@Thaliaste Det känns verkligen underbart! Precis, det var precis det här jag misstänkte! Snart har det gått ett år sen jag fick min diagnos. Tyvärr är ju väntetiderna fortfarande åt helvete :P men nu har jag iallafall en fot inne, eller något. Jag har precis fått Concertan och ätit den en vecka. Känner iofs ingen skillnad.
Jag står också i kö till en, vad heter det, dom som hjälper till med hjälpmedel. Kedje/bolltäcken, timstockar osv. Sen har vi gjort en planering så i vår kommer jag gå en kurs tillsammans med mina föräldrar samt andra med npf. Min kurator (som jag kommit igång och träffat nu) sa att eftersom jag blir såååååå trött efter bara en liten liten grej, så räcker den här kursen för vårterminen. I höst ska jag troligtvis gå en annan kurs, "håll koll på tiden".
Vi tar en sak i taget, sakta men säkert så att jag orkar med allt. Det är ju "bara" en dag i veckan. Men det räcker för att jag ska bli helt slut! Och det känns så otroligt skönt att veta att jag verkligen inte är lat eller liknande som jag fått höra så otroligt många gånger att jag tappat räkningen. Det känns så underbart att jag får ta det i mitt tempo.
Men även är ju AF inkopplade så jag ska göra ett arbetsprov för att se hur mycket jag orkar. Sen finns ju allt det där med lönebidrag och jag vet inte vad. :P
Men jag tror det kommer bli superbra. Så länge jag får ha kvar min underbara kurator så kommer det bara gå framåt.
(hoppsan, vad långt det blev! xD)