Och nog ville han ses, han verkar pepp till och med, så jag har väl gått och överanalyserat hans tystnad helt i onödan. Jag frågade ju faktiskt inget i det sms:et han aldrig svarade på, så han såg det väl inte nödvändigt att skriva nåt.
Nu är jag pirrig! Inte nervös på det där förstadejtviset (vad är det för person jag ska träffa, kommer det bli skitstelt, kommer jag känna attraktion) utan för att det byggts upp förväntningar som jag är lite rädd för, och för att jag slängt mig ut så här offensivt med mitt initiativ och känner att nu måste jag hålla mig lite kall för att balansera upp det. Och tänk om han frågar rakt ut hur det kommer sig att jag hörde av mig? "Jo för jag har sen vi sågs den där festen fått en hang-up och inte riktigt kunnat släppa tanken på dig och att jag ville träffa dig igen, hur vi snackade så bra och synkade i våra tankar om livet och hur fin du var när jag sneglade på dig där du satt och halvsov i soffan innan alla drog hem, och jag bara kände att jag ville ha dig bredvid mig i sängen så jag kunde fortsätta titta på dig, och två dagar efter att jag bröt med min kille blev jag full och jag visste ju ditt namn så jag googlade fram ditt nummer och skickade iväg ett sms" är ju det raka enkla svaret, men jag får nog hitta på nåt lite coolare om jag inte ska skrämma bort honom.
tycker sånt här är så jobbigt och invänta svar osv 
