Ja jag håller med dig
@Singoalla jag har inte skrivit att han inte borde få uttrycka sig så. Jag förstår att det var skrivet med glimten i ögat. Jag är bara lite nere just nu och behövde pysa ut lite tankar. Jag tycker att
@Tranan verkar väldigt sympatisk och följer honom med samma intresse som resten i tråden.
Jag känner mig mest lite off och deppig generellt och jag är ganska färgad av det. Jag får ungefär noll matchningar på Tinder. Och är visserligen inte så aktiv där heller. Jag har varit arbetslös länge, vilket leder till att jag isolerar mig mer än jag borde. Jag antar att jag skäms för att jag inte lyckats ordna något fast jobb i min bransch sedan min förra tjänst tog slut. Och jag får ångest av att försöka söka något annat jobb, det känns så meningslöst med allt jag kämpat för på universitetet!! All tid och alla pengar!! (Förutom att jag väldigt gärna vill fortsätta att jobba med det jag gör. Jag är bra på det, och jag trivs med det)
Och så skäms jag för att jag inte bara försöka göra det ändå så jag slipper leva på a-kassa. Det är sjuk konkurrens om jobben, men jag har iallafall varit på förhållandevis många intervjuer, och det går alltid bra. (Och bara att komma på intervju är ju bra) Intervjuerna kommer tillräckligt ofta för att hålla hoppet uppe. Men ofta är det massor av sökande (ibland 100+...). Jag orkar inte möta folk och berätta om detta gång på gång, så då är jag hellre ensam. Men just nu känns det ganska deppigt. Svag ekonomi, bara ströjobb, få vänner i närheten, och jag känner att jag ofta bara jobbar på att få dagarna att gå i väntan på att få besked angående ansökan typ 146 i raden, eller senaste intervjun. Och det eviga jobbsökandet. Man måste vara offensiv, vilket jag är, men jag börjar känna att jag brinner ut, man orkar inte glöda hur länge som helst. Vissa dagar uppdaterar jag mailen maniskt i hopp om något nytt besked. Det var inte såhär jag drömde om att livet skulle vara.
Och så vet jag samtidigt att det här är en fas. Plötsligt har jag jobb igen och vinden vänder. Kanske träffar jag dessutom någon någongång att dela vardagen med, det hade varit trevligt. Jag lär ju så småningom känna fler människor här, ekonomin blir bättre, och den hemska tiden som arbetslös bleknar med åren och jag börjar kanske gnälla över att jag jobbar för mycket istället. Men fy fasen vad jag önskar att livet liksom rättar till sig. Snart!
Inte så mycket dejting i det här inlägget. Mest höstdepp som behövde komma ut.
