Ta inte detta på ett dåligt sätt nu för det är välmenat.
Men jag läser det du skrev här efter detta originalinlägg. Och jag tror att du läser in saker helt i onödan! Du verkar ta ut nån slags förlust i förskott, men när man lyssnar på vad du säger om vad han skrivit så skulle jag tolka det _helt_ annorlunda.
Han har det tufft på nått vis men hör ändå av sig och berättar det, och ber dessutom dig att inte glömma bort honom bara för att han inte hör av sig så mycket. Varför reagera så neutralt/negativt på det? Varför bara finnas "som en vän" ? Varför inte fortsätta höras/ses även nu, bara i den mån eller frekvens som fungerar? Varför skjuta upp det till "framtiden, kanske, nångång" ?
"Svårt detta när man inte alls känner varandra, jag vill ju erbjuda mitt stöd, men samtidigt så är jag ju inget stöd eftersom vi i princip är främlingar för varandra."
Fråga dig själv varför du skriver detta. Varför inte bara erbjuda ditt stöd om du vill det? Det går visst att vara ett väldigt stort stöd även om man inte känt varann länge. Jag lovar verkligen det! Särskilt om du är öppen för att lyssna. Dra dig inte för det! Förstås, tvinga inte honom att berätta allt eller så, men föreslå att han gärna får berätta! Det är inte negativt att göra det, tvärtom!
Bara mina åsikter.
Jag förstår inte alls faktist vart jag tar ut det negativa? Eller läser in fel saker? Ni har inte hela bilden, men en ganska stor del där jag sagt att jag inte vet vad det blir, för att jag inte har någon aning! Detta kan vara något som tar vääääldigt lång tid med oklar utgång, så det är klart att ”vi” kan rinna ut i sanden? Även om jag självklart hoppas att det ordnar sig så skulle jag inte säga att jag tänker negativt, utan det är att se klarsynt på det. Och läser in fel saker, vart? Jag vet att han sagt att jag inte ska glömma bort honom, och att det är jättepositivt.
Varför vi inte kan ses/höras som vanligt? För att han mår dåligt, därför han inte orkar ses eller vara glad och positiv till något nu, därför han säger att jag inte får glömma bort honom, för han vill/kan/orkar inte ses just nu. Jag har erbjudit mig att lyssna om han vill prata om det, dag som natt, men just nu vill han inte det. Kanske det kommer sen när det lagt sig lite, kanske inte alls.
Klart jag fortsätter skriva, även om det är mindre och som en vän som sagt, det normala, flörtiga är borta, pratet om mysiga kramarna, om hans fina ögon osv, det är inte läge nu. Att jag bara går under jorden gör jag inte, jag skriver till honom, men HAN FÅR HÖRA AV SIG NÄR/OM HAN VILL/ORKAR. Och att han inte ska känna någon press.
Och det är svårt att veta vilket stöd man ska erbjuda till någon man inte känner. Som i mitt fall om livet skulle ta en vändning, då vill jag vara i fred. Jag vill inte att folk skriver och frågar hur det är, hur jag mår, och telefonen går varm, utan jag vill vara i fred. Jag skulle explodera om någon höll på att pusha mig i det läget!
Som jag skrivit tidigare i inlägget du tom svarade på så skrev jag att ”jag erbjudit mig att lyssna, och att han får höra av sig när han orkar prata om det.” För nu orkar han inte! Jag kan inte göra mer än att säga att jag kan lyssna om han vill.
Han är lika mig i mycket, och då när han säger att han inte vill/orkar vara som vanligt så tänker jag acceptera det. Jag har sagt till han att han inte ska tänka på oss alls nu, utan lägga sin energi på annat. Han vart väldigt tacksam för det, så jag ser inte vart jag har gjort fel, läst in fel, eller struntat i han?
Nu tycker jag vi lägger ner den här diskussionen, för det blir bara fel när ni inte har hela bilden, och när ni inte förstår hur vi ”introverter” hanterar saker. Av respekt för honom om inte annat.
Tiden får utvisa vad som händer helt enkelt. Det är både jag och han helt inne på. Ordnar det sig, underbart! Gör det inte det, tråkigt som fasiken!
