Dejtingtråden 31

[Tonto]

Jag gör samma som singel som i förhållande, umgås med vänner, håller på med allt kring hundarna, fotograferar, läser, pysslar med kreativa saker...

För mig har frågan länge varit tvärtom, att jag inte förstår vad man ska med partner till eftersom den enda skillnaden borde vara att man har någon att dessutom anpassa sig efter och försöka samköra schemat med lite oftare än man kanske gör med vännerna.

Jag upplevde att jag tappade mkt av mig själv när jag var i ett förhållande. Kommer att vara supernoga med att man även ska kunna ha sina egna separata liv om jag går in i ett förhållande igen.

 

[parellikusken]

Ska antagligen på dejt på onsdag. Men frågan är vad vi ska hitta på som är coronavänlingt.. Promenad går bort då min fotled fortfarande gör ont efter att jag brutit den.

 

[Sel]

Ska antagligen på dejt på onsdag. Men frågan är vad vi ska hitta på som är coronavänlingt.. Promenad går bort då min fotled fortfarande gör ont efter att jag brutit den.

En vinterpicknick? Öppen eld med korv och pinnbröd?

 

[parellikusken]

En vinterpicknick? Öppen eld med korv och pinnbröd?

Låter inte fel. Tack för tipset!

 

[Sel]

Låter inte fel. Tack för tipset!

Inget fel med en tjej som luktar rök och äter pinnbröd med fingrarna liksom.

 

[Cherarriduracell]

Dels vänjer man sig (man känner sig ju aldrig så ensam som direkt efter ett uppbrott), dels så är det nyttigt att lära sig spendera tid med sig själv på ett bra sätt. Själv tycker jag att ensamhet är så att jag är tveksam till om jag kommer kunna bli sambo någon gång.

Känner samma! Det finns inget med mitt samboförhållande som jag saknar, som jag inte kan få som singel. "Någon där" är väl det enda men det kan man ju lösa med både dejting och vänner.

 

[parellikusken]

Inget fel med en tjej som luktar rök och äter pinnbröd med fingrarna liksom.

Haha, nä. Vet inte om pinnbröd är veganskt dock, men annat grillat är fint det med.

 

[Sel]

Haha, nä. Vet inte om pinnbröd är veganskt dock, men annat grillat är fint det med.

Det borde inte vara något problem! Det är bara mjöl, vatten salt och olja. Eventuellt bakpulver.

 

[Sel]

Jag tror också att det är jätteviktigt att kunna trivas i sitt eget liv innan man söker/hittar partner. Det skulle skrämma livet ur mig att höra att en annan människa baserade sin lycka och sin bekräftelse på mig och vårt eventuella förhållande.

 

[Tranan]

Jag tror också att det är jätteviktigt att kunna trivas i sitt eget liv innan man söker/hittar partner. Det skulle skrämma livet ur mig att höra att en annan människa baserade sin lycka och sin bekräftelse på mig och vårt eventuella förhållande.

Kan bara hålla med om det!

 

[the_connemara]

Efter jag flyttade ifrån min exsambo och för första gången bodde själv (har alltid delat lägenhet med kompisar under studietiden innan) kände jag SÅ STARKT att jag ALDRIG MER ville vara sambo. Efter den gången jag sov hos The Guy och vi åkte till jobbet ihop ändrades det helt. Det är nog typ den enda känslan jag egentligen kunnat definiera. Normalt går jag helt på 1. Vill jag träffa den här personen igen och 2. Hur mår jag när vi inte ses (förtydligande: jag behöver alltså må BRA då annars är det inte en relation som är vettig för mig att stanna i).

Det där med sambogrejen skrev jag till @Bison om samma dag men har lyckats hålla tyst om till honom tills nu. Men nu var det dels det och dels att jag insåg att jag sover hellre hos honom än själv och hänger hellre med honom än spenderar en ledig kväll själv hemma som gjorde att jag inledde konversationen med ett kryptiskt "saknade du mig när vi inte sågs på en vecka över julen?". Jag ville inte ändra på något i vår relation eller hur vi ses och det kändes som alldeles för djupa grejer egentligen men jag är ju inte bra på att vara tyst

Blev ett superbra samtal där jag inte alls kände mig för mycket och där jag återigen insåg hur lite (något ens?) jag övertänker med honom. Och som alltid skriver vi samma saker parallellt så ofta, han fyller så ofta i resten bara jag påbörjar ett ämne, det är fasen komiskt så mycket det händer och blir ju väldigt lätt, man kommer ju snabbt framåt när man förstår varandra. Och jag får alltid en massa input och reflektioner och fin bekräftelse för min person typ, det är som att prata med en klok och god vän? Och känns aldrig som att något, vad än konstigt jag kan få för mig, landar fel typ?

Ett missförstånd blev det dock när jag skrev appropå att vi råkade få 3 ämnen i omlopp samtidigt "Vi kan ta en paus" och syftade på ena ämnet för att ta de andra mellan. Typ ihopdraget:
"Jag tycker det är bra som vi ses nu men vill du ha en paus går det också bra."
"Nej! Nej nej Nej jag vill inte ha paus Vill du det? "
"Nej men du skrev ju "Vi kan ta en paus"?"
"JAHA DET Puh!"

Tydligt connemaran, tydligt De andra tre sakerna flöt ihop klart inom ämnet "hur ska vi fortsätta vår relation/når connemaran bra av den?" så var kanske inte mitt smartaste att helt solo i ett meddelande skriva "Vi kan ta en paus" haha. Suck på mig.

 

[the_connemara]

Jag tror också att det är jätteviktigt att kunna trivas i sitt eget liv innan man söker/hittar partner. Det skulle skrämma livet ur mig att höra att en annan människa baserade sin lycka och sin bekräftelse på mig och vårt eventuella förhållande.

Precis därför jag velat med att berätta det jag pratade med The Guy om idag. Han började hos oss inte långt efter min sjukskrivning och jag var totalt under isen och tog ingen notis om honom mer än att han var en behaglig typ i fikarummet de timmarna vi jobbade ihop. Jag tror inte ens jag pallat jobba året ut om jag inte hade träffat honom, varenda dag var ett krig för att orka. Och sedan vi började snacka och ses har liksom allt bara blivit så mycket lättare och stabilare i mitt liv. Det ger mig så mycket lugn och trygg energi att umgås med honom. Och jag vet att jag hade inte kunnat ta upp någon liten del i detta utan att vara helt ärlig och våra samtal är aldrig sådär ytliga att det funkat. Jag fattar ju själv att det lätt kan bli för mycket om någon man bara träffar tillfälligt och inte har träffat så länge berättar allt det där (åtm hade jag nog tyckt det). Men det kändes bra ändå att kunna vara öppen med det för han är så himla mån om att ingenting ska kännas negativt för mig.

Han avslutade till och med när han skulle sova med att uppmuntra mig att skriva av mig mer om jag fick några mer tankar så skulle han svara i morgon. Ingen lättskrämd typ där inte.

Det känns väldigt bra även om jag till 100 % är medveten om att jag måste kunna stabilisera mitt mående på egen hand och det finns ju också en plan för det. Och planen var ju att inte dejta förrän jag hade mer ordning på skutan som kallas livet men det gick ju sådär och det pratade vi såklart också om.

 

[Cherarriduracell]

Jag kan få känslan "vill ses igen" men får i princip aldrig längre känslan av "detta är någon jag vill ligga/vakna/göra alla vardagsgrejer med". Har iofs nog nästan aldrig haft såna känslor utan mer surfat med tidigare och hoppats att det skulle reda ut sig på vägen. Vill inte vara i ett förhållande förrän såna känslor dyker upp och det är därför också olustigt för mig att dejta, det känns liksom oärligt på något sätt?

 

[the_connemara]

Jag kan få känslan "vill ses igen" men får i princip aldrig längre känslan av "detta är någon jag vill ligga/vakna/göra alla vardagsgrejer med". Har iofs nog nästan aldrig haft såna känslor utan mer surfat med tidigare och hoppats att det skulle reda ut sig på vägen. Vill inte vara i ett förhållande förrän såna känslor dyker upp och det är därför också olustigt för mig att dejta, det känns liksom oärligt på något sätt?

Jag tycker bara det möjligtvis skulle kännas oärligt om någon specifikt frågade om en sådant fortsättning på ert förhållande. Annars är det ju det man reder ur under vägen man just dejtar och lär känna en ny person. Hur väl och på vilket sätt man trivs ihop. Det vet man ju inte på en kvart liksom!

 

[Fibusen]

Jag la som sagt ner det där med snickaren, han skickar nån random snap ibland när det gått flera dagar med tystnad men det är inte alls något särskilt, utan en hund, en skog, ett rådjur, så på den nivån är det. Visst hugger det till lite när jag ser hans namn på mobilen, men det blir mindre och mindre hugg för varje gång. Och det går fler och fler dagar emellan, och jag vet att det bara är någon snap på absolut ingenting, så det är inte lika kännbart nu.

Jag började även snacka med en annan kille men han är så sjukt på så det ska jag lägga ner helt. Tyckte han verkade vara rolig och trevlig i början men nu är det flera flera meddelanden om dagen om vad jag gör, har gjort, ska göra, eller vad jag brukar göra, med en underton att han vill träffas varenda gång, trots att jag sagt att just nu är det inte läge för jag har fullt upp med annat, men ändå kommer frågan nästan dagligen om när. Sånt orkar jag verkligen INTE med!

Sååå, jag har helt sonika skaffat mig en kk. (Låter som om jag köpt en katt eller nått! ) Det är fasiken skitbra! Vi ses när vi har lust, sen snackar vi lite skit emellanåt. Noll känslor inblandade från båda håll så inga funderingar eller tveksamheter när vi inte ses (eller ses) , inga krav eller inget där någon av oss måste anpassa sig till någon annan. Allt känns bara lätt och enkelt! Det är så otroligt rörigt i mitt liv just nu på alla andra plan så finns inte en chans att jag skulle kunna rodda med dejter/förhållande nu, och att det för en gångs skull är lätt med en kille är en fantastisk känsla!

Så fram tills det dyker upp någon WOW igen och mitt liv är iordningställt så är jag jättejätte nöjd med hur det är just nu. Alla behov tillfredsställda på samma ställe, närhet, egentid, okomplicerat, inget spel, ingen som vill boka upp något flera dagar innan, och absolut inga funderingar på vart den andra människan, eller jag själv, står.

 

[Red_Chili]

Jag upplevde att jag tappade mkt av mig själv när jag var i ett förhållande. Kommer att vara supernoga med att man även ska kunna ha sina egna separata liv om jag går in i ett förhållande igen.

Samma här. Och att inte(!) göra som tidigare då jag tänkt "Det här kan nog fungera" och i det läget inlett någon typ av parförhållande. Det fungerar inte, inte för mig. Unga klättraren som jag träffar nu är första personen någonsin som fått mig att känna att jag verkligen vill umgås massor med just honom och att livet på alla sätt blir bättre i hans sällskap.

Dessutom den första jag kunnat umgås helt avslappnat med och som inte gör mig trött. Hur mycket jag än trivs med mina vänner så har det alltid varit så att efter att vi umgåtts tex en eftermiddag så har jag behövt egentid för att ladda batterierna och umgås vi längre, tex att jag åker och hälsar på en helg hos någon som bor längre bort så har jag sällan velat vara social alls veckan efter. Unga klättraren kan jag umgås med varje dag, och när jag är trött efter att ha träffat vänner så kan vi ändå ses och bara dela vardagssysslorna helt kravlöst. Det är dock först nu som jag börjar tänka att det nog kan fungera riktigt länge såhär, det vanligaste annars är att jag kraschar under vintern och bryter kontakten med alla. Det där med vinter är inte riktigt min grej, vilket jag också varnade honom för i början. Kommer aldrig någonsin igen nöja mig med något sämre än honom.

 

[Nahar]

Jag kan få känslan "vill ses igen" men får i princip aldrig längre känslan av "detta är någon jag vill ligga/vakna/göra alla vardagsgrejer med". Har iofs nog nästan aldrig haft såna känslor utan mer surfat med tidigare och hoppats att det skulle reda ut sig på vägen. Vill inte vara i ett förhållande förrän såna känslor dyker upp och det är därför också olustigt för mig att dejta, det känns liksom oärligt på något sätt?

Känner igen mig! Människor får ofta mer känslor för mig fortare än jag för dem, och där slutar det just för att jag känner mig oärlig när det egentligen kanske skulle blivit mer känslor efter lite längre tid.

 

[Fibusen]

Samma här. Och att inte(!) göra som tidigare då jag tänkt "Det här kan nog fungera" och i det läget inlett någon typ av parförhållande. Det fungerar inte, inte för mig. Unga klättraren som jag träffar nu är första personen någonsin som fått mig att känna att jag verkligen vill umgås massor med just honom och att livet på alla sätt blir bättre i hans sällskap.

Dessutom den första jag kunnat umgås helt avslappnat med och som inte gör mig trött. Hur mycket jag än trivs med mina vänner så har det alltid varit så att efter att vi umgåtts tex en eftermiddag så har jag behövt egentid för att ladda batterierna och umgås vi längre, tex att jag åker och hälsar på en helg hos någon som bor längre bort så har jag sällan velat vara social alls veckan efter. Unga klättraren kan jag umgås med varje dag, och när jag är trött efter att ha träffat vänner så kan vi ändå ses och bara dela vardagssysslorna helt kravlöst. Det är dock först nu som jag börjar tänka att det nog kan fungera riktigt länge såhär, det vanligaste annars är att jag kraschar under vintern och bryter kontakten med alla. Det där med vinter är inte riktigt min grej, vilket jag också varnade honom för i början. Kommer aldrig någonsin igen nöja mig med något sämre än honom.

Känner igen mig helt, blir jättetrött av att träffa och umgås med folk, och jag har också tänkt några gånger att ”det blir nog bra kanske” men det slutar alltid med att jag känner mig instängd och kvävd och sen avslutar jag det.
Det är som du säger att man verkligen måste hitta någon där ALLT bara klickar och det går inte att nöja sig för att se om det blir bra, för jag har inte energi att ta reda på det. Det kanske hade blivit bra tillslut, men för mig och många fler så är vägen dit lite längre och då hinner vi ofta bli kvävda under den resan.

För mig räcker det att dom börjar vilja boka upp en träff flera flera dagar innan, då känner jag mig lite kvävd för jag vet att det blir lite sura miner om jag måste avboka, sen får jag dåligt samvete över det och träffas ändå trots att orken inte finns egentligen, sen är den onda spiralen igång för då kan jag sitta och bara vara störd för att människan är där. Och det är inget man kan bygga vidare på! Jag kan ha jättemycket energi en dag, och nästa orkar jag knappt hålla ihop på jobbet, att då känna ”kravet” att ses efter jobbet för att vi har bestämt det sen en vecka tillbaka suger!

Speciellt under vintern är jag väldigt trött, har knappt energi till alla måsten, och verkligen inte till att sitta och underhålla en annan vuxen människa. På vintern vill jag jobba, umgås med sonen när jag har han, sen sova. Det är det min energi räcker till. Sen finns det få undantag (tex snickaren då) där jag känner det där WOW:et, att det är värt att lägga tid och energi för att det är något jag verkligen VILL! Nu sket det ju sig ändå, men det som du säger, man ska inte nöja sig med något sämre än det, för det finns faktist (väldigt få dock) män som man faktist funkar med på alla plan, och man känner på direkten att det är värt det.

 

[Modest]

Närhet. Trygghet. Bekräftelse?

Jag vet inte ens vad man gör när man är singel. Just nu jobbar jag mest ihjäl mig för då känns det lite lättare..

Vad tycker du är mysigt att göra med andra? Gör det för dig själv. Se en bra film, laga en riktigt god middag, unna dig en tupplur på soffan, starta ett nytt projekt, etc.

Att jobba för mycket för att slippa vara själv är ju ganska dysfunktionellt.

 

[mysboll]

Vad tycker du är mysigt att göra med andra? Gör det för dig själv. Se en bra film, laga en riktigt god middag, unna dig en tupplur på soffan, starta ett nytt projekt, etc.

Att jobba för mycket för att slippa vara själv är ju ganska dysfunktionellt.

Skeda.. Jag försöker skämma bort mig själv men det är skittråkigt att äta själv och ingenting är gott. Inte ens min favoritmat.

När jag var i ett förhållande så tyckte jag att det var skönt att han jobbade mkt och även sov borta så jag fick vara själv. Men då var jag just själv och inte ensam. Känslan av att det inte finns någon där river sönder mig.