Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

[nexxa]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Stor kram till dig! Jag har haft ett likvärdig turbulent liv, likt ditt. Men jag tycker inte du ska ta ut något i förskott även om det kan kännas skrämmande. Det är SÅ många kvinnor idag som har cellförändringar men det är mycket, mycket sällan det eskalerar till ondo. Jag har haft cellförändringar i 2 år nu och går och gör cellprov var 3-6 månad beroende på hur mycket tid de har. Mitt ligger precis under 2 och sålänge det inte överstiger det så är det ingen fara.

 

[jerseyko]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Jag har haft cellförändringar på livmoderhalsen, dom läkte av sig själv. Har även cellförändring i bröstet men de är godartat och kommer inte göras något åt.

 

[Frokennordberg]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

KL

Väcker upp den här tråden med en fråga: Ni som genomgått konisering, hur har det gått med stallskötsel och ridning efteråt? I kallelsen jag fick hem står att man skall undvika ansträngningar "typ gymnastik" under de närmaste veckorna efter för att minska risken för ökade blödningar.

Nu pysslar jag inte med gymnastik men har en häst som jag mockar till, sköter och rider. Behöver jag lösa det på annat sätt tror ni?

Jag gjorde konisering så sent som i torsdags, tog det lugnt samma dag men sedan inga restriktioner. Möjligtvis bör man avvakta lite om man är väldigt lättblödande, men det skulle du säkert fått reda på redan vid provtagningarna före så fall. Tror inte du behöver lösa det mer än ingreppsdagen och eventuellt de närmsta därefter (man kan få ordentlig mensvärk etc som är jobbig).

 

[Balahé]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Nu brukar jag tyvärr börja blöda lite bara vid den vanliga cellprovtagningen så jag bör nog försöka ha en back-up då, om ifall att. Tack för ditt svar, man blir ju lite undrande när det står att man skall ta det lugnt "de närmaste veckorna".

 

[LadyCovergirl]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Jag gjorde en konisering i tisdags. Jobbade både före och efter ingreppet. (Lyckades tjata till mig att få koniseringen i anslutning till min lunch )
Därefter har jag levt precis som vanligt, mockat, burit höpåsar, rullat storbalar, ridit osv. Mina enda problem med cellförändringarna är de två omgångar av sexförbud jag har drabbats av. Det stör mig mer än allt annat!

För övrigt gjorde jag koniseringen lokalbedövad. Lokalbedövningen kändes när den sattes men det gjorde inte ont. Det gjorde inte ont i övrigt heller, vare sig då eller efteråt.

 

[Halali]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Tack för ditt svar. Hoppas det håller sig lugnt för din del!

KL

Liten update, som jag kände på mig så var det allvarligt. De där småbitarna de tog bort visade cellförändringar som cellprovet sa; men koniseringen visade cancerceller. Fast på något vis så kunde jag inte må sämre än jag gjorde efter den första vändan; var riktigt långt ner i skiten. Tänkte nog på självmord ungefär 90% av min vakna tid, hade ångestattacker där jag var väldigt nära att bara ta bilen och smälla in den i första bästa lastbil, när jag fick viss kontroll över ångesten gick jag in i någon form av vakuum, satt still hela dagarna och bara andades, tröståt (vilket jag nu fattar inte är en medveten handling, i alla fall vart det inte det för mig, jag hade inget nöje av mat men åt mängder med godis och skit.. jag tolkar det som att det var hjärnans sätt att desperat försöka få igång lite endorfiner eller något)..

Ironiskt nog hade jag noll tröst av buke, som jag ändå hängt på sedan starten, fast bytt nick några gånger. För jag kände att folk fattar inte hur man kan må dåligt över något så "banalt" som cellförändringar. Vilket ju är lite konstigt när de som mår dåligt över inget speciellt får stöd.. men tja man är väl inte alltid logisk heller när man mår superkasst
psykiskt.
Sedan när jag fick besked (per telefon, snyggt va) att det inte var cellför'ndringar utan värre så blev det liv runt om på familj o vänner. Men för mig hade jag redan tagit den smällen, det kunde inte bli värre mentalt. Jag är nu opererad och de säger att jag har 80% chans att fixa det hela, operationen ska vara radikal.. Men vad vet jag. Jag trodde innan att om man opererade bort hela paketet så att säga, så var man säker, men man kan ju tydligen få tillbaka cancern ändå. Så jag står som det känns nu fast vid att inte låta dem ta bort en massa, får jag tillbaka det så är det så. Just nu klarar jag mig dag för dag. Och om jag klarar mina kontroller och inte får tillbaka det här inom första året ska jag nog köpa mig såna där "fuck cancer"-armband och ha. Just nu känns det som att utmana ödet.

 

[Skjøldur]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

-Jag har inte svarat førræn nu helt enkelt før att jag inte har haft några cellførændringar. Jag ær frisk och få i min slækt har døtt tidigt så jag ska inte komma och sæga att jag førstår dig av egen erfarenhet.

Jag ær underskøterska och har allmæn grundkunskap om kroppen men jag ær inte extra kunnig inom något område. Jag ær i alla fall skeptisk till vanlig medicin som ger av så många slag och i så rikliga mængder. Det mesta av den ær vældigt onaturlig och før med sig biverknigar och i værsta fall skador.
Jag tycker du gjorde rætt som læt dig opereras, men før att inte få tillbaks cansern så tycker jag att du kan førsøka dig på att stærka kroppen. Læste nyss om den hær doktorn i ett inlægg på www.alternativ.nu-forumet. http://www.drjaan.net/flm/svininfluensa.htm dær han skriver om vikten av att æta tillræckligt med D-vitamin. Jag tror man kan skaffa sig det man behøver utan att køpa dyra kosttillskott och alternativbehandlingar. Men att du, som sagt, kan behøva lægga om din kost.

Har du folk att snacka med som kan førstå dig? Det finns kanske någon samtalsgrupp før cancerdrabbade? Fråga sjukhuskuratorn om det. Du kan høra av dig till Svenska kyrkan också æn om du inte ær troende. Det finns fina diakoner som ær vana att snacka om sådanthær och finns det ingen samtalsgrupp så kan du ju fråga om dom kan bilda en.

Jag hoppas du får hjælp och uppmuntran och att livslusten sedan kommer att væxa i vårsolen... Det ær aldrig kørt.

 

[Frokennordberg]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Lite OT, men fasen vad avundsjuk jag blev nu!

Gör mig gick det inta alls så smärtfritt, först tog inte bedövningen (misstänkt att jag svarar dåligt på det, nu vet jag ) och sen råkade de komma åt slidväggen så jag höll på att hoppa ur stolen.... En hemsk upplevelse, men har inte känt av det i efterhand i alla fall!

Balahé - att blöda lite ett tag efter ingreppet är helt normal, man kan ha som en lättare mensblödning i upp till 2 veckor tror jag dom sa, utan att man behöver oroa sig. Men om det började blöda mycket eller komma klumpar och grejer, skulle man åka till akuten. Men som sagt, om man är lättblödande kan det ju vara så att tyngre aktivitet gör att det blir mer, men generellt sett så ska det inte vara några större konstigheter med att göra som vanligt.
Intressant förresten, jag fick ingen sån info alls med att ta det lugnt de närmsta veckorna, tänk att det kan skilja så!

 

[LadyCovergirl]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Det är okej att bli avundsjuk Jag mådde så fint att jag 1,5 timme efter operationen sprang på ett larm på jobbet

 

[Enya]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

kl

Jag har läst tråden men inte svarat. Har haft cellförändringar men inte fått tillbaka det och det visade sig inte vara så mycket. Jag vet ju att cellförändringar inte innebär cancer, men om man inte gjort något åt dem då, blir det då automatiskt utvecklat till cancer med tiden? Livmoderhalscancer är det jag är som mest rädd för. Efter varje cellprov och inför det är jag så rädd att jag till och med funderat på att ta mitt liv. Det är fruktansvärd väntan. Ska det vara så här i hela livet?

Hur klarar man ett cancerbesked? Hur orkar man sedan kämpa och vad händer efter ett sådant besked? Jag vet ju att chanserna ju... ja, man kan ju lika bra dö. Och tänk om man gör det? Hur mår man,av cancern och av medicinen?

 

[pulkaskurk]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

kl

Jag har läst tråden men inte svarat. Har haft cellförändringar men inte fått tillbaka det och det visade sig inte vara så mycket. Jag vet ju att cellförändringar inte innebär cancer, men om man inte gjort något åt dem då, blir det då automatiskt utvecklat till cancer med tiden? Livmoderhalscancer är det jag är som mest rädd för. Efter varje cellprov och inför det är jag så rädd att jag till och med funderat på att ta mitt liv. Det är fruktansvärd väntan. Ska det vara så här i hela livet?

Hur klarar man ett cancerbesked? Hur orkar man sedan kämpa och vad händer efter ett sådant besked? Jag vet ju att chanserna ju... ja, man kan ju lika bra dö. Och tänk om man gör det? Hur mår man,av cancern och av medicinen?

Det är väl just därför man gör dem här cellproverna för att hinna på eländet i tid innan det utvecklas till cancer?
Om man har cellförändringar men läkaren väljer att inte göra något åt dem tänker jag att dem är ofarliga.

Jag tror man klarar ett cancerbesked likadant som man klarar besked från andra allvarliga sjukdomar.
För min del har det varit lite tungt för psyket emellanåt men till största delen har det gått bra, man liksom vänjer sig in i det och börjar kriga mot sjukdomen.
Hur man mår av cancern och medicinen är nog väldigt individuellt.
En del mår ju skit av cellgifter tex medan andra kan arbeta mer eller mindre och mår relativt bra.
Så jag tänker att det inte måste vara en dödsdom.

Men det bästa vore ju om läkarna kunde ge cancer cancer så cancern dör.

 

[Enya]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Det är väl just därför man gör dem här cellproverna för att hinna på eländet i tid innan det utvecklas till cancer?
Om man har cellförändringar men läkaren väljer att inte göra något åt dem tänker jag att dem är ofarliga.

Jag tror man klarar ett cancerbesked likadant som man klarar besked från andra allvarliga sjukdomar.
För min del har det varit lite tungt för psyket emellanåt men till största delen har det gått bra, man liksom vänjer sig in i det och börjar kriga mot sjukdomen.
Hur man mår av cancern och medicinen är nog väldigt individuellt.
En del mår ju skit av cellgifter tex medan andra kan arbeta mer eller mindre och mår relativt bra.
Så jag tänker att det inte måste vara en dödsdom.

Men det bästa vore ju om läkarna kunde ge cancer cancer så cancern dör.

Jo jag vet att man gör cellproven för att upptäcka förändringarna, jag tänkte mer på ifall man inte vet att man har dem och inte vill gå och ta cellprov. Det är ju många som inte vågar göra sådan undersökning och då vet ju ingen förrän det är för sent? Var nog lite otydligt, tänkte högt.

Får jag fråga dig några saker? Du behöver inte svara så klart, men jag skulle bli glad om du ville.
Hur mådde du av medicinerna? Det jag förstått är att det är rätt tuffa biverkningar och att man blir känslig för infektioner och så, men det är alltså inte helt rätt så som jag trott, jag trodde "alla" mådde så? Hur märker man av cancern i sig, man måste väl bli sjuk av den, det är ju en del som dör, vad är det man dör av? Lever man efter ett tillfrisknande hela tiden med hot om att den kommer tillbaka? Jag kan alltså inte ens med att googla om det, jag blir bara så oerhört rädd.

Jag vet inte varför det är just livmoderhalscancer jag är så hiskeligt rädd för, bröstcancer oroar jag inte mig alls för, tarmcancer har jag aldrig ens snuddat vid i tanken att jag kan få, leukemi är ju inte så farligt osv, men just livmoderhalscancer skrämmer mig. Egentligen är all form av cancer lika hemsk.

Sorry, det var off topic det här. Var bara tvungen att ... ja, sätta ord på det, typ berätta om rädslan för någon.

 

[Niyama]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Ironiskt nog hade jag noll tröst av buke, som jag ändå hängt på sedan starten, fast bytt nick några gånger. För jag kände att folk fattar inte hur man kan må dåligt över något så "banalt" som cellförändringar. Vilket ju är lite konstigt när de som mår dåligt över inget speciellt får stöd.. men tja man är väl inte alltid logisk heller när man mår superkasst
psykiskt.

Nu när jag läser svaren du fick och att det faktiskt var cancer så känns det hemskt att flera bagatelliserade din oro. Jag förstår att det lätt blir att man gör det, för cellförändringar hör man så många som har och oftast är det ju inget mer med det. Men ändå olyckligt att du inte kunde få något stöd, och ännu olyckligare att det faktiskt var cancer.

 

[Tora]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Nu när jag läser svaren du fick och att det faktiskt var cancer så känns det hemskt att flera bagatelliserade din oro. Jag förstår att det lätt blir att man gör det, för cellförändringar hör man så många som har och oftast är det ju inget mer med det. Men ändå olyckligt att du inte kunde få något stöd, och ännu olyckligare att det faktiskt var cancer.

Fast jag tycker inte att någon bagatelliserade någons oro. Snarare tvärtom. Däremot försökte folk förklara hur det fungerade och gav en hel del stöd. Dock av någon anledning var det inte den sortens stöd som Ts ville ha. Faktum är att jag är lite förvirrad av vad för slags stöd Ts var ute efter.

 

[TinyWiny]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Tack för ditt svar. Hoppas det håller sig lugnt för din del!

KL

Liten update, som jag kände på mig så var det allvarligt. De där småbitarna de tog bort visade cellförändringar som cellprovet sa; men koniseringen visade cancerceller. Fast på något vis så kunde jag inte må sämre än jag gjorde efter den första vändan; var riktigt långt ner i skiten. Tänkte nog på självmord ungefär 90% av min vakna tid, hade ångestattacker där jag var väldigt nära att bara ta bilen och smälla in den i första bästa lastbil, när jag fick viss kontroll över ångesten gick jag in i någon form av vakuum, satt still hela dagarna och bara andades, tröståt (vilket jag nu fattar inte är en medveten handling, i alla fall vart det inte det för mig, jag hade inget nöje av mat men åt mängder med godis och skit.. jag tolkar det som att det var hjärnans sätt att desperat försöka få igång lite endorfiner eller något)..

Ironiskt nog hade jag noll tröst av buke, som jag ändå hängt på sedan starten, fast bytt nick några gånger. För jag kände att folk fattar inte hur man kan må dåligt över något så "banalt" som cellförändringar. Vilket ju är lite konstigt när de som mår dåligt över inget speciellt får stöd.. men tja man är väl inte alltid logisk heller när man mår superkasst
psykiskt.
Sedan när jag fick besked (per telefon, snyggt va) att det inte var cellför'ndringar utan värre så blev det liv runt om på familj o vänner. Men för mig hade jag redan tagit den smällen, det kunde inte bli värre mentalt. Jag är nu opererad och de säger att jag har 80% chans att fixa det hela, operationen ska vara radikal.. Men vad vet jag. Jag trodde innan att om man opererade bort hela paketet så att säga, så var man säker, men man kan ju tydligen få tillbaka cancern ändå. Så jag står som det känns nu fast vid att inte låta dem ta bort en massa, får jag tillbaka det så är det så. Just nu klarar jag mig dag för dag. Och om jag klarar mina kontroller och inte får tillbaka det här inom första året ska jag nog köpa mig såna där "fuck cancer"-armband och ha. Just nu känns det som att utmana ödet.

Jag är så ledsen för din skull att det visade sig vara cancer och jag beklagar verkligen att du inte fick det stödet du behövde och ville ha ifrån buke och jag ber än en gång om ursäkt för det jag skrev. Jag tror att jag talar för alla här när jag skriver att ingen ville bagatellisera din oro på det sättet du upplevde utan att vi försökte lugna och förklara hur det fungerar med cellprovskontroller. Jag försökte ge dig uppmuntran eftersom jag förstod att du redan var långt nere. Jag vet ju bara hur fruktansvärt jobbigt det var då när mamma hade kläckt ur sig att "det behöver ju inte vara cancer." Bara tanken på att jag faktiskt kunde riskera att dö ifrån mina små barn var fruktansvärd så jag förstår verkligen vilket helvete du gick igenom när du väntade men jag ville inte skriva om hur fruktansvärt dåligt jag mådde då innan du visste för jag ville inte spä på din ångest och oro.
Det var ju iallafall en enorm tur att du gick på kontrollen så att cancern upptäcktes och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer bli frisk.

Hoppas att du nu får det stödet och den hjälpen som du behöver och jag hoppas att du trots allt kan få en trevlig jul.

Kramar

 

[tanten]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Nu när jag läser svaren du fick och att det faktiskt var cancer så känns det hemskt att flera bagatelliserade din oro. Jag förstår att det lätt blir att man gör det, för cellförändringar hör man så många som har och oftast är det ju inget mer med det. Men ändå olyckligt att du inte kunde få något stöd, och ännu olyckligare att det faktiskt var cancer.

Fast jag tycker ändå att det är rätt att inte vara orolig innan det verkligen behövs.

Livet ger en så många smällar ändå att oro i förskott ska man försöka hålla på en vettig nivå.

Nu blev TS i det närmaste golvad av cellförändringarna, rent krasst torde an klara sjukdom bättre om man inte är i paniktillstånd.

Jag upplevde nog att de flesta försökte trösta och peppa, inte bagatellisera. Om TS uppfattat det annorlunda är det ledsamt.

 

[Petruska]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Nu när jag läser svaren du fick och att det faktiskt var cancer så känns det hemskt att flera bagatelliserade din oro. Jag förstår att det lätt blir att man gör det, för cellförändringar hör man så många som har och oftast är det ju inget mer med det. Men ändå olyckligt att du inte kunde få något stöd, och ännu olyckligare att det faktiskt var cancer.

Jag tycker inte att TS oro bagatelliserades. Att spela med i TS enorma oro, hade jag inte sett som att stötta henne, men min känsla är att det var vad TS (just då) hade velat ha.

Nu är ju cellförändringar väldigt vanligt, de läker ofta ut av sig själva, inte ens om man skulle strunta i dem är det särskilt säkert att det blir cancer av det - och varför skulle man strunta i dem?

Jag brukar ha cellförändringar vid ungefär varannan undersökning.

Inte ens om det skulle bli cancer av det, handlar det om de svåraste cancertyperna, vanligtvis.

 

[jerseyko]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Hur klarar man ett cancerbesked? Hur orkar man sedan kämpa och vad händer efter ett sådant besked? Jag vet ju att chanserna ju... ja, man kan ju lika bra dö. Och tänk om man gör det? Hur mår man,av cancern och av medicinen?

Min mamma har cancer, igen! Det började med bröstcancer som hon opererades för, blev friskförklarad. Och sen fick hon de i en körtel på halsen, går inte att operera.

Hon har verkligen vart skitdålig av cellgifterna, men sån jävla kämpe! Hon reser och lever livet, gör vad hon orkar varje dag, mina barn är där ofta.
Jag är gravid nu för 3e gången, och eftersom hon är sjukskriven oxå, hjälper hon mej mycket med det jag inte orkar!

 

[pulkaskurk]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Jo jag vet att man gör cellproven för att upptäcka förändringarna, jag tänkte mer på ifall man inte vet att man har dem och inte vill gå och ta cellprov. Det är ju många som inte vågar göra sådan undersökning och då vet ju ingen förrän det är för sent? Var nog lite otydligt, tänkte högt.

Får jag fråga dig några saker? Du behöver inte svara så klart, men jag skulle bli glad om du ville.
Hur mådde du av medicinerna? Det jag förstått är att det är rätt tuffa biverkningar och att man blir känslig för infektioner och så, men det är alltså inte helt rätt så som jag trott, jag trodde "alla" mådde så? Hur märker man av cancern i sig, man måste väl bli sjuk av den, det är ju en del som dör, vad är det man dör av? Lever man efter ett tillfrisknande hela tiden med hot om att den kommer tillbaka? Jag kan alltså inte ens med att googla om det, jag blir bara så oerhört rädd.

Jag vet inte varför det är just livmoderhalscancer jag är så hiskeligt rädd för, bröstcancer oroar jag inte mig alls för, tarmcancer har jag aldrig ens snuddat vid i tanken att jag kan få, leukemi är ju inte så farligt osv, men just livmoderhalscancer skrämmer mig. Egentligen är all form av cancer lika hemsk.

Sorry, det var off topic det här. Var bara tvungen att ... ja, sätta ord på det, typ berätta om rädslan för någon.

Nu har jag inte livmoderhals cancer utan en annan grundsjukdom och fått flera andra allvarliga sjukdomar pga grundsjukdomen och allvarliga biverkningar av starka mediciner varav en troligtvis är en annan sorts cancer men det får jag svar på när som helst.

Biverkningarna kan vara tuffa, men det är som sagt inte alla som får dem även om det är mer eller mindre vanligt.
Det finns som sagt ändå ganska många som klarar av att arbeta trots cellgiftsbehandlingar. Min far tex mådde ganska bra med sina cellgifter medan min mor blev helt sänkt och som en grå blöt fläck...
Man blir mer infektionskänslig eftersom man sabbar immunförsvaret med dem starka medicinerna.
Men hur mycket det sabbar är nog individuellt, själv har jag hittils inte blivit jättesjuk men jag har lyssnat på mina läkare och undviker att träffa sjuka och förkylda människor, jag håller det rent och välstädat, tvättar ofta i höga temperaturer är noga med att sprita osv.

Om jag nu har cancer som doktorn tror så har jag inte märkt av det, utan det är den noggranna läkaren som upptäckt det.
Men visst mitt allmäntillstånd är ganska dåligt och jag har svårt att skilja på vilken sjukdom som ställer till med vad.

All cancer är ju dålig, men vissa cancersorter är ju värre än andra.
En del kommer man levande ur och kan bli friskförklarad från och andra leder förr eller senare till döden.
Livmoderhalscancer blir de flesta friska från efter operation/behandling så det är ju ändå god prognos. Det är oftast ett virus som är orsaken till att det blir livmoderhalscancer.
Men det utvecklas långsamt så gör man bara sina cellprovtagningar så slipper man troligtvis eländet.
Så jag tycker inte du ska vara rädd för livmoderhalscancer, då går du nog och oroar dig i onödan

 

[tanten]

Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?

Får jag fråga dig några saker? Du behöver inte svara så klart, men jag skulle bli glad om du ville.
Hur mådde du av medicinerna? Det jag förstått är att det är rätt tuffa biverkningar och att man blir känslig för infektioner och så, men det är alltså inte helt rätt så som jag trott, jag trodde "alla" mådde så? Hur märker man av cancern i sig, man måste väl bli sjuk av den, det är ju en del som dör, vad är det man dör av? Lever man efter ett tillfrisknande hela tiden med hot om att den kommer tillbaka? Jag kan alltså inte ens med att googla om det, jag blir bara så oerhört rädd.

Jag vet inte varför det är just livmoderhalscancer jag är så hiskeligt rädd för, bröstcancer oroar jag inte mig alls för, tarmcancer har jag aldrig ens snuddat vid i tanken att jag kan få, leukemi är ju inte så farligt osv, men just livmoderhalscancer skrämmer mig. Egentligen är all form av cancer lika hemsk.

Sorry, det var off topic det här. Var bara tvungen att ... ja, sätta ord på det, typ berätta om rädslan för någon.

Jag kan svara lite.

Det är ett bekymmer att just cancer är en sjukdom med stort C. Lite hjärtbekymmer sisådär har var och varannan i min ålder. Men det är liksom ingen big deal för omgivningen. Cancer däremot får folk att blekna och till och med gråta.
Oerhört många cancertyper går att bota. Att ha hjärtbekymmer är livsfarligt men det triggar inte folks rädslor på samma sätt.

Det jag sett är att många cancerformer inte märks alls. Det händer att man upptäcker det av en slump. En bekant fick tarmvred och de öppnade och hittade cancer. Hade han inte fått tarmvred hade han varit död. Så konklusionen är väl att cancer ofta inte märks förrän den är skapligt långt gången. Jag kände inte av min över huvud taget när de hittade den på mammografin.

Det man dör av är väl att cancern angriper organen så att de slutar fungera. Spridd cancer får funktion efter funktion att förstöras.

Cancerbesked är inget standardformulär. Eftersom det finns oändligt många olika sorters cancer. Bröstcancer till exempel, är väl minst en 25 olika sorter.

Det är också olika hur man mår av behandlingarna eftersom behandlingarna är olika och vi dessutom svarar olika på dem. När jag strålades sa de att man inte skulle märka något av det, att vissa svängde in på lunchen och stökade undan det. Jag blev VÄLDIGT sjuk. Så det går inte att säga om det är si eller så.


Tänk om vi kunde avdramatisera lite och jämställa det med andra allvarliga sjukdomstillstånd. Då hade TS haft det mindre kämpigt tror jag.