Den osynliga spärren

[Petruska]

Då tolkar du väl vidlyftigt. Det handlar om förvirrad som i slarvig och påminnelser om att insulinpennan måste tas med om man ska iväg någonstans.
Om man inte behöver påminna är väl det toppen. Personligen upplever jag att det är jobbigare om man måste åka tillbaka och hämta en kvarglömd penna och i värsta fall även att personen får en insulinkänning.

Eftersom man från sjukvårdens sida arbetar för att redan ganska små barn med diabets själva ska känna sin kropp och kunna sin sjukdom så, nej. Jag har inte en tanke på att påminna en vuxen person om insulinpennan. Ej heller om tandborstningen eller om att tvätta händerna efter toalettbesök. Sina grundfunktioner sköter man med fördel själv, enligt min mening

 

[Saeta]

Eftersom man från sjukvårdens sida arbetar för att redan ganska små barn med diabets själva ska känna sin kropp och kunna sin sjukdom så, nej. Jag har inte en tanke på att påminna en vuxen person om insulinpennan. Ej heller om tandborstningen eller om att tvätta händerna efter toalettbesök. Sina grundfunktioner sköter man med fördel själv, enligt min mening

Ser du hellre att någon med insulin glömmer pennan, än att påminna? Det är ju inget någon behöver ha som jobb utan en hjälper väl sina medmänniskor, tycker jag.

Och kul att du tog upp tandborstningen. Jag glömmer tyvärr väldigt ofta att borsta tänderna. Jag vet ju att jag ska göra det, men det försvinner liksom ur mig. Så då brukar pojkvännen/förälder påminna. Det är ju inte så att dom har det som uppgift att komma ihåg att påminna mig. Såklart.
Just sånt är otroligt vanligt hos folk med NPF att glömma.

OT:
Jag svarar resten imorgon då jag tyvärr har noll ork samt legat däckad med feber ett par dagar. Därav min frånvaro.

 

[Petruska]

Ser du hellre att någon med insulin glömmer pennan, än att påminna? Det är ju inget någon behöver ha som jobb utan en hjälper väl sina medmänniskor, tycker jag.

Och kul att du tog upp tandborstningen. Jag glömmer tyvärr väldigt ofta att borsta tänderna. Jag vet ju att jag ska göra det, men det försvinner liksom ur mig. Så då brukar pojkvännen/förälder påminna. Det är ju inte så att dom har det som uppgift att komma ihåg att påminna mig. Såklart.
Just sånt är otroligt vanligt hos folk med NPF att glömma.

OT:
Jag svarar resten imorgon då jag tyvärr har noll ork samt legat däckad med feber ett par dagar. Därav min frånvaro.

Jag tar inte ansvar för andra vuxnas insulin eller tandborstning. De vuxna vill skuldbelägga mig för det, visar därmed att de har ett relationsmönster som jag inte står ut med.

 

[Badger]

Kontinuerligt under en längre period låter som att du ser ett scenario med läkarbesök varenda vecka. Du upprepar dessutom nästan precis det jag skrivit(min fetning):



Att hålla reda på någons sjukdom har jag inte skrivit om någonstans, att läsa in det visar på att vi har helt olika scenarion framför oss.

Ja jag förstår verkligen precis vad du menar. Jag tror de andra föreställer sig en betydligt mer hjälplös person än vad vi gör.

Jag tvekar inte ett ögonblick att ha en närstående med ADHDs bokningar uppskrivna i min kalender om hen ber om det. Jag vill ändå ha dem där för att hålla koll på mitt eget schema. Dessutom verkar det totalt självreglerande, numera verkar hen ha fått stenkoll och jag påminner typ inte. Hen kompenserar sannolikt för att jag faktiskt är ganska oorganiserad själv (vilket är orsaken till att jag skriver upp allt).

Likaså skulle jag inte tveka om att påminna om medicin vid enstaka tillfällen då det kunde vara motiverat och det är sådana tillfällen då det kan glömmas.

Så om det handlade om tre kritiska möten med några veckors mellanrum och jag kunde hjälpa någon (kompis, mamma, partner) iväg på dem skulle jag göra det. Speciellt om det var en del i typ KBT terapi där det är ett steg mot självständighet. Däremot att konstant hjälpa någon skulle jag inte klara eller göra, jag skulle bara glömma bort det helt enkelt och är för sur och lättirriterad för att kunna vara ett bekvämt "stöd". Men att ge någon en putt på vägen någonstans tycker jag känns helt naturligt. Även om jag håller med @Petruska om att det inte är motiverat eller naturligt att stänga in någon med hjälp till en situation som ökar hjälplöshet. Men tex KBT terapi bygger ju på en långsamt ökad exponering tex.

Min mamma puttar fortfarande på mig (gå ut och åk skridskor det är fantastiskt väder!) och det är helt ok, jag puttar tillbaka (följ med på yoga!). Men de typer av situationer jag pratar om är ju en lite annan sak än där man tänker sig en konstant omvårdnad. Men jag föreställer mig också att ts (@Saeta )säkert med lite hjälp kan lära sig strategier som gör att det går bättre, bara mötena kommer till stånd?

 

[Dentaku]

Eftersom man från sjukvårdens sida arbetar för att redan ganska små barn med diabets själva ska känna sin kropp och kunna sin sjukdom så, nej. Jag har inte en tanke på att påminna en vuxen person om insulinpennan. Ej heller om tandborstningen eller om att tvätta händerna efter toalettbesök. Sina grundfunktioner sköter man med fördel själv, enligt min mening

Jag vet inte riktigt vad du svarar ”nej” på.
Men det verkar som om det enligt dig är rätt svart-vitt. Antingen klarar man sina ”grundfunktioner” helt själv, om inte ska någon utomstående på professionel basis gå in och stötta. Jag tycker att det är ett område fyllt av gråskalor. Vissa där jag inte ens reflekterar över varför jag inte skulle hjälpa(t ex påminna om att packa medicin vid en resa), andra där jag tycker att så länge stödet är konstruktivt och inte begränsar mitt liv(t ex hjälpa någon att komma iväg till terapi) känns det fullt rimligt även om det varierar mellan situationer var gränsen går. Och så finns mängder av lägen där man, för sin egen och den anhörigas skull, bör ta ett par långa kliv bakåt så att man inte fastnar i en destruktiv roll som vårdare. Det har jag sett några riktiga skräckexempel på. Men de jag har närmare erfarenhet av handlade om rätt mycket mer än att påminna om medicin eller hjälpa med ett läkarbesök.

 

[gul_zebra]

Ser du hellre att någon med insulin glömmer pennan, än att påminna? Det är ju inget någon behöver ha som jobb utan en hjälper väl sina medmänniskor, tycker jag.

Och kul att du tog upp tandborstningen. Jag glömmer tyvärr väldigt ofta att borsta tänderna. Jag vet ju att jag ska göra det, men det försvinner liksom ur mig. Så då brukar pojkvännen/förälder påminna. Det är ju inte så att dom har det som uppgift att komma ihåg att påminna mig. Såklart.
Just sånt är otroligt vanligt hos folk med NPF att glömma.

OT:
Jag svarar resten imorgon då jag tyvärr har noll ork samt legat däckad med feber ett par dagar. Därav min frånvaro.

Med risk för att ha missat nånting, har inte orkat följa diskussionen. Men den glömda tandborstningen - har du någon form av rutin morgon och/eller kväll?
Jag har haft samma problem förr själv så det blev väldigt sporadisk tandvård. Sen skaffade jag katt och att fixa käk och sådär åt katterna blev rutin. När jag istället för att skapa en rutin (vilket jag har svårt för) av tandborstning la in det i kattrutinen gick det mycket lättare.

Dessutom står tandborsten synligt i köket, det kanske har hjälpt, vem vet. Har den där mest för att jag inte vill ha bakterier från badrummet på den egentligen

 

[Saeta]

Med risk för att ha missat nånting, har inte orkat följa diskussionen. Men den glömda tandborstningen - har du någon form av rutin morgon och/eller kväll?
Jag har haft samma problem förr själv så det blev väldigt sporadisk tandvård. Sen skaffade jag katt och att fixa käk och sådär åt katterna blev rutin. När jag istället för att skapa en rutin (vilket jag har svårt för) av tandborstning la in det i kattrutinen gick det mycket lättare.

Dessutom står tandborsten synligt i köket, det kanske har hjälpt, vem vet. Har den där mest för att jag inte vill ha bakterier från badrummet på den egentligen

Oh ja, absolut! Rutiner är jätteviktigt för mig. Smart att lägga ihop tandborstningen med en annan rutin som redan sitter. Det har jag inte tänkt på att en kan göra! Det är inte ofta jag missar att borsta tänderna nu för tiden, det var värre förr. Nu glömmer jag bara om jag är extremt stressad eller ångestig.

 

[Saeta]

Jag tar inte ansvar för andra vuxnas insulin eller tandborstning. De vuxna vill skuldbelägga mig för det, visar därmed att de har ett relationsmönster som jag inte står ut med.

Skuldbelägger vuxna människor i din närhet dig, när du säger att du inte tar ansvar för hens insulin eller andra rutiner? Vem har sagt att du ska ta ansvar för någon annan förresten? Det låter märkligt...

 

[Saeta]

Jag tänker att det kan ha att göra med varför/hur man inte kommer iväg, om man alls vill lära sig att komma iväg på egen hand, samt hur den man får hjälp av lägger upp det hela för sin del.

Finns det folk som inte vill komma iväg på egen hand? Finns det dom som VILL vara beroende av andra?
Jag tror inte det...

 

[Petruska]

Jag vet inte riktigt vad du svarar ”nej” på.
Men det verkar som om det enligt dig är rätt svart-vitt. Antingen klarar man sina ”grundfunktioner” helt själv, om inte ska någon utomstående på professionel basis gå in och stötta. Jag tycker att det är ett område fyllt av gråskalor. Vissa där jag inte ens reflekterar över varför jag inte skulle hjälpa(t ex påminna om att packa medicin vid en resa), andra där jag tycker att så länge stödet är konstruktivt och inte begränsar mitt liv(t ex hjälpa någon att komma iväg till terapi) känns det fullt rimligt även om det varierar mellan situationer var gränsen går. Och så finns mängder av lägen där man, för sin egen och den anhörigas skull, bör ta ett par långa kliv bakåt så att man inte fastnar i en destruktiv roll som vårdare. Det har jag sett några riktiga skräckexempel på. Men de jag har närmare erfarenhet av handlade om rätt mycket mer än att påminna om medicin eller hjälpa med ett läkarbesök.

Jag tänker mig nog helt enkelt att om relationen innefattar att påminna en vuxen om sitt insulin, så är det rimligtvis så att den även innefattar rätt mycket annan liknande hjälp. Oavsett vem/vilka av parterna som är beroende av att få, eller ge, hjälpen.

Jag tänker ju hursomhelst inte på min partners diabetes, och således påminner jag inte om insulin, för jag tänker inte på insulin. Hen har väl glömt eller fått med fel insulin, kanske 2-3 gånger under de senaste 20 åren eller så. De gångerna får hen väl äta lite mindre eller gå hem eller nåt. Det har sällan inneburit någon större katastrof.

 

[Petruska]

Finns det folk som inte vill komma iväg på egen hand? Finns det dom som VILL vara beroende av andra?
Jag tror inte det...

Det är jag helt övertygad om att det gör. Däremot tror jag inte att det finns så många som säger att de vill vara sådana. Att vi vill saker som på olika vis är destruktiva för oss själva, är ju inte alls ovanligt. Det där vore ju bara en variant av det.

 

[Petruska]

Skuldbelägger vuxna människor i din närhet dig, när du säger att du inte tar ansvar för hens insulin eller andra rutiner? Vem har sagt att du ska ta ansvar för någon annan förresten? Det låter märkligt...

Din fråga om huruvida jag hellre ser att någon glömmer sitt insulin än påminner, uppfattar jag som skuldbeläggande. Det är alltså du som beter dig på det vis som du själv tycker är märkligt. Jag tycker inte att det är direkt märkligt, däremot inget jag vill ha i min närhet i livet.

 

[Dentaku]

Jag tänker mig nog helt enkelt att om relationen innefattar att påminna en vuxen om sitt insulin, så är det rimligtvis så att den även innefattar rätt mycket annan liknande hjälp. Oavsett vem/vilka av parterna som är beroende av att få, eller ge, hjälpen.

Jag tänker ju hursomhelst inte på min partners diabetes, och således påminner jag inte om insulin, för jag tänker inte på insulin. Hen har väl glömt eller fått med fel insulin, kanske 2-3 gånger under de senaste 20 åren eller så. De gångerna får hen väl äta lite mindre eller gå hem eller nåt. Det har sällan inneburit någon större katastrof.

Jag tänker mig inte att min relation med min anhöriga innehåller något mer vårdartat än att påminna om att ta med insulinpennan. Eftersom det var just en av mina egna relationer jag tog som exempel är det intressant att du förutsätter att den ändå ser ut mer som du tror än hur jag beskriver.

Att hjälpa partner/anhörig med småsaker, och någon gång ibland något större, är för mig rätt självklart. Kanske eftersom det är lika självklart att man sätter stopp om det skulle kännas betungande och påverka relationen. För mig är alltså kommunikation viktigare än att undvika varje spår av något som kan tolkas som att man behöver den andra.

 

[Saeta]

Din fråga om huruvida jag hellre ser att någon glömmer sitt insulin än påminner, uppfattar jag som skuldbeläggande. Det är alltså du som beter dig på det vis som du själv tycker är märkligt. Jag tycker inte att det är direkt märkligt, däremot inget jag vill ha i min närhet i livet.

Men det var ju du själv som skrev det. Att du inte tar ansvar för andra vuxna.
Det jag tycker är märkligt är att du lägger in ansvar i det hela. Bara för att mina nära påminner mig om vissa saker så är det ju inte deras ansvar. Dom påminner för att vara snälla. Jag påminner också folk om något dom kan tänkas glömma. Inte för att det är mitt ansvar att komma ihåg deras grejer.
Om jag vet att en person kan tänkas glömma något så är det såklart att jag hjälper till att påminna. Mitt samvete skulle svikta rejält om jag bara ignorerade det och det visade sig att personen glömde.

Det är jag helt övertygad om att det gör. Däremot tror jag inte att det finns så många som säger att de vill vara sådana. Att vi vill saker som på olika vis är destruktiva för oss själva, är ju inte alls ovanligt. Det där vore ju bara en variant av det.

Någon finns det väl alltid. Det finns ju folk till allt, som sagt. Men nej, jag tror inte att det hör till vanligheten att en vuxen människa vill vara beroende av andra.

 

[Fruentimber]

Jag tänker mig nog helt enkelt att om relationen innefattar att påminna en vuxen om sitt insulin, så är det rimligtvis så att den även innefattar rätt mycket annan liknande hjälp. Oavsett vem/vilka av parterna som är beroende av att få, eller ge, hjälpen.

Men, va? Varför skulle det behöva vara så? Vilket märkligt antagande. Din svartvita syn är för mig helt verklighetsfrånvänd.

 

[Petruska]

Jag tänker mig inte att min relation med min anhöriga innehåller något mer vårdartat än att påminna om att ta med insulinpennan. Eftersom det var just en av mina egna relationer jag tog som exempel är det intressant att du förutsätter att den ändå ser ut mer som du tror än hur jag beskriver.

Att hjälpa partner/anhörig med småsaker, och någon gång ibland något större, är för mig rätt självklart. Kanske eftersom det är lika självklart att man sätter stopp om det skulle kännas betungande och påverka relationen. För mig är alltså kommunikation viktigare än att undvika varje spår av något som kan tolkas som att man behöver den andra.

Men jag diskuterar ju så klart inte dina relationer! Jag tänker mig att jag är i situationen som du skisserar, och då är det så den situationen ser ut. Jag har aldrig varit med om att behöva påminna vuxna nära och kära om insulin eller toalettbesök, helt enkelt.

I relationen med min partner som då är diabetiker, så är det helt enkelt inte inbyggt att jag är ett extra minne när det gäller insulin. Mest för att det inte finns någon anledning. Sen verkar det ju riskabelt, eftersom jag inte alltid är i hens närhet och kan påminna.

 

[Badger]

Jag tänker mig nog helt enkelt att om relationen innefattar att påminna en vuxen om sitt insulin, så är det rimligtvis så att den även innefattar rätt mycket annan liknande hjälp. Oavsett vem/vilka av parterna som är beroende av att få, eller ge, hjälpen.

Jag tänker ju hursomhelst inte på min partners diabetes, och således påminner jag inte om insulin, för jag tänker inte på insulin. Hen har väl glömt eller fått med fel insulin, kanske 2-3 gånger under de senaste 20 åren eller så. De gångerna får hen väl äta lite mindre eller gå hem eller nåt. Det har sällan inneburit någon större katastrof.

Men så behöver det väl inte vara. Om min man vet att jag ska jumpa kl 20 och noterar att jag sitter och läser en bok 19:40 så säger han -skulle inte du jumpa? Jag kan inte se hur detta agerande på något vis antyder att han ger -rätt mycket annan liknande hjälp. Vore jag ensam hemma skulle jag bara komma fem minuter försent som vanligt, om han märker ngt så kommer jag i tid. Långsamt börjar jag också lära mig att normala människor räknar med att man inte omedelbart materialiserar sig på punkten dit man ska, från hallen, med ytterkläder, utan att man ska räkna med viss transporttid osv.

Likaså om X kommer ihåg sitt insulin varje arbetsdag, men ickerutinen på helgen gör att hen kan glömma det. Så är det ju inte jättonaturligt att kläcka ur sig -förresten, tog du insulinet, när man packar sig ut genom dörren för att åka till IKEA. Det är ju inget krav att man gör det eller ngt och glömmer man säga är det ju bara att vända och hämta.

 

[Dentaku]

Men jag diskuterar ju så klart inte dina relationer! Jag tänker mig att jag är i situationen som du skisserar, och då är det så den situationen ser ut. Jag har aldrig varit med om att behöva påminna vuxna nära och kära om insulin eller toalettbesök, helt enkelt.

I relationen med min partner som då är diabetiker, så är det helt enkelt inte inbyggt att jag är ett extra minne när det gäller insulin. Mest för att det inte finns någon anledning. Sen verkar det ju riskabelt, eftersom jag inte alltid är i hens närhet och kan påminna.

Det här tyder ju på att du läser in en hel del i situationen jag beskriver innan du tänker dig in i den:

Jag tänker mig nog helt enkelt att om relationen innefattar att påminna en vuxen om sitt insulin, så är det rimligtvis så att den även innefattar rätt mycket annan liknande hjälp.

Var toalettbesök kom in i bilden har jag ingen aning om, tycker du inte själv att det är en rätt stor skillnad på att påminna någon att ta med sig sin medicin och att klara sina toabesök?

Nu kunde du ju välja en partner som kan leva sitt liv helt utan din hjälp. Men hu gör man om man har så svart-vit syn som du har om situationen ändras? Det behöver sannerligen inte handla om något som berättigar till vårdinsatser, eller ens räknas som sjukdomstillstånd, för att man ska behöva hjälp i form av påminnelser eller liknande av sin partner.

 

[Badger]

Men jag diskuterar ju så klart inte dina relationer! Jag tänker mig att jag är i situationen som du skisserar, och då är det så den situationen ser ut. Jag har aldrig varit med om att behöva påminna vuxna nära och kära om insulin eller toalettbesök, helt enkelt.

I relationen med min partner som då är diabetiker, så är det helt enkelt inte inbyggt att jag är ett extra minne när det gäller insulin. Mest för att det inte finns någon anledning. Sen verkar det ju riskabelt, eftersom jag inte alltid är i hens närhet och kan påminna.

Jag påminner och blir påmind hela tiden men räknar såklart inte iskallt med att bli påmind och känner inget ansvar för att påminna.

 

[Lena Furberg]

Vad och hur mycket som behöver påminnas är väl olika från fall till fall. I en liv- eller död-situation är det ju självklart att man ingriper.
Jag är, erkänner jag, tyvärr en curlingmamma som lagt för mycket tid på att påminna i alla tänkbara sammanhang. Problemet blir då, att man får en person som behöver påminnas, ideligen, och det är inte en bra situation för den påminde heller - det kan jag lova. Jag har skärpt mig rejält i det avseendet. Nu gäller det tack och lov inte insulinpennor, men andra saker där jag bitit ihop istället för att påminna. För att personen inte ska förbli en som måste påminnas. Och personen har då själv insett hur viktigt det är att påminna sig själv.

Kanske off topic, men ändå.