Någon som haft det? Hur gick det för er? Vilken grad hade ni?
Jag har haft det väldigt jobbigt med andra sjukdomar och vet redan sedan tidigare att jag skulle få gå på väldigt mycket kontroller och medicinering om jag lyckades bli gravid (dessutom haft problem med cystor på äggstockarna så OM jag lyckas är det som gäller..). Dessutom har flera anhöriga dött de senaste två åren inklusive min pappa och morbror så jag är sliten sedan innan kan man väl säga.
Jag har därför i princip bestämt mig för att vägra en massa behandlingar, efter allt jag varit med om har jag börjat få extremt mycket ångest i samband med gynundersökning/behandling och jag överdriver inte om jag skriver att det är som att gå igenom ett övergrepp varje gång. Inte heller har man kunnat rädda de i min släkt från cancer och jag har ingen ork alls kvar i kroppen att kämpa. Jag har kämpat hela mitt liv mot turbulent uppväxt, alla som dött omkring mig och mina egna sjukdomar. Jag har alltid varit en fighter och har till och med tänkt tatuera in något om det i höst, för att påminna mig själv.. men när jag fick beskedet nu så gav jag upp. Jag ska gå igenom ytterligare provtagning nästa vecka och är det så att de tagit fel och det är av lindrig grad så ska jag försöka leva med det. Är det allvarligt så får det vara stopp. Jag tänker inte bli något cellgiftsvrak, jag är inte ett dugg intresserad av att leva ensam utan livmoder och utan att kunna få barn. Adoption är inte aktuellt.
Jag är ensam och en av de där som hade hoppats hitta den rätte innan kroppen är för gammal för att skaffa barn men om jag inte kan hitta någon som frisk, vem skulle vilja ha mig som sjuk.. Har en bekant där de fick ta bort så mycket att hon inte ens kan ha sex längre, vilken man fastnar för en sådan tjej? Känns som att allt är slut och att jag bara ska tvinga mig själv att genomgå mer provtagningar för mina anhörigas skull, själv vet jag ju att om svaret är att det är illa så tänker jag avsluta mina dagar snarast.
Försöker skriva min sista vilja men kan inte komma på vem som ska underteckna det, man ska väl ha två vittnen, är det inte så.. tror ni man kan be systrarna på sjukhuset när jag är där?
Tack alla som orkat läsa.
Jag har haft det väldigt jobbigt med andra sjukdomar och vet redan sedan tidigare att jag skulle få gå på väldigt mycket kontroller och medicinering om jag lyckades bli gravid (dessutom haft problem med cystor på äggstockarna så OM jag lyckas är det som gäller..). Dessutom har flera anhöriga dött de senaste två åren inklusive min pappa och morbror så jag är sliten sedan innan kan man väl säga.
Jag har därför i princip bestämt mig för att vägra en massa behandlingar, efter allt jag varit med om har jag börjat få extremt mycket ångest i samband med gynundersökning/behandling och jag överdriver inte om jag skriver att det är som att gå igenom ett övergrepp varje gång. Inte heller har man kunnat rädda de i min släkt från cancer och jag har ingen ork alls kvar i kroppen att kämpa. Jag har kämpat hela mitt liv mot turbulent uppväxt, alla som dött omkring mig och mina egna sjukdomar. Jag har alltid varit en fighter och har till och med tänkt tatuera in något om det i höst, för att påminna mig själv.. men när jag fick beskedet nu så gav jag upp. Jag ska gå igenom ytterligare provtagning nästa vecka och är det så att de tagit fel och det är av lindrig grad så ska jag försöka leva med det. Är det allvarligt så får det vara stopp. Jag tänker inte bli något cellgiftsvrak, jag är inte ett dugg intresserad av att leva ensam utan livmoder och utan att kunna få barn. Adoption är inte aktuellt.
Jag är ensam och en av de där som hade hoppats hitta den rätte innan kroppen är för gammal för att skaffa barn men om jag inte kan hitta någon som frisk, vem skulle vilja ha mig som sjuk.. Har en bekant där de fick ta bort så mycket att hon inte ens kan ha sex längre, vilken man fastnar för en sådan tjej? Känns som att allt är slut och att jag bara ska tvinga mig själv att genomgå mer provtagningar för mina anhörigas skull, själv vet jag ju att om svaret är att det är illa så tänker jag avsluta mina dagar snarast.
Försöker skriva min sista vilja men kan inte komma på vem som ska underteckna det, man ska väl ha två vittnen, är det inte så.. tror ni man kan be systrarna på sjukhuset när jag är där?
Tack alla som orkat läsa.
Gick på återbesök för cellförändringarna efter graviditeten och allt såg bra ut så nu är det varannanårskontroller som gäller för mig som för alla andra. Hade inte heller några problem med livmodertappen under graviditet och förlossning. I vissa ovanliga fall kan en konisering innebära att tappen har svårt att hålla ihop så att man öppnas i förtid, men då sätts ett cerklage, typ en gummisnodd runt tappen 
