Dejtingtråden nr 30!

[Red_Chili]

Ok, unga klättraren rakade av sig håret idag. Jag som normalt sett är svag för långhåriga män får motvilligt konstatera att han är ännu snyggare nu än innan Så nu sitter jag här med en vansinnigt rolig, snäll, omtänksam, smart och snygg man som fått för sig att han vill umgås med mig varje dag mest hela tiden. Det känns väldigt skumt att tänka på det så.

 

[Nahar]

Jag ska på dejt på lördag. Inte med insomitjejen utan en helt ny som stormade in och vi har chattat mycket mer än jag gjort med någon sen typ tonåren på de dagar sen vi matchade. Har bara så mycket att prata om! Men känns lite mer spänt för det, bara för att jag inte vill förvänta mig att vi klickar lika bra när vi ses.

 

[_Taggis_]

Nu har jag haft några dagar efter helgen att grubbla på allting som händer. Jag kan inte riktigt se vart allt det här kommer ifrån... jag sökte ju liksom inget från början Vi bara råkade vara på samma gård en gång i slutet av sommaren, sen råkade vi vara på samma middag på samma ställe. Och sen liksom... ja jag vet inte? Antar att det kommit ikapp mig nu, att jag inte hunnit med riktigt. Jag kan väl egentligen inte ens säga att det gått så speciellt fort fram, det är liksom nästan 2 månader sedan och är fortfarande på nivån att vi umgås på ett rätt så ickefysiskt vis

Men ja, vi hörs varje dag. Ses när det funkar med jobb osv vilket periodvis är flera dagar i veckan och som nu inte alls på hela veckan. Helgen var jättefin, sågs både fredag och lördag och det är alltid avslappnat och trivsamt. Jag gillar honom väldigt mkt och jag saknar honom när vi inte ses. Men jag känner mig ändå så himla splittrad. Jag vill inte att det ska gå för fort (eh, det är liksom ingen risk kan jag tycka? ) och pendlar mellan att vilja vara med honom varje stund det finns tid över, samtidigt som jag känner att jag behöver backa undan och gömma mig under en sten. Jag vill inte hamna i den där sitsen med rosa glasögonen på där jag inte ser, eller snarare inte bryr mig om, sånt som jag eg rent intellektuellt vet att det funkar dåligt. Det känns som att jag kommer hamna i samma läge då som jag gjort förr, och jag kommer tröttna eller ätas upp. Jag vill att saker blir annorlunda den här gången, om det ens ska bli nåt... jag är inte mkt för dåliga repriser i mitt liv.

 

[Masqueradee]

Ska på middag hemma hos dejten på fredag. Vi smsar nästan varje dag och igår pratade vi lite i telefon. Samtalet går fortfarande lite stolpigt, men annars känns det ganska bra. Vågar inte ropa hej ännu dock, efter fredag för vi väl se..

 

[Nepenthe]

Nu har jag haft några dagar efter helgen att grubbla på allting som händer. Jag kan inte riktigt se vart allt det här kommer ifrån... jag sökte ju liksom inget från början Vi bara råkade vara på samma gård en gång i slutet av sommaren, sen råkade vi vara på samma middag på samma ställe. Och sen liksom... ja jag vet inte? Antar att det kommit ikapp mig nu, att jag inte hunnit med riktigt. Jag kan väl egentligen inte ens säga att det gått så speciellt fort fram, det är liksom nästan 2 månader sedan och är fortfarande på nivån att vi umgås på ett rätt så ickefysiskt vis

Men ja, vi hörs varje dag. Ses när det funkar med jobb osv vilket periodvis är flera dagar i veckan och som nu inte alls på hela veckan. Helgen var jättefin, sågs både fredag och lördag och det är alltid avslappnat och trivsamt. Jag gillar honom väldigt mkt och jag saknar honom när vi inte ses. Men jag känner mig ändå så himla splittrad. Jag vill inte att det ska gå för fort (eh, det är liksom ingen risk kan jag tycka? ) och pendlar mellan att vilja vara med honom varje stund det finns tid över, samtidigt som jag känner att jag behöver backa undan och gömma mig under en sten. Jag vill inte hamna i den där sitsen med rosa glasögonen på där jag inte ser, eller snarare inte bryr mig om, sånt som jag eg rent intellektuellt vet att det funkar dåligt. Det känns som att jag kommer hamna i samma läge då som jag gjort förr, och jag kommer tröttna eller ätas upp. Jag vill att saker blir annorlunda den här gången, om det ens ska bli nåt... jag är inte mkt för dåliga repriser i mitt liv.

Förstår hur du tänker och jag känner igen mig. Den man kan påverka är ju sig själv i de beslut man tar och ser till att man först ser till sitt eget bästa.
Men sen är det ju en del i att bli/vara kär att man faller lite handlöst och den biten går nog inte att förutse eller kontrollera helt? Det kanske är det som är tjusningen också ☺
Vet inte om jag tolkar dig rätt men vill bara förmedla att njuta lite också, även om det är svårt iom tidigare erfarenheter.

 

[_Taggis_]

Förstår hur du tänker och jag känner igen mig. Den man kan påverka är ju sig själv i de beslut man tar och ser till att man först ser till sitt eget bästa.
Men sen är det ju en del i att bli/vara kär att man faller lite handlöst och den biten går nog inte att förutse eller kontrollera helt? Det kanske är det som är tjusningen också ☺
Vet inte om jag tolkar dig rätt men vill bara förmedla att njuta lite också, även om det är svårt iom tidigare erfarenheter.

Mitt kontrollbehov är ju extremt, över mig själv ska väl tilläggas. Klart att det spelar en stor roll i känslan att inte ha koll på läget Du är nog inte helt fel ute där.
Det gnager mkt att jag faktiskt hade bestämt mig för att jag skulle vara ensam. Jag har varit singel i ett år och jag har inga känslor kvar för mitt ex så det är inte boven, snarare känner jag väl att jag inte är klar med att vara ensam. Det känns som att jag kastar mig från det enda till det andra, trots att jag faktiskt varit ensam i ett år... Men jag har aldrig förr varit så fast besluten om att faktiskt inte ha en relation, för jag tycker det mestadels är skit och bekymmer att ha det. Istället för att göra alla uppoffringar det är för mig, hade jag tänkt strunta i det helt. Jag behöver ändå inte nån att dela livet med av ekonomiska skäl och ffa inte för fysiska behov. Så vafan, jag känner mig upprörd över att jag hamnat i den här sitsen. Och jag är upprörd över att jag bevisligen inte håller mig utanför den heller, för jag svarar ju när han hör av sig och hör av mig själv också ibland. För jag gillar honom Men jag Vet att det aldrig funkar för mig att leva med nån så det är en stor konflikt

 

[Roheryn]

Mitt kontrollbehov är ju extremt, över mig själv ska väl tilläggas. Klart att det spelar en stor roll i känslan att inte ha koll på läget Du är nog inte helt fel ute där.
Det gnager mkt att jag faktiskt hade bestämt mig för att jag skulle vara ensam. Jag har varit singel i ett år och jag har inga känslor kvar för mitt ex så det är inte boven, snarare känner jag väl att jag inte är klar med att vara ensam. Det känns som att jag kastar mig från det enda till det andra, trots att jag faktiskt varit ensam i ett år... Men jag har aldrig förr varit så fast besluten om att faktiskt inte ha en relation, för jag tycker det mestadels är skit och bekymmer att ha det. Istället för att göra alla uppoffringar det är för mig, hade jag tänkt strunta i det helt. Jag behöver ändå inte nån att dela livet med av ekonomiska skäl och ffa inte för fysiska behov. Så vafan, jag känner mig upprörd över att jag hamnat i den här sitsen. Och jag är upprörd över att jag bevisligen inte håller mig utanför den heller, för jag svarar ju när han hör av sig och hör av mig själv också ibland. För jag gillar honom Men jag Vet att det aldrig funkar för mig att leva med nån så det är en stor konflikt

Men måste du leva med någon då? Måste du göra uppoffringar? Det skulle jag aldrig i livet göra, faktiskt! Man kan ha ett förhållande som innebär att man bor på varsitt håll och träffas när man vill! Det är ju inte nödvändigt att pressa ner sig i någon sorts "förhållandemall" bara för att man är tillsammans med någon - du har ju full frihet att tillsammans med den personen definiera och leva ert förhållande precis som ni vill!

 

[athena_arabians]

Men måste du leva med någon då? Måste du göra uppoffringar? Det skulle jag aldrig i livet göra, faktiskt! Man kan ha ett förhållande som innebär att man bor på varsitt håll och träffas när man vill! Det är ju inte nödvändigt att pressa ner sig i någon sorts "förhållandemall" bara för att man är tillsammans med någon - du har ju full frihet att tillsammans med den personen definiera och leva ert förhållande precis som ni vill!

Instämmer, vi har varit särbo i tio år nu och det är utmärkt

 

[Nepenthe]

Nu har jag fått en flört av en 23 åring som jag jobbat ihop med (jag är 35 )
Känns wierd som fan

 

[_Taggis_]

Instämmer, vi har varit särbo i tio år nu och det är utmärkt

Är ni särbo på distans eller bor ni i samma område? Jag hade ett distanaförhålande nu senast. Det vill jag absolut inte prova igen.

 

[_Taggis_]

Men måste du leva med någon då? Måste du göra uppoffringar? Det skulle jag aldrig i livet göra, faktiskt! Man kan ha ett förhållande som innebär att man bor på varsitt håll och träffas när man vill! Det är ju inte nödvändigt att pressa ner sig i någon sorts "förhållandemall" bara för att man är tillsammans med någon - du har ju full frihet att tillsammans med den personen definiera och leva ert förhållande precis som ni vill!

Nej det är klart jag inte måste, jag måste inte nånting. Bortsett från att jobba, betala skatt och sköta mina djur som inte valt att bo hos mig.
"Leva med nån" betyder för mig att ha en nära relation. Mer än att liksom dejta. Sen i vilket form en lever ihop är ju olika, särbo/sambo eller hur en nu gör det. För mig handlar det om definitionen att liksom höra ihop på ett annat plan än jag hör ihop med vänner. Och jag har svårt för den känslomässiga biten det innebär och så som det varit innan. Men nu gillar jag ju den här killen och jag är inte intresserad av att investera känslor i nåt som är flyktigt som en kk eller bara en ytlig dejt som varar i flera år. Det är inte han heller, vad det verkar. Dilemmat är helt klart bara känslomässigt för mig, rädsla att krascha på ena eller andra viset.

 

[athena_arabians]

Är ni särbo på distans eller bor ni i samma område? Jag hade ett distanaförhålande nu senast. Det vill jag absolut inte prova igen.

54 mil kortaste vägen... jag utanför Falun, han strax utanför Dorotea Det blir så när båda åker till Jämtland för jobb och träffas där

 

[athena_arabians]

Nej det är klart jag inte måste, jag måste inte nånting. Bortsett från att jobba, betala skatt och sköta mina djur som inte valt att bo hos mig.
"Leva med nån" betyder för mig att ha en nära relation. Mer än att liksom dejta. Sen i vilket form en lever ihop är ju olika, särbo/sambo eller hur en nu gör det. För mig handlar det om definitionen att liksom höra ihop på ett annat plan än jag hör ihop med vänner. Och jag har svårt för den känslomässiga biten det innebär och så som det varit innan. Men nu gillar jag ju den här killen och jag är inte intresserad av att investera känslor i nåt som är flyktigt som en kk eller bara en ytlig dejt som varar i flera år. Det är inte han heller, vad det verkar. Dilemmat är helt klart bara känslomässigt för mig, rädsla att krascha på ena eller andra viset.

Kan tillägga att jag och särbon har en väldigt nära relation även om mycket sker via telefon/Messenger. Det är väl inte alltid roligt med avståndet men jag är glad att ha mitt eget ställe också.

 

[_Taggis_]

54 mil kortaste vägen... jag utanför Falun, han strax utanför Dorotea Det blir så när båda åker till Jämtland för jobb och träffas där

Oj, nej det har jag provat redan. Det blev på nåt vis att vi aldrig kom vidare i vår relation för vi hade aldrig så mkt tid ihop för att verkligen komma vidare. Det blev mest bara frustration över det om inte funkade. Ingen ville flytta heller.
Jag behöver inte vara sambo (men om jag vill bo i hus hade det underlättat att vara två), men jag vill ändå kunna ses spontant eller utan att behöva ta ledigt eller ordna djurvakt...

 

[athena_arabians]

Oj, nej det har jag provat redan. Det blev på nåt vis att vi aldrig kom vidare i vår relation för vi hade aldrig så mkt tid ihop för att verkligen komma vidare. Det blev mest bara frustration över det om inte funkade. Ingen ville flytta heller.
Jag behöver inte vara sambo (men om jag vill bo i hus hade det underlättat att vara två), men jag vill ändå kunna ses spontant eller utan att behöva ta ledigt eller ordna djurvakt...

Jag förstår dig men för oss funkar det. Han har inget djur och katten reser med mig (katten får vara med på jobb också). Tiden vi spenderar tillsammans är inte avgörande för den känslomässiga närheten. Men visst, vi har båda haft tur att det fungerar för oss. Båda hade väl typ gett upp om att hitta någon när vi träffades.

 

[Ceta]

Ser ut att kunna bli en dejt i helgen Ny matchning som jag inte svarade på hans meddelande direkt, men efter ett par veckor gick jag in och gav det en chans och det har flutit på precis så bra som (tyvärr) är ett måste för att jag ska vilja ses

 

[sorbifolia]

Update efter dejt nr 3: Långa killen är ganska bra på att laga mat, och väldigt bra på att kyssas. Vi har halvvägs planerat in att ses igen i helgen, då hos mig... Måste städa lägenheten igen, mao.

 

[Red_Chili]

Mitt kontrollbehov är ju extremt, över mig själv ska väl tilläggas. Klart att det spelar en stor roll i känslan att inte ha koll på läget Du är nog inte helt fel ute där.
Det gnager mkt att jag faktiskt hade bestämt mig för att jag skulle vara ensam. Jag har varit singel i ett år och jag har inga känslor kvar för mitt ex så det är inte boven, snarare känner jag väl att jag inte är klar med att vara ensam. Det känns som att jag kastar mig från det enda till det andra, trots att jag faktiskt varit ensam i ett år... Men jag har aldrig förr varit så fast besluten om att faktiskt inte ha en relation, för jag tycker det mestadels är skit och bekymmer att ha det. Istället för att göra alla uppoffringar det är för mig, hade jag tänkt strunta i det helt. Jag behöver ändå inte nån att dela livet med av ekonomiska skäl och ffa inte för fysiska behov. Så vafan, jag känner mig upprörd över att jag hamnat i den här sitsen. Och jag är upprörd över att jag bevisligen inte håller mig utanför den heller, för jag svarar ju när han hör av sig och hör av mig själv också ibland. För jag gillar honom Men jag Vet att det aldrig funkar för mig att leva med nån så det är en stor konflikt

Hahaha, åh, du låter som mig nu! Jag är visserligen stundtals väldigt social av mig, men håller oftast en viss distans till folk ändå. Vill framförallt inte ha någon som blandar sig i mitt liv för mycket eftersom jag vill göra allt på mitt sätt samt har sett på tok för mycket av dåliga relationer som bara är ett enda kompromissande där ingen verkar bli nöjd någonsin. Är även van vid att män först gillar hur jag är, sedan kommer på att det faktiskt är ganska jobbigt. (typ: "Så kul att du inte är som andra med det här och det här... Fast eh... Det här är jobbigt... Kan du inte göra mer som alla andra?")

Men så dök unga klättraren upp och plötsligt började vi umgås varje dag. Jag som normalt sett behöver ensamtid för att vila upp mig efter att ha varit social blir inte alls trött av att umgås med honom. Han är enkel på riktigt, mycket för att vi vill ha allt på så lika sätt och har så lika värderingar. Jag har aldrig haft det så lätt att umgås med någon som med honom, eller någonsin känt mig så bekväm i någons sällskap innan och mycket av "hur jag är med andra" har jag fått ändra synsätt på nu, eller rättare sagt, jag ser det som att han är ett undantag på väldigt många punkter

Sååå, om du gillar den här personen, ha kontakt. Inget säger att ni behöver ta relationen åt något speciellt håll eller bestämma något om hur det ska vara. Trivs ni ihop, umgås och var sociala. Tröttnar ni så tja, då gör ni det.

 

[_Taggis_]

Hahaha, åh, du låter som mig nu! Jag är visserligen stundtals väldigt social av mig, men håller oftast en viss distans till folk ändå. Vill framförallt inte ha någon som blandar sig i mitt liv för mycket eftersom jag vill göra allt på mitt sätt samt har sett på tok för mycket av dåliga relationer som bara är ett enda kompromissande där ingen verkar bli nöjd någonsin. Är även van vid att män först gillar hur jag är, sedan kommer på att det faktiskt är ganska jobbigt. (typ: "Så kul att du inte är som andra med det här och det här... Fast eh... Det här är jobbigt... Kan du inte göra mer som alla andra?")

Men så dök unga klättraren upp och plötsligt började vi umgås varje dag. Jag som normalt sett behöver ensamtid för att vila upp mig efter att ha varit social blir inte alls trött av att umgås med honom. Han är enkel på riktigt, mycket för att vi vill ha allt på så lika sätt och har så lika värderingar. Jag har aldrig haft det så lätt att umgås med någon som med honom, eller någonsin känt mig så bekväm i någons sällskap innan och mycket av "hur jag är med andra" har jag fått ändra synsätt på nu, eller rättare sagt, jag ser det som att han är ett undantag på väldigt många punkter

Sååå, om du gillar den här personen, ha kontakt. Inget säger att ni behöver ta relationen åt något speciellt håll eller bestämma något om hur det ska vara. Trivs ni ihop, umgås och var sociala. Tröttnar ni så tja, då gör ni det.

Exakt så. Att jag är social har inte så mkt att göra med mitt behov av självstyre. Ytliga bekanta blir liksom aldrig så speciellt nära att de utgör ett hot mot min integritet Jag har vant mig vid att göa det mesta i mitt liv själv och ensam, på gott och ont. Jag skulle nog gärna ha en vapendragare men eftersom det aldrig blir så, så har jag insett att jag struntar i det helt. Precis som du har jag ffa erfarenhet av "fasen vad häftigt med en udda tjej - åh vad jobbigt, kan du inte vara lite mindre udda"-typen.

Jag antar att mitt kontrollbehov och behov av att kunna sålla bort sånt som bara tänker suga energi, är största orsaken till att jag har svårt att bara "vänta och se vart det hamnar". Jag vill veta om det är värt energiuttaget, eftersom det tar så lång tid för mig att återställa energinivån om det väl skett ett uttag. Jag vet att det är omöjligt att veta saker i förväg, men det är därför jag agerar och känner så. Jag verkar så himla stark och easy going utåt, men det är långt ifrån verkligheten på insidan. Och jag vet inte heller om jag är den som är speciellt rolig i en kommande vardag såsom den ser ut för oss båda, vi har så pass olika liv. Han har ju barn och kommer alltid att ha, och jag värderar obundenhet högsta av allt. Det måste vara varandras motsatser.

 

[Nahar]

Ingen dejt på lördag på grund av snuva. Men vi fortsätter chatta massor. Vilket jag stör mig på, för det blir ju så himla höga förväntningar - men samtidigt så flyter våra konversationer på så bra och vi pratar om sånt som verkligen är intressant och viktigt. Jädra covid som gör allt kómplicerat.