Det var under åldern mellan nio och tretton år, som hon ofta gick undan till den krokiga tallen med en flaska saft, något att tugga på och en bok i famnen.
Böckerna hon bar med sig handlade ofta om djur och natur, om gamla tider och traditioner. När det var skönlitterärt föll valet ofta på böcker med målande beskrivningar av natur och kulturbygd såsom Bernard Nordh och Harry Martinsson, sen varvades det med böckerna Av Sven Martinsson, om Lotte – flickan i rullstol som började rida. Den första hästen Lotte mötte hette Russen, och deras vänskap började i boken "Lotte möter Russen". Det handlade om att bli sedd, förstådd – någonstans mellan raderna.Bland skolkamraterna var hon något av en plugghäst. Kanske förstod de mer än de visade – att hon var annorlunda. Hennes funktionsnedsättning gjorde det svårt att hänga med i gymnastiken, i lekarna som krävde snabbhet och laganda. Hon valdes sällan först, ofta sist. Kommentarerna blev som ritualer: "Jaha... då fick vi henne idag då, då lär inte vi vinna."
Sorgen fanns där, som en låg ton i bakgrunden – inte alltid, men ibland. Ändå fanns det vänner som alltid släppte in henne när skolan var över. Vänner som hon busade och lekte med, som hittade på hyss, och där ensamheten inte fick plats.
Genom allt detta bar hon en inre styrka. En stolthet. Hon kunde bli ledsen, känna sig ensam – men hon visste att hon hade ett värde. För någon. För något. Och kanske, för världen själv.
***
...vi får se, vad det blir - OM det blir...
