Delad ekonomi? gemensam?

[Ray]

Men allt det där klarar man ju av även när man är själv?

Varför ska man ha en del av sin sambos inkomst, bara för att man har bestämt sig för att leva tillsammans? Är det jämlikt? Det tycker inte jag.

Är man gifta blir det en annan sak.

Varför är det annorlunda om man är gift?

 

[stjarnhimmel]

Jag har svårt att förstå ditt synsätt att en man sponsrar en kvinna. Lever man ett helt liv tillsammans så varierar inkomsterna mellan man och kvinna över tid, t.ex. vid sjukskrivningar (man kan råka ut för olyckor som kräver sjukskrivning även om man är frisk hela livet t.ex.) , när man har småbarn, när ma studerar eftersom många studerar som lite äldre idag. . Det är ju dessutom fler pappor som tar ut föräldraledighet idag och då kan ju mannens inkomst vara lägre än kvinnans. Man delar ju på alla pengar över hela livet och det är inte alls säkert att mannen sponsrat kvinnan om man räknar över hela livet.

Jag tror jag förstår hur du tänker.. men om man bara ser sig som ett team och enhet
- hur blir konsekvensen vid separation?
Jag tror det finns en fara att bara se sig som team.
Du skriver att man delar på pengarna över hela livet. Problemet är att det vet man ju inte om man kommer göra. Så därför tror jag det kan vara riskfyllt speciellt för kvinnor att se sig som ett team där det inte spelar någon roll vem som tjänat pengarna.

 

[Ray]

Oj! Oki då förstår jag hur du menar. Jag har gjort min del av sponsring och är färdig med det.
Det är kanske för att kvinnor generellt tjänar mindre än män som @Vinur påpekade?
Jag har inte hört så bland mina vänner, men nu är ju jag så gammal att de flesta är gifta och då spelar det inte samma roll.

Hade min sambo betalat 70% och jag 30% hade jag inte känt att jag hade kunnat gå och köpa en ny häst, ny bil,hund eller katt om jag hade lust. Inte heller åka iväg med väninnorna på spontanutflykt en weekend. Det skulle kännas helfel.
Jag hade känt mig begränsad och inte fri att göra vad jag vill. Så tänker jag. Vi är alla olika.

Jag har egna pengar fast vi har gemensam ekonomi. Sen diskuterar vi såklart större inköp typ häst. Och bilarna har vi gemensamt så det planerar vi oxå ihop.
En katt är ju ingen belastning ekonomiskt sett men eftersom det ett djur hade vi diskuterat det och köpt den ihop. Och weekendresor är inga problem bara den andra är ledig och tar hand om barn och hund.

 

[hoppsann]

Varför är det annorlunda om man är gift?

Jag tycker @stjarnhimmel sa det väldigt bra ovan i svaret till nickan1.
Många kvinnor far väldigt illa vid separation rent ekonomiskt. Är man gift så träder äktenskapsbalken in och skyddar parterna. Sambolagen står sig slätt emot den.

 

[Inte_Ung]

Varför ska man ha en del av sin sambos inkomst, bara för att man har bestämt sig för att leva tillsammans?

Därför att man inte längre har sin fulla frihet att anpassa sig efter sin inkomst.
Som singel kan man t.ex. välja att hyra ut sin lägenhet och bo inneboende under en tuff period.
Eller äta budgetmat.
Som en del av ett par eller en familj så blir det inte lika flexibelt.

 

[Inte_Ung]

Så därför tror jag det kan vara riskfyllt speciellt för kvinnor att se sig som ett team där det inte spelar någon roll vem som tjänat pengarna.

Riskerna går ju att hantera på andra vis.
En sparad buffert för att klara en övergångsperiod och en utbildning som säkert ger jobb.
Med t.ex. ett halvår som startsträcka och ett eftertraktat yrke i bakfickan så löser sig ju den biten alltid.

 

[stjarnhimmel]

Riskerna går ju att hantera på andra vis.
En sparad buffert för att klara en övergångsperiod och en utbildning som säkert ger jobb.
Med t.ex. ett halvår som startsträcka och ett eftertraktat yrke i bakfickan så löser sig ju den biten alltid.

Ja men då har man sett sig som individ och att man kanske inte är ett team resten av livet

 

[hoppsann]

Därför att man inte längre har sin fulla frihet att anpassa sig efter sin inkomst.
Som singel kan man t.ex. välja att hyra ut sin lägenhet och bo inneboende under en tuff period.
Eller äta budgetmat.
Som en del av ett par eller en familj så blir det inte lika flexibelt.

Jag skulle då avstå. Kommer aldrig att sätta mig i en beroendeställning frivilligt.
Jag tycker inte heller det blir ok för den som betalar en större del, om denne har särkullsbarn. Jag tycker att det blir orättvist mot särkullsbarnen.

 

[Inte_Ung]

Ja men då har man sett sig som individ och att man kanske inte är ett team resten av livet

Olyckor kan ju också hända.
Så att man blir ensam utan att någon ville det.

 

[stjarnhimmel]

Olyckor kan ju också hända.
Så att man blir ensam utan att någon ville det.

Japp och då är det bra att ha garderat sig och ha så bra förutsättningar som möjligt

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det blir orättvist mot särkullsbarnen.

Jag tycker inte att rättvisa är det viktiga i livet.
Utan jag tycker att det viktiga är att man trivs med sin situation.
Det kan ibland innebära att rättvisa och en del annat blir av underordnad betydelse.

 

[Bulldoozer]

Jag och min man har haft gemensam ekonomi sen dag 1, på den tiden drog jag in mest men hade också mest utgifter. Pengar har aldrig varit nån issue i vårt förhållande mer än att jag försökt tjata på honom att få igång ett eget sparande men gett upp. Nu tjänar han mer än mig och betalar också mest (då större delen av mina pengar går till häst, när vi träffades hade jag ingen), så länge han är ok med det så är det ok för mig. Hästen är ju dessutom mest dotterns nuförtiden och då hon i princip adopterat maken som pappa så är det ju hennes intresse han betalar för. Med gemensam ekonomi så menar jag att vi betalar räkningarna ganska rätt av (där ligger även häst och hundräkningarna) och det vi har över på kontona spenderar vi som vi vill mestadels mat, större investeringar diskuterar vi och börjar den ena få tomt på kontot så är det bara att föra över. Oftast får jag tomt först då jag även lägger ganska mycket pengar på dottern (kläder, ridlektioner osv) och det blir kanske nåt extra på hästen dessutom lägger jag in på sparkonton. Maken brukar köpa in telefoner och teknik till oss när det behövs av praktiska skäl (han har mest koll) och stå för utemat och mat.

Hur man gör spelar ingen roll så länge man är överens men man vet aldrig vad livet för med sig, arbetslöshet, sjukskrivning eller annat och då ser jag hellre att man satsar på varann än att man ska vända på slantarna på ena sidan när den andra har mer än gott ställt. När man varit ihop xx antal år så har det hunnit jämna ut sig antar jag och ingen vet hur det ser ut om 10 år, då kanske det jag som har den högre inkomsten igen.

 

[stjarnhimmel]

Jag ska tillägga att jag tycker folk får leva som de vill med inkomst etc.
Men jag tycker man måste våga se konsekvenserna och för och nackdelar med sitt sätt att leva.

 

[Inte_Ung]

Men jag tycker man måste våga se konsekvenserna och för och nackdelar med sitt sätt att leva.

Det håller jag definitivt med om.
Vi diskuterar det noga och ofta.
Och är definitivt inte överens alla gånger.
Även egna utgifter diskuterar vi med varandra för att kunna fatta så bra beslut som möjligt.

 

[Petruska]

Jag skulle säga att det är väldigt svårt att dela 50/50 om den ena har 5 ggr så mycket pengar. Personen med väldigt hög inkomst "slösar" pengar på krogbesök, lyxresor, taxi, dyra bilar, det bästa av allt. Men partnern med låg inkomst skulle om den varit singel varit nöjd med en mycket enklare livsstil, inga krogbesök, ta bussen, köpa billig mat, ha en billig bil osv. Oftast är det kvinnor som hamnar i underläge. Sämre betalt, föräldraledighet, jobbar deltid för att ta hand om barn/hem. Att arbeta i hemmet är faktisk också ett jobb (inte särskilt kul heller).

Sen tycker jag att det är jättekonstigt i en långvarig/livsvarig relation att skilja på mitt och ditt, man är väl en enhet? Alltså är pengarna våra, inte mina och dina. Mina föräldrar har alltid haft gemensam ekonomi.

Just att se sig som en "enhet" är ju en väldig risk att ta ur ett maktperspektiv. Den svagare rösten riskerar att få svårt att göra sig hörd.

 

[Centaur]

Oj! Oki då förstår jag hur du menar. Jag har gjort min del av sponsring och är färdig med det.
Det är kanske för att kvinnor generellt tjänar mindre än män som @Vinur påpekade?
Jag har inte hört så bland mina vänner, men nu är ju jag så gammal att de flesta är gifta och då spelar det inte samma roll.

Hade min sambo betalat 70% och jag 30% hade jag inte känt att jag hade kunnat gå och köpa en ny häst, ny bil,hund eller katt om jag hade lust. Inte heller åka iväg med väninnorna på spontanutflykt en weekend. Det skulle kännas helfel.
Jag hade känt mig begränsad och inte fri att göra vad jag vill. Så tänker jag. Vi är alla olika.

Om din partner hade tjänat många ggr mer än dig och satt standarden för en livsstil med väldigt hög standard och du var tvungen att betala hälften av alla kostnader hade du garanterat inte kunnat köpa dig en häst eller boka en resa, du hade inte haft ett öre över. Tycker du det låter rättvist?

Det är lätt att dela lika när man har ungefär lika mycket pengar, men när den ena har 10.000 och den andra 50.000 får den rika parten täcka upp om han vill ha en livsstil motsvarande sin egen inkomst. Ska det vara lika så får han anpassa sig till att leva vid fattigdomsgränsen.

 

[Centaur]

Just att se sig som en "enhet" är ju en väldig risk att ta ur ett maktperspektiv. Den svagare rösten riskerar att få svårt att göra sig hörd.

I en enhet är givetvis båda parter lika viktiga, det blir en mycket större maktobalans om man räknar kronor och ören.

Att bo själv innebär alltid en ekonomisk förlust, samhället straffar människor som inte föjer tvåsamhetsnormen.

 

[Petruska]

I en enhet är givetvis båda parter lika viktiga, det blir en mycket större maktobalans om man räknar ören.

I en ideal enhet kanske. I de verkliga varierar det nog.

 

[hoppsann]

Om din partner hade tjänat många ggr mer än dig och satt standarden för en livsstil med väldigt hög standard och du var tvungen att betala hälften av alla kostnader hade du garanterat inte kunnat köpa dig en häst eller boka en resa, du hade inte haft ett öre över. Tycker du det låter rättvist?

Det är lätt att dela lika när man har ungefär lika mycket pengar, men när den ena har 10.000 och den andra 50.000 får den rika parten täcka upp om han vill ha en livsstil motsvarande sin egen inkomst. Ska det vara lika så får han anpassa sig till att leva vid fattigdomsgränsen.

Då hade jag avstått från den relationen.
Eller gift mig med vederbörande om jag var mycket lycklig.
Jag äger inte mer än vad jag klarar av att dra runt som singel, och aktar mig noga för det.

Låt oss säga att du träffar en man och att du har barn sedan tidigare.
Han tjänar mindre än du. Du och ditt barn har inte längre råd att göra de saker ni gjorde, innan du flyttade ihop med din nya? Tycker du det är ok att ditt barn får en sämre standard för att du har valt att leva med din partner?

 

[Inte_Ung]

Tycker du det är ok att ditt barn får en sämre standard för att du har valt att leva med din partner?

Hur räknar du standard?
Måste aktiviteter kosta pengar?