Det skulle vara gott med lite kaffe...

[em-pirre]

Mmm, nu när en umgås med andra vuxna människor, uppfostrade av andra vuxna människor inser jag att fruar (ja, faktiskt - aldrig män) verkligen gör det svårt för sig. "Åh, den var snygg" betyder tydligen i vissa förhållanden att det är en skyldighet att köpa den halsduken, annars blir det represalier i hemmet ett halvår framöver.

Jag förvånas alltid.

Ja det är säkert svårt att lära sig allt igen.

 

[MiniLi]

Nej jag brukar ställa en tydlig fråga. ”Snälla älskling, skulle du kunna ta med ett glas vatten till mig?”

 

[Derivata]

Här hemma betyder "det skulle vara gott med kaffe" en lite mindre hård formulering än "kan du sätta på kaffet?" dvs en mer försiktig fråga än det senare mer uppmanande. Denna formulering har främst växt fram nu under de månader vi suttit och jobbat i olika delar av huset. Så just den formuleringen ser jag mer som att vi har utvecklat ett internt språkbruk för just kaffekokningen - det är ingen som tar illa upp om den andra svarar "jo- men just nu kan jag inte ladda bryggaren" Skulle aldrig använda den i andra sammanhang exempelvis hos vänner och bekanta.

I övrigt fungerar det allra bäst att vara betydligt tydligare - Toaletten behöver verkligen städas - kan du göra det i kväll? Kan du handla på hemvägen.

 

[sthu]

Då säger jag "Jag ska göra kaffe, vill du också ha?"

Japp, det går precis lika bra.

 

[Efwa]

Här hemma betyder "det skulle vara gott med kaffe" en lite mindre hård formulering än "kan du sätta på kaffet?"

Vad är det för fel med "kan du sätta på kaffe, är du snäll"?
Det är en tämligen mjuk formulering och man slipper "tolka" den första strofen som endast information om hur du känner det just nu.

För oss som tar informationen precis för vad den är så är det just en strof för information, inget annat.

 

[Hedinn]

För mig skiljer sig kaffegrejen från de andra sakerna. "Det vore gott med kaffe" säger ju mig uttryckligen att personen är sugen på kaffe och vill ha det. Exemplet med blommorna ser jag som annorlunda, då konstaterar man ju bara att något är fint och säger inte alls att man vill ha det, för mig vore det lite samma som att säga "jag tycker om kaffe". Det innebär liksom inte att personen är sugen på kaffe just nu.

Men nej, jag är inte för hintar på det sättet att man säger otydliga saker och förväntar sig att den andra ska göra en specifik sak. Däremot kan jag absolut säga att jag är sugen på kaffe, eller att jag fryser, utan att förvänta mig att min partner ska lösa problemet.

Som nån annan skrev upplever jag också att det inte är ovanligt bland män att inte vara uppmärksamma på andras behov och skylla det på att kvinnor är otydliga.

 

[Badger]

Förväntar ni er att er partner ska fixa kaffe om ni säger dylikt?
Jag blir tokig av detta beteende som tyvärr verkar vara ett kvinnospråk.
Idag fick jag höra exempel som;
Jag säger till min sambo att det finns väldigt fina rosor på Ica....så jag får blommor.
Hon sa att det skulle vara skönt med ett badkar, sen blev hon jättebesviken när jag inte köpte ett...
Hon frös och jag erbjöd mig att värma henne men hon ville bara ha en filt...

Tänk om någon på en operation sa; -Det vore trevligt med en skalpell nu. Eller på ett bygge skulle någon säga;-Det vore bra med en spade nu...
Är det drömmen om sagoprinsen som uppfyller alla ens önskningar utan att en säger ett ord?
Och sen funkar inte det så en börjar hinta?
Och sen blir det bara patetiskt. En evig besvikelse om att drömmen inte var sann.

Snälla Bukisar, säg att ni inte gör så. Vi Bukisar talar klarspråk. Eller hur?

Min första kommentar är att jag tror att det här kvinnospråk är mer sällsynt än vanligt? Kanske finns det någonting annat man kan kalla det? Det kanske finns män som använder det?

Jag har dock ett par släktingar som pratar kvinnospråk men är inte uppvuxen med det från min mamma så har alltid haft svårt att förstå det. För henne glider det rakt över huvudet och hon kopplar inte ens att hon missade någonting. När man var 12 och farmor sa att det hade varit bra om någon hade diskat begrep jag aldrig att jag borde rusat ut och diskat osv så hon blev ofta rejält förbannad på mig. Så jag brukar koppla att jag är i mycket onåd när någon använder det men inte till exakt vilken åtgärd som önskades. Bäst är att gissa innan någonting sagts och känna av luften att det är oväder och slänga sig på och skrapa potatis med sitt barn innan kläderna hängts i farstun. (om man får 50/50 hit och miss så ökar överlevnadspotentialen.)

Så jag använder det inte och förstår det inte heller alls. Min erfarenhet av studier i släkten av mamma och fastrar är att om man viker undan snällt så går de efter en och blir rejält elaka. Men om man ställer sig bredbent som en bondmora och äskar hög grad av husmorsskap så viker de undan och leker snälla (haken är att den fungerar enbart om man är en stor husmor och det är jag inte, fungerar per proxy lite om ens man är en stor husmor, vilket han är.).

Men det var en intressant vändning att det alltså finns personer som använder det på sina män. Jag hade trott att det var helt anpassat för att använda för att vara elak mot svärdöttrar och ingifta svärsystrar och få yngre kvinnor och tweenies att arbeta i köket utan att man behövde säga till dem utan bara sucka argt.

 

[Badger]

Jag tänker inte på indirekta talhandlingar som typiskt ”kvinnospråk” (vad det nu skulle vara), utan som uppmaningar klädda i artighetsdräkt. Men de fungerar endast om mottagaren kan koden. ”Når du saltet?”, ”Kan du stänga fönstret?”, ”Har du klocka?” är andra exempel där vi förväntar oss att mottagaren agerar som om vi uttalade en uppmaning (”Räck mig saltet!”, ”Stäng fönstret!”, ”Säg hur mycket klockan är!”) istället för en fråga.

Fast det artighetsspråket är en annan sak för mig? Det begriper jag direkt och använder hela tiden. Men det är ju inga orimliga frågor heller och inte så svårtolkade utan är ju vanliga saker man gör för varandra.

 

[Badger]

Nu säger jag inte att det är rätt att göra så som du ger exempel på, det är inte min mening, men om vi problematiserar det lite: Om du i ett förhållande alltid är den som automatiskt tolkar och servar, och den andra personen alltid är den som blir servad och aldrig tolkar, är det då konstigt om den frustrationen mynnar ut i sådant beteende som du beskriver? Och om det nu generellt är så att kvinnor oftare är de som tolkar och servar, att de också är de som generellt sett blir frustrerade över det?

Som sagt, säger inte att det är trevligt eller rätt eller rimligt att göra så, men jag kan förstå vari det gror, om det nu är så.

Jag baserar mitt tänkande delvis på en studie jag läste som observerade barns reproduktion av sociala könsroller i förskolan. Ska se om jag hittar den. Alltså det här med att kvinnor ofta tolkar och servar män utan att ens tänka på det. Så det är inget jag dragit ur luften menar jag. Tycker för den delen inte att det bör vara så, bara för att klargöra.

EDIT: Källan är denna boken

Jag gillar din tanke och den känns väldigt intressant. Om vi säger att farfar aldrig någonsin ens behövde antyda, be eller knappt ens grymta lite för att få någonting (vilket jag vet att han inte behövde). Så är det inte konstigt om sedan farmor blev förbannad över att 12 åriga flickungar eller vuxna svärdöttrar inte ens begrep en beskrivning av kökets tillstånd som att det borde åtgärdas direkt och inte förstod att passa upp på hennes barn. Dessutom måste det ju tränas tidigt för att bli en bra tolkare åt en man sedan. I realiteten blir det ju till slut, om jag måste göra detta i mitt bittra liv, varför måste inte de?

I den typen av roller kan jag också se att ett reciprokt halsband och blommor då och då förväntas dyka upp.

Och jag har läst delar av observationerna från boken, väldigt intressant hur pojkarna grymtade och flickorna och personalen servade och att personalen inte konverserade pojkar utan beordrade dem utan förväntat språk tillbaka. Därigenom även krympte pojkens möjlighet att få ett användbart språk. Och krympte flickans möjlighet att inse sitt eget värde i sig själv.

 

[Mia_R]

Fast det är i princip omöjligt att tala eller skriva på ett sätt som gör att tolkning inte behöver göras. Ord är inte sällan mångtydiga eller vaga och kommunikation har funktioner som ofta går utanför språkets logiska ramar.

Så om jag säger att jag inte vill, inte tänker, inte tycker om någonting och en idiot då tolkar det till att jag nog faktiskt vill, tänker och tycker om någonting så är det lätt att missta sig? Jag menar inte vad jag säger när jag säger nej, för det vet ju alla att en kvinna egentligen menar ja?

 

[MCP]

Jag brukar inte använda mig av hintar, och är inte uppväxt med det heller.
Skulle jag säga "det skulle vara gott med kaffe" så är det för att stämma av ifall han också vill ha, sedan är det nog bara den som råkar stå bättre till som laddar bryggaren. Samma om jag skulle säga något sådant om ett badkar.

Jag uttrycker många gånger så spontant när jag ser något jag gillar, bara sådär som vardagligt prat, så aldrig att jag skulle förvänta mig att han skulle ens lägga det på minnet. Nu gör han iofs faktiskt ganska ofta det, men det är bara en trevlig bonus, många gånger kan jag t.o.m. ha glömt bort grejdn själv också.


En bekants svärmor hade i tidningen avbett sig firande på sin födelsedag, och blev sedan stött när ingen ens kom och hälsade på med en bukett och gratulationer

 

[Mia_R]

Praktexemplet är väl att om jag("man") är ute och kör bil och någon åker med och plötsligt vid en avfart säger att det skulle vara gott med kaffe, så kör jag förbi och tar det inte som en uppmaning att stanna. Jag ska från A - B, jag stannar om jag behöver tanka och om du vill fika så får du tala klarspråk om det inte redan är planerat att vi ska äta efter vägen. "Kan vi stanna och fika? Jag skulle vilja passa på att gå på toaletten."

 

[westernsuzie]

Jag förstår verkligen inte problemet med ”det skulle vara gott med kaffe”. Det kan både jag, min man och gäster hos oss säga och det brukar leda till att den som har minst saker för sig kokar kaffe. Jag tycker det är supertydligt. Har aldrig varit med att någon sagt typ ”ja det är gott” och inte kokat kaffe i det läget

Jag tycker det är STOR skillnad mot att säga typ ”vilka fina blommor” och då förvänta sig att ens partner köper blommorna åt en. Jag skulle kunna säga så om jag bara helt enkelt tycker att de är fina. Alternativt att jag eventuellt funderar på att köpa dem själv. Att säga ”vilket fint halsband” och förvänta mig att min man ska köpa det åt mig kan jag inte ens tänka mig in i, jag är inte så mycket för smycken och förväntar mig/vill liksom inte att han ska köpa något alls åt mig. Kanske godis någon gång om han har vägarna förbi en affär på helgen, men oftast köper jag det jag vill ha själv. Har jag inte möjlighet ber jag bara honom köpa det jag vill ha/behöver om han har vägarna förbi en affär.

Min pappa är nog den enda i min bekantskapskrets som ibland kan hinta lite diskret om saker han vill, så där så man först i efterhand inser att det var något han ville ha hjälp med. Även på tvååringen här hemma kör häpnadsväckande nog lite den stilen. Han viskar liksom lite försiktigt vad han vill ha och verkar väldigt generad över hela grejen. Helt otroligt! Han är minst sagt tydlig med allt annat jag funderar på om det är lite av ett personlighetsdrag/stolthet i vissa fall, att inte be folk om saker utan ”klara sig själv”?

 

[Diabetikern]

Jag kan många ggr säga hemma jag är hungrig, Jag är törstig, jag fryser osv. Det är därmed inte lika med att sambon ska fixa det utan mer ett konstanterande som att jag funderar på att hämta en filt/tröja eller göra något för att få upp värmen.
Jag är hungrig antingen går jag och äter eller så är det en koll till sambon om han känner smma om vi ska fixa mat. Inga hintar uta mer utallade tankar.

Tycker jag ett klädesplagg är fint säger jag det men det beetyder inte att någon ska köpa det till mig.

Har lagt ut på facebook en gång om rabatterade blommor på typ coop tror jag det var och med annalkande namnsdag och nån text i stil med Halva priset på blommor idag. Perfekt som namnsdagspresent *hint, hint* sambons namn.
Nej han köpte inga blommor inte jag heller. Vill man ha något säger man det. Hade jag verkligen velat ha de blommorna hade jag köpt det själv.

Sen att säga att saker är fina eller om det är någon speciell grej man önskar sig så är det ju jättebra att få det som tips inför kommande födelsedagar/julklapp mm

 

[Philosophia]

Fast det artighetsspråket är en annan sak för mig? Det begriper jag direkt och använder hela tiden. Men det är ju inga orimliga frågor heller och inte så svårtolkade utan är ju vanliga saker man gör för varandra.

Nja, så uppenbart är det ju inte var gränsen för artighetsspråket går. Se bara @Mia_Rs kommentar #52. Jag tror nog att många skulle säga kunna säga "Åh, en mack - vad gott det skulle vara med kaffe" som en uppmaning att ta avfarten.

 

[Angel]

Mitt ex hade en väldig tendens till att säga saker som ”vi måste städa/tvätta/handla” osv. Underförstått var att det då var jag som skulle ta initiativet till allt vad det nu var för något. Till slut så ville jag inte göra någonting tillsammans eftersom det krävde att jag lekte projektledare och drev allting för att det skulle hända något.

Nuvarande särbon har som tur är ett helt annat sätt att både uttrycka sig och bete sig. Han är iof nästan lite väl ursäktande och använder formuleringar som ”går det bra att?” eller ”jag har gjort det här, vad tycker du?” Men det är ofantligt mycket lättare att leva med.

 

[turbofling]

Jag hintar nog inte om saker men däremot pratar jag halva meningar ibland eller tänker pa ngt och börjar prata där tanken slutar och tänker inte pa att personen jag pratar med inte hört vad jag tänkt innnan och därmed inte har en aning om vad jag pratar om.

Min pappa är likadan och min man brukar skratta at mig när jag gör sa och säga att nu pratar du som din pappa.

 

[aiquen]

Alltså, jag förstår helt poängen med att problem, irritation och misstolkningar kan uppstå om man hela tiden tassar fram som en katt runt het gröt i all sin kommunikation med sin omgivning, men tycker ändå att det väldigt sällan är så extremt svartvitt som det framställs i den här tråden.

Både kommunikation och relationer i allmänhet innefattar väl så otroligt mycket mer nyanser än att i alla situationer hela tiden vara verbalt rakt på sak och säga rakt ut till kreti och pleti att ”Sätt på en kanna kaffe” eller ”Jag vill att du köper de där blommorna till mig”.

 

[Brassneck]

Förväntar ni er att er partner ska fixa kaffe om ni säger dylikt?
Jag blir tokig av detta beteende som tyvärr verkar vara ett kvinnospråk.
Idag fick jag höra exempel som;
Jag säger till min sambo att det finns väldigt fina rosor på Ica....så jag får blommor.
Hon sa att det skulle vara skönt med ett badkar, sen blev hon jättebesviken när jag inte köpte ett...
Hon frös och jag erbjöd mig att värma henne men hon ville bara ha en filt...

Tänk om någon på en operation sa; -Det vore trevligt med en skalpell nu. Eller på ett bygge skulle någon säga;-Det vore bra med en spade nu...
Är det drömmen om sagoprinsen som uppfyller alla ens önskningar utan att en säger ett ord?
Och sen funkar inte det så en börjar hinta?
Och sen blir det bara patetiskt. En evig besvikelse om att drömmen inte var sann.

Snälla Bukisar, säg att ni inte gör så. Vi Bukisar talar klarspråk. Eller hur?

Känns som ett helt sjukt sätt att kommunicera!
Om jag vill att min partner ska göra något för mig så säger jag det rakt ut. Då behöver jag inte undra eller fundera på om det kommer att hända.

Ang blommor hade jag typ blivit sur att han slösade pengar på något så onödigt

 

[Mia_R]

Alltså, jag förstår helt poängen med att problem, irritation och misstolkningar kan uppstå om man hela tiden tassar fram som en katt runt het gröt i all sin kommunikation med sin omgivning, men tycker ändå att det väldigt sällan är så extremt svartvitt som det framställs i den här tråden.

Både kommunikation och relationer i allmänhet innefattar väl så otroligt mycket mer nyanser än att i alla situationer hela tiden vara verbalt rakt på sak och säga rakt ut till kreti och pleti att ”Sätt på en kanna kaffe” eller ”Jag vill att du köper de där blommorna till mig”.

Jag hade sagt antingen "jag ska ta lite kaffe, vill du ha?" eller "kan du vara snäll och sätta på lite kaffe?". Jag hade aldrig beordrat någon "sätt på kaffet".