Det bara rasade...Kändes det som iaf...

Status
Stängd för vidare inlägg.
(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad. :heart
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.

Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version. :meh: :cry:
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen.... :(
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" :eek: - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. :cry: Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. :heart (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.

---

Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!

Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv... :heart

Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...
 
Senast ändrad:

Jo, du har alldeles rätt. Men samtidigt, har man levt "som i ett Ung & Bortskämd avsnitt" de senaste 20 åren, så blir man väl lite...bekväm. Även om jag skäms för det.

Det går inte att sätta sig ner med mina föräldrar...Tyvärr. Det spårar ur snabbare och värre än värsta tänkbara Buke-diskussionen...............

Jag är i allmänhet nöjd med min utbildning - och jättenöjd med skolan. Skulle på min höjd kunna byta profil, men absolut inte skola.
Ok. Men frågan är ju då vad du gör åt det? Vi kan inte förändra det som hänt förut däremot kan vi bestämma hur vi ska agera framöver.
Så om du kan medge att du är lite bekväm- hur ska du vara framöver?
Vill du vara någon som lever på sina föräldrar? Eller vill du att du och dina föräldrar får en bättre relation där ni är schysstare mot varandra?
Jag tror nämligen inte ni kan få en vuxen relation så länge du vill bli behandlad som en tonåring. Så hur vill du behandla dina föräldrar? För det låter som du vill att dina föräldrar ska förändra sig- men inte du?
 
Ok. Men frågan är ju då vad du gör åt det? Vi kan inte förändra det som hänt förut däremot kan vi bestämma hur vi ska agera framöver.
Så om du kan medge att du är lite bekväm- hur ska du vara framöver?
Vill du vara någon som lever på sina föräldrar? Eller vill du att du och dina föräldrar får en bättre relation där ni är schysstare mot varandra?
Jag tror nämligen inte ni kan få en vuxen relation så länge du vill bli behandlad som en tonåring. Så hur vill du behandla dina föräldrar? För det låter som du vill att dina föräldrar ska förändra sig- men inte du?

Ja, 20 år av "söndercurling" ger väl möjligen "bekvämlighet" som biverkan...
Nej, men jag tänker att allt har hänt så väldigt snabbt under hösten, mycket har förändrats på kort tid, och det måste "sätta sig" lite mer innan jag gör några större förändringar.
Det jag skulle kunna börja redan nu är att börja diskutera med mina föräldrar, försöka att åtminstone prata om saker och ting. Problemet är att det är så förbannat svårt att komma fram till en vettig dialog till mina föräldrar - särskilt när de i någon mån (även om mamma ofta är mer drivande) har samma utgångspunkt/åsikt och jag vill föra fram något som är tvärtemot detta. Det går liksom inte att nå konsensus, utan det bryter samman fullkomligen istället, och slutar med att "de är vuxna och de bestämmer i det här kråkslottet".
 
Tror du tycker lyxen av att bo på hotell med egen chaufför och med pappa betalar så du slipper jobba ÄN så längre överväger nackdelarna dina föräldrar har.

Börjar du vela på om du valt rätt utbildning så varför inte jobba ett år för att känna efter vad du vill, varför inte dra utomlands och jobba i stall ett år och börjar plugga nästa höst.
 
Ja, 20 år av "söndercurling" ger väl möjligen "bekvämlighet" som biverkan...
Nej, men jag tänker att allt har hänt så väldigt snabbt under hösten, mycket har förändrats på kort tid, och det måste "sätta sig" lite mer innan jag gör några större förändringar.
Det jag skulle kunna börja redan nu är att börja diskutera med mina föräldrar, försöka att åtminstone prata om saker och ting. Problemet är att det är så förbannat svårt att komma fram till en vettig dialog till mina föräldrar - särskilt när de i någon mån (även om mamma ofta är mer drivande) har samma utgångspunkt/åsikt och jag vill föra fram något som är tvärtemot detta. Det går liksom inte att nå konsensus, utan det bryter samman fullkomligen istället, och slutar med att "de är vuxna och de bestämmer i det här kråkslottet".
Ok. Kan du börja med att visa dig vuxen och bjuda till genom att tex sköta hushållssysslorna? Eller vem gör de idag?
Jag tror inte på att bråka och kräva utan att du lugnt visar att du är vuxen.
 
Ok. Kan du börja med att visa dig vuxen och bjuda till genom att tex sköta hushållssysslorna? Eller vem gör de idag?
Jag tror inte på att bråka och kräva utan att du lugnt visar att du är vuxen.

Jo, alltså sådant går ju absolut! :)
Trodde du menade "lite större" grejer, typ frågor om regler, körkort etc. etc.
 
Tror du tycker lyxen av att bo på hotell med egen chaufför och med pappa betalar så du slipper jobba ÄN så längre överväger nackdelarna dina föräldrar har.

Börjar du vela på om du valt rätt utbildning så varför inte jobba ett år för att känna efter vad du vill, varför inte dra utomlands och jobba i stall ett år och börjar plugga nästa höst.

Håller med om första stycket. Även om nackdelarna blivit betydligt påtagligare under hösten.

Nej, jag velar inte på det sättet och aldrig gjort. Utan det har varit tal om "valde jag rätt profil av ekonomikandidaten på den här skolan?".
 
För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.

Du inser att de som får hjälp av soc förutom att de är tvungna att redovisa exakt varje inköp, exakt varje utgift/inkomst/gåva in på öret, på sikt löper avsevärt större risk för att dra på sig betalningsanmärkningar än de som har en bostadsrätt?
 
För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.
Har själv haft kronofogden som dragit pengar från min lön ett tag när jag var på botten och inte orkade ta tag i saker.
Hade inte några lån du utan det var ett mobil abonnemang som satte mig på pottkanten så antar att du inte kommer skaffa något som inte kan sägas upp på dagen för rädslan att plötsligt inte kunna betala.

Hur många år är många enligt dej, jag hade bara anmärkning 2 år efter skulden var betald.
 
Samtidigt är det i mångt och väldigt mycket dem som "gjort" mig till ett vuxet barn.

Och det gör det ok att fortsätta dig att bete dig som ett vuxet barn, när du är medveten om det? Det är då du kan göra förändringar. Förstår att det är bekvämt för dig att få allt serverat på ett silverfat, men då får du också acceptera att så länge du får det, så länge kommer dina föräldrar ställa krav eller ha förväntningar på dig som du innerst inte anser vara värdigt din ålder.
 
Jag får uppfattningen att du inte är nöjd med hur dina föräldrar behandlar dig och den kontroll de har över dig och ditt liv, men att du egentligen inte är speciellt intresserad av att ta eget ansvar för ditt liv. Det känns som att du trivs rätt bra med att få allt serverat. Även om du börjat se att dina föräldrar kanske inte är perfekta människor så väljer du att spela deras spel istället för att skapa ett eget liv.
Så länge du har den attityden lär inte dina föräldrar ändra sitt beteende heller. Gör du NÅGOT "vuxet", om du förstår hur jag menar? Har du ansvar för NÅGOT?

Sen måste jag allt mer hålla med @niphredil om att det känns rätt obehagligt hur mycket du klagar på dina föräldrar med tanke på hur otroligt lätt det är att få reda på vilka ni är.
 
Ja, eller rättare sagt, jag vill bryta med det osv. Men det är lite svårt att bryta 20 år gamla mönster på en natt, tyvärr. :down:
Men du.. jag tror du garanterat kan få jättemkt tips och stöttning i det :)
Om du istället här på Buke ställer frågan om hur du ska göra för att bryta mönstret samt om du visar att du är villig att förändras så finns det garanterat folk som kan ge massa bra tips.

Sen förstår jag att du tycker att dina föräldrar har betett sig fel. Det ifrågasätter jag inte. Men- jag tycker du också kan se att de säkert också gjort positiva saker. Dvs de flesta av oss skulle aldrig någonsin få en häst av våra föräldrar. Många av oss har aldrig haft föräldrar som har skjutsat eller som 20-åringar haft en pappa som lagat middag till oss varje kväll.
Så visst- se nackdelarna. Men uppskatta också det dina föräldrar gett dig.
 
Ja, eller rättare sagt, jag vill bryta med det osv. Men det är lite svårt att bryta 20 år gamla mönster på en natt, tyvärr. :down:
Varje ungdom och ung vuxen bryter mönster för att "på riktigt" bli vuxen och ta ansvar, det är stort det är nervöst och pirrigt blandat med spännande och trevande och många många fler känslor att ta klivit ut i vuxen livet.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag gjorde recap av mitt kärleksliv här i dagboken för ett tag sen utelämnade jag såklart en massa personer som av en eller annan...
Svar
0
· Visningar
379
Senast: miumiu
·
  • Artikel
Dagbok När jag gick första året på gymnasiet var jag bjuden på en fest som någon utav alla mina SUF-kompisar hade ordnat ute i Bergsjön, samma...
Svar
8
· Visningar
1 271
Senast: miumiu
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 153
Senast: Whoever
·
  • Artikel
Dagbok Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
21 305
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Barn och djur
  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Fototråd del II

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp