Det svåraste av allt

Det svåraste var inte att ringa samtalet på morgonen för att boka en tid, även om rösten darrade.

Det svåraste var inte heller att sitta där med honom i rummet och se hur hans liv sakta försvann. Borra in huvudet i hans stora päls och inse att han inte längre var där, trots att kroppen fortfarande var varm.

Det svåraste var att formulera orden, när han märkte att vi började klä på oss ytterkläderna och han blev sådär pockande och undrande, som han alltid blir när han märker att vi är på väg nånstans. “Får jag följa med?! Snälla säg att jag får följa med! Jag VILL följa med!!”
Jag fick försöka flera gånger.
Jag skulle bara formulera orden “Du ska få FÖLJA MED och ÅKA BIIIILEN!”
Orden som han förstått så länge, och som alltid gjorde honom överlycklig så att han började hoppa jämfota och snurra runt och gläfsa av glädje. Han älskade att följa med, älskade att åka bil.

Det svåraste av allt den dagen var att få fram de orden. Jag försökte flera gånger, men det kom inte fram något ljud, bara oceaner av tårar. Tillslut lyckades jag pipa fram nåt nästan ohörbart om “följa med” och “åka biiiilen”. Visste inte om det ens hördes vad jag sa. Men han hörde. Och han blev överlycklig.
Mattes hjärta blev alldeles överlycklig av att få följa med och åka bilen, även denna gång - förväntansfull som om vi skulle göra något roligt.
Medans min värld försvann i ett töcken av tårar.

*2007 †2020
R.I.P.
Jag älskar dig

 

[pepp]

Stort tack allihopa!! Jag uppskattar alla era ord och er omtanke!

Det är så tomt. Så oändligt tomt.
Det känns som att huset numera bara är en meningslös samling döda träväggar. Som att hans lilla kropp och stora själ var det som fyllde huset med liv.
Jag tycker att jag hör honom ibland. Och ser honom i ögonvrån. Sen tittar jag till lite extra och då är det ingen där.
Jag har inte kunnat förmå mig att plocka undan hans sovkorg och matskålar än. Det känns skönt att de står där. Som att han bara är borta tillfälligt.
Hjärnan vet vad som har hänt, men hjärtat vägrar acceptera det. Jag kan inte låta bli att öppna ytterdörren ibland och se om han inte står där trots allt. Spana ut i trädgården och se om han inte kommer lunkade nånstans.
Men det gör han förstås inte.
Jag vill inte att det ska vara såhär.
Jag vet att det var väntat. Att han var gammal. Att han har fått leva ett härligt långt och lyckligt liv. Att det för hans skull var det bästa.
Men jag säger som Mattis: "Han fattas mig så det skär i bröstet"

Började gråta när jag läste det här

 

[athena_arabians]

@cassiopeja: Jag vet exakt hur det är; jag ser, hör och KÄNNER Missia fortfarande

 

[IngelaH]

Det var faktiskt länge sedan jag kände mina sedan länge saknade katter i sängen. I början kände jag dem i sängen varje natt. Men faktiskt så hade jag en av katterna med mig, de veckorna jag låg ensam på ortopeden i Lindesberg . Fatima har inte heller varit så närvarande på ett tag. Men nu har hon dykt upp ett par dagar i mitt minnesflöde på facebook och även i mina drömmar.

Det där sista samtalet och den sista dagen är det svåraste. Men samtidigt är det skönt att vi kan göra dem DEN tjänsten, när deras ork börjar ta slut.

Stor, varm kram.

 

[vallhund]

De flesta av oss har varit där både en o flera ggr, tyvärr gör det lika ont ändå.

 

[underensten]

Beklagar .
Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Både för din skull, samt att det får mig att tänka på mina små hundar som jag fick ta bort April -18 samt November -19. Fy tusan vad tomt det är utan ens älskade små vänner.

 

[prinsessfeminist]

Började gråta när jag läste det här

Jag med. Jag minns när du @cassiopeja skulle köpa hund och all förberedelse du gjorde. ❤

Ett hundliv är så kort, så kort... tag hand om dig och sörj din vän. Det är så definitivt och det gör så ont. Men du är inte ensam. Vi är många som känner med dig. ❤❤❤