det finns såklart förhållanden som aldrig borde ha funnits men jag tror att den viktigaste faktorn för ett långt äktenskap är att bestämma sig, att hålla ut genom perioder av torka.

När den viljan inte finns längre tycker jag det är rätt att skilja sig. Men så länge den finns hos båda finns det goda chanser även om det verkar torftigt emellanåt. Det finns så många sätt att vara ett par - alla måste inte leva den romantiska myten.

 

[Björk]

Sv: Bråkande föräldrar

Kl

Tack för alla svar!

Tror ni att föräldrar skiljer sig för lätt nu förtiden? Flera av er (och mina föräldrar oxå) upplever ju att föräldrarna har hållet ut och nu har det bra?

Att man härdar ut som förälder för att erbjuda en hel familj till sina barn under uppväxten kan jag förstå, frågan är bara hur det hade varit annars med en kanske gladare och mer tillfreds förälder?

Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att man kanske skiljs oftare än förr, men inte "för lätt". Snarare kanske flera par borde ha skilt sig även förr. Min mamma hade en väldigt jobbig barndom med bråkande föräldrar som var totalt omaka på många vis. Mamma fick vara "extramamma" åt sina yngre syskon (3 och 11 år yngre); det äldsta syskonet "gömde sig" på sitt rum. Hon skyddade dem så gott hon kunde från bråken i hemmet.

Hon drömde ibland som liten om att hennes föräldrar skulle skilja sig. Eller att hon egentligen hade två andra föräldrar som skulle komma och hämta henne en vacker dag. Men på den tiden (50-tal) så skilde man sig bara inte.

Hon älskade sina föräldrar och de älskade sina barn, det fanns kärlek också, MEN allt bråkande led hon mycket av som barn och yngre vuxen.

Om kärleken inte finns; om det negativa överväger tror jag det är bättre för barn att ha två föräldrar som mår bra på skilda håll än två (eller en) olyckliga i samma hem.

Däremot tror jag det ibland ändå handlar mycket om att delvis "härda ut" i vissa perioder. Det är inte alltid så lätt att leva i tvåsamhet; speciellt inte med barn (för många). Jag känner själv att vi haft det ganska krisigt under en period, men nu är på väg ur den successivt. Min känsla är att jag och vi kommer gå vidare som ett "starkare" par. Kärleken har hållit trots att det varit tungt.

 

[Diplomaten]

Sv: Bråkande föräldrar

Måste man låtsas för att man har ett sådant upplägg? Eller vet du med dig att det verkligen är så, att paret låtsas menar jag. Det låter annars ganska krasst att kärlek måste innebära att man lever ihop på heltid. Att låtsas är ju sällan bra, men att likställa en god relation med att man måste leva ihop på "ett visst vis" för att det ska likställas med en välfungerande relation, blir lite fel tycker jag.

 

[Björk]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag skulle säga att jag inte känner någon som är i min situation med ganska små barn som verkar särskilt lycklig i sitt förhållande. Det är väldigt mycket bita ihop och stå ut.

Jag log och läste just detta för min respektive härhemma. Och säger som så att det ändå är skönt att läsa att det är någon fler än vi som känner lite så. Jag TROR (hoppas?) att just denna period är den jobbigaste vi kommer ha i vårt liv tillsammans.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Nej. Särskilt inte om man är barnfria, då kan ju vilket upplägg som helst funka. Men har man ganska små barn och ändå känner att man måste leva isär 5 dagar av 7 i veckan i syfte att kunna hålla ihop så är man ganska mycket in denial skulle jag säga. Utan att ge alltför mycket detaljer så fanns det ett aktivt val, det var inte på något sätt nödvändigt av praktiska skäl att lägga upp det så här.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Ang detta med att härda ut så har jag funderat rätt mycket på det. Vad är det man härdar ut med, är det sig själv, relationen, partnern, situationen? För den stora frågan kring detta är ju om det skulle vara typ likadant i en annan relation om det i grunden är mig själv och mina begränsningar jag inte står ut med under påfrestning? Kanske lite OT men jag är säker på att du har nån klok tanke om detta.

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Det hade varit intressant att veta varför det gjorde dem nöjda. Min misstanke är att det mest handlar om att de tycker att de visar prov på nån sorts beundransvärd uthållighet vilket verkligen känns som fel skäl att hålla ihop. Sen kan man ju också tänka sig just när det gäller det paret att Margareta varit mer eller mindre att betrakta som ensamstående under långa perioder. Jag undrar också hur barnen har uppfattat läget.

Ja, nu har jag ju mina informationer via tv, och självklart har de svarat lite lagom tillrättalagt på frågorna. Det de förmedlade, uppfattade jag som att de menade att de inte hade kunnat ha det de hade nu, hade inte kunnat vara så samspelta, så sammanväxta, känna varandra så väl, om de inte också hade tagit sig igenom de där 30 åren (då hon uppenbarligen hade i stort sett helt ensamt ansvar för barnen och då hon inte kunde skapa utrymme för sitt författarskap, pga hans arbete). Jag är inte främmande för att det är sant, men jag är tveksam till om jag tycker att det verkar vettigt ändå. Jag råkar veta rätt väl i detalj att åtminstone ett av barnen farit rejält illa.

Och för mig är det sen hela grejen med hur mannen/pappan, som jag ser det, faktiskt svek under de där 30 åren. Jag vill inte ens komma över något sådant till den grad att vi sedan har en underbart samstämmig ålderdom tillsammans. Jag vill inte dela min ålderdom med någon, där vår gemensamma historia är som ett öppet sår att titta på. Och jag vill inte sluta den sortens sår och sedan leva i fred och ro med den person som orsakat dem.

De uttryckte som jag minns det inte det där att det var duktigt och beundransvärt att hålla ihop i programmet, men programmet i sin helhet uttryckte däremot det. Det var i princip därför det här paret intervjuades, från programledningens sida.

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Ang detta med att härda ut så har jag funderat rätt mycket på det. Vad är det man härdar ut med, är det sig själv, relationen, partnern, situationen?

En av mina kompisar, som av kristna skäl är väldigt övertygad om poängen i det här med att ha ett livslångt äktenskap i nöd och lust, är väldigt mycket inne på att förhållandekriser handlar om en själv i så hög grad att det ur den aspekten är meningslöst att skilja sig, för man hamnar i samma läge igen med nästa partner.

Jag är för egen del helt med på att det nog är brister i sig själv man försöker undkomma ibland, när man funderar på om det vore bättre att leva ensam. Men de tre förhållanden som jag har haft i någorlunda vuxen ålder, har varit väldigt olika varandra. De stämmer inte alls med nämnda kompis tes. (Man är ju också två om det, inte bara mina brister utan även den andras har betydelse. Och olika andra personer, har ju olika brister.)

 

[Lejonelle]

Sv: Bråkande föräldrar

Ang detta med att härda ut så har jag funderat rätt mycket på det. Vad är det man härdar ut med, är det sig själv, relationen, partnern, situationen? För den stora frågan kring detta är ju om det skulle vara typ likadant i en annan relation om det i grunden är mig själv och mina begränsningar jag inte står ut med under påfrestning?

Det är en bra fråga tycker jag. Fick mig att tänka till. Ordet "härda ut" kan låta lite hårt men jag menar inte att man ska härda ut i förnedring eller lidande. Jag tänker att varje person har rätt att vara sig själv i relationen. Om man inte kan leva SITT liv tycker jag man bör bryta upp. Likaså om det fattas respekt.

Men givet att det finns respekt och man får vara sig själv, så blir det ibland torka eller slentrian. Man blir lite less och kanske "skyller" förhållandet för sånt som har med livssituationen att göra. Vissa saker i kroppen kanske fungerar lite sämre när man börjar komma upp i medelåldern. Och då kanske man börjar tänka att det har med partnern att göra fast det inte alls har det. Visst kan man få en kick i livet av att bli kär eller byta partner men det kanske var kicken som var grejen, inte partnern.

 

[Björk]

Sv: Bråkande föräldrar

Ang detta med att härda ut så har jag funderat rätt mycket på det. Vad är det man härdar ut med, är det sig själv, relationen, partnern, situationen? För den stora frågan kring detta är ju om det skulle vara typ likadant i en annan relation om det i grunden är mig själv och mina begränsningar jag inte står ut med under påfrestning? Kanske lite OT men jag är säker på att du har nån klok tanke om detta.

Det känns ibland som om det är partnerns brister jag härdar ut med, men när du frågar o jag tänker efter är det nog situationen som helhet. Tror du inte?

Det är så mycket vardagsplanering som tar all tid...

 

[Milosari]

Sv: Bråkande föräldrar

Mina föräldrar separerade när jag var tre och har sedan dess haft någon sorts hatkärlek till varandra. De umgås ofta (bor grannar sedan drygt 15 år) men står inte ut med varandra mer än någon timme, sedan blir det tjafs. Och då har de ett stort behov att "kräkas av sig" på mig. Det låter kanske som en ganska konstig familjesituation, men vi är ganska nöjda allihop .

Min mamma skaffade en ny sambo när jag var i 12-årsåldern och det höll väl en 5 år eller så. Sedan har det inte blivit fler som det varit riktigt allvarligt med, vad jag vet om i alla fall. Pappa har haft ett par korta förhållanden. De verkar trivas bäst själva helt enkelt.

Detta har inte smittat av sig på mig . Jag trivs bäst i ett förhållande. Men jag sätter inget större värde i den livslånga relationen. Det finns inte en chans att jag hade kunnat tänka mig att "stå ut" under ett antal år för att det kanske blir bättre sen. Här och nu är det enda som spelar någon roll! Jag tror inte heller att det nödvändigtvis beror på att man måste jobba med sig själv för att en (eller flera) relationer fallerar. Människor utvecklas ju, och utvecklas man olika riktningar så är det inte så konstigt att man efter en tid inte har så mycket gemensamt.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Intressant. Är det någon aspekt med erfarenhet utifrån dina förhållanden som gör att ett förhållande har lättare att upprätthålla gemenskap och närhet?

Om jag går till mig själv så upplever jag nämligen att jag stänger av under jobbigare/tristare perioder och det är svårt för mig att öppna upp igen.

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag vet inte riktigt. Jag tror mer att det handlar om att orka vilja vara ett par, att stätta relationen före en hel del andra saker, att bevaka den och inte tro att man kan lägga den åt sidan (och där är man ju själv minst hälften). Jag tror överlag att det är ett stort misstag att leva som periodare när det gäller avgörande livskvaliteter. Men yttre krav på att upprätthålla allt praktiskt är starka, ser man ju tex i partneruppfostranstädningstråden som pågår just nu.

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Intressant. Är det någon aspekt med erfarenhet utifrån dina förhållanden som gör att ett förhållande har lättare att upprätthålla gemenskap och närhet?

Att vara lika varandra verbalt, om du förstår hur jag menar. Ha ungefär samma sätt att prata om saker och ting, att mena ganska exakt samma saker med alla möjliga ord som kan betyda rätt olika saker, tror jag. Det kan man så klart i viss mån skapa inbördes, men jag har snarare sett till att hitta någon som är lik mig i det avseendet.

Och likartade idéer om hur förhållanden och relationer allmänt bör fungera. Var går gränserna mellan individerna? Vad förväntar vi oss av varandra, hur uttrycker vi vad vi förväntar oss. Att vara lika i sådana avseenden har visat sig vara viktigt för mig.

Om det var så du menade?

(Sen måste man ju av praktiska skäl vara hyfsat lika i de större livsvalen, såsom bostadsort, bostadstyp, om man ska ha barn eller inte, osv.)

Om jag går till mig själv så upplever jag nämligen att jag stänger av under jobbigare/tristare perioder och det är svårt för mig att öppna upp igen.

Jag är också sådan. Jag stänger av, och när jag har gjort det är mina energier så att säga på annat håll, och jag upplever det enklare att behålla dem där än att öppna upp igen.

Min man är tvärtom. Han bygger upp en saknad i sådana perioder, och vill på ett mer omedelbart sätt komma närmare igen. Min strategi har med åren faktiskt blivit att jag lite grann låter honom föra i sådana lägen - jag vet ju trots allt att jag kommer att föredra närheten när jag väl är där igen. Så jag låter mig dras med i hans omsorger, släpper avsiktligt greppet lite (det kan handla om en kväll, en helg, eller i värsta fall den första halvan av första semesterveckan).

Numera vet vi att det är så vi funkar. Jag tror att min man avsiktligt "inkräktar" lite på mig, när han uppfattar att jag har varit avstängd länge nog och nu bara är det "av vana".

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Visst kan man få en kick i livet av att bli kär eller byta partner men det kanske var kicken som var grejen, inte partnern.

Alltså, allt blir ju slentrian på nåt sätt. Jag tänker mig kanske att man kan ha olika sorters grundton i olika förhållanden ändå, lite som Petruska beskriver. Men det beror möjligtvis på hur känslig man är, en del människor får man intryck av har lätt att få till harmoniska relationer till andra, andra behöver jobba mer för det. Läste nyligen ett reportage om keramikern Lisa Larsson och hennes man, de verkar vara såna som lever i harmoni och alltid verkligen uppskattat varandra. Men intrycket var att det hänger på att de är såna personer båda två, inte att deras förhållande eller omständigheter har möjliggjort det.

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag skulle säga att den hyfsade harmonin i mitt förhållande (även i segare perioder), främst beror på att min man är mycket mer relationsbegåvad än jag. Han är bra på att få till vettiga relationer överlag. (Jag är mindre bra på det. Dock inte så dålig att jag har ett ensamt liv utan vänner.)

 

[mino]

Sv: Bråkande föräldrar

Oj! Jag förstår precis vad du menar! Jag har inte tänkt på det på det viset, framför allt har jag inte tänkt på att det inte enbart skulle ligga på mig att öppna upp igen. Det här måste jag fundera mer på.

 

[Björk]

Sv: Bråkande föräldrar

Jag vet inte riktigt. Jag tror mer att det handlar om att orka vilja vara ett par, att stätta relationen före en hel del andra saker, att bevaka den och inte tro att man kan lägga den åt sidan (och där är man ju själv minst hälften).

Ja. Kanske är det det som är svårt när situationen i övrigt är påfrestande. (Att prioritera förhållandet till varandra.) Glädjande, men påfrestande. Själv kan jag nog känna så. Jag tror nog att de många konflikter jag och min respektive har inte alls skulle ha funnits (åtminstone inte i samma omfattning) om vi inte haft barn.

Inte så att barnen skapar konflikter; vi är tämligen eniga om hur vi vill vara som föräldrar. Vi är olika, men kan glädjas åt varandras styrkor. Vi har väldigt sällan konflikter gällande just barnfostran/föräldraskap. Vi vill prioritera tid med barnen och barnens behov högt.

Däremot tror jag att just att barnen tar mycket tid gör att vi (i alla fall jag) får kortare stubin gällande allt annat som ska/måste göras.

Men viljan att vara ett par, den finns där. Vi får nog sägas ha genomgått en viss kris de sista 1-2 åren, men kulmen nåddes tidigt i somras och där kände jag på något vis att jag ju faktiskt VILL vara med honom. Att jag älskar honom och vill fortsätta göra det. En del av MINA irritationer försvann i och med det "ställningstagandet".

 

[Petruska]

Sv: Bråkande föräldrar

Oj! Jag förstår precis vad du menar! Jag har inte tänkt på det på det viset, framför allt har jag inte tänkt på att det inte enbart skulle ligga på mig att öppna upp igen. Det här måste jag fundera mer på.

Intressant!

Men det ligger inte ENBART på min man vill jag betona. Jag LÅTER honom föra, och visar när det börjar bli dags eller möjligt.