Jag äger ett elvaårigt amerikanskt fullblodssto, fd galoppör. Hon var kraftigt underviktig och allmänt misskött när hon kom till mig för fyra år sedan, och hade stora problem med socialisering med andra hästar.
Det har tagit lång tid och har INTE varit lätt men hon är idag en vacker och glad häst i perfekt hull – lite egensinnig och speciell men mycket trevlig. En riktig enmanshäst. Kul att rida ut på och hoppar fantastiskt bra (anledningen att jag köpte henne). Vore ett fälttävlansämne om hon kunde vara sund en längre period. Hon är en riktig olycksfågel dock, jag har tappat räkningen på alla skador hon haft under åren och hon är inte längre försäkringsbar pga detta. Hon är någorlunda ridbar 8 av 12 månader, i genomsnitt.
I år har hon varit halt till och från på båda fram. Jag har ridit henne mindre än 20 ggr sedan januari, resten av tiden har hon gått i hage. Veterinären misstänker starkt att hon lider av Navicular Syndrome (vet ej hur det översätts till svenska?) vilket är kroniskt och allvarligt. Hon skall röntgas nästa vecka för att veta säkert. Detta har gjort att jag börjat fundera på allvar. Hur länge ska man fortsätta innan man ger upp? Jag älskar denna hästen och vi har kämpat tillsammans så länge, men anledningen att jag har två hästar är för att jag och maken ska kunna rida ut tillsammans – något vi inte gjort på mycket, mycket länge nu pga alla skador. Det börjar bli väldigt dyrt, och jag känner mig hemsk som ens börjat fundera på alternativ men jag känner att jag måste särskilt nu när hotet om en kronisk sjukdom finns.
Om jag hade egen mark hade jag inte tvekat att låta henne gå i hage resten av livet och köpa en tredje (ridbar) häst, men det har jag nu inte. Hon kan inte lånas/säljas som sällskapsdam då hon dels kostar en mindre förmögenhet varje år i foder/veterinärräkningar och dels är lite speciell både att hantera och mot andra hästar. Jag vill absolut inte att hon ska bli en ”vandringspokal”, då tar jag hellre bort henne. Fd galoppörer i England har ungefär samma status som avdankade travare i Sverige. Hon har inte tillräckligt bra stam eller tävlingsresultat för att användas i (galopp)avel och även om hon hade det vore det nog inget bra alternativ med tanke på hennes temperament, skadehistorik etc. Långvarig vila och/eller igångsättning är för övrigt ett problem, då hon hela tiden lyckas skada sig i hagen. Senast för två veckor sedan gick hon omkull och skadade höger bak allvarligt. Tre veckor dessförinnan var det en öm sula och en vecka innan dess en svår sparkskada på vänster bak som tog tre veckor att läka. Listan kan göras mycket längre. Allt detta utöver hältan på bägge fram.
Boxvila är inte ett alternativ, det klarar hon inte. Jag skulle kunna ha henne konstant i den lilla sjukhagen men då får hon gå själv på ett mycket begränsat utrymme och det är inget liv för en häst tycker jag (inte för överskådlig framtid iaf). Jag spenderar i snitt 1500 kr/månad bara i veterinärkostnader – det börjar kännas nu. Och detta INNAN vi ens fått en korrekt diagnos på hältan.
Suck… vad gör man i en sådan här situation? Är det enda rätta att ta bort henne?
Det har tagit lång tid och har INTE varit lätt men hon är idag en vacker och glad häst i perfekt hull – lite egensinnig och speciell men mycket trevlig. En riktig enmanshäst. Kul att rida ut på och hoppar fantastiskt bra (anledningen att jag köpte henne). Vore ett fälttävlansämne om hon kunde vara sund en längre period. Hon är en riktig olycksfågel dock, jag har tappat räkningen på alla skador hon haft under åren och hon är inte längre försäkringsbar pga detta. Hon är någorlunda ridbar 8 av 12 månader, i genomsnitt.
I år har hon varit halt till och från på båda fram. Jag har ridit henne mindre än 20 ggr sedan januari, resten av tiden har hon gått i hage. Veterinären misstänker starkt att hon lider av Navicular Syndrome (vet ej hur det översätts till svenska?) vilket är kroniskt och allvarligt. Hon skall röntgas nästa vecka för att veta säkert. Detta har gjort att jag börjat fundera på allvar. Hur länge ska man fortsätta innan man ger upp? Jag älskar denna hästen och vi har kämpat tillsammans så länge, men anledningen att jag har två hästar är för att jag och maken ska kunna rida ut tillsammans – något vi inte gjort på mycket, mycket länge nu pga alla skador. Det börjar bli väldigt dyrt, och jag känner mig hemsk som ens börjat fundera på alternativ men jag känner att jag måste särskilt nu när hotet om en kronisk sjukdom finns.
Om jag hade egen mark hade jag inte tvekat att låta henne gå i hage resten av livet och köpa en tredje (ridbar) häst, men det har jag nu inte. Hon kan inte lånas/säljas som sällskapsdam då hon dels kostar en mindre förmögenhet varje år i foder/veterinärräkningar och dels är lite speciell både att hantera och mot andra hästar. Jag vill absolut inte att hon ska bli en ”vandringspokal”, då tar jag hellre bort henne. Fd galoppörer i England har ungefär samma status som avdankade travare i Sverige. Hon har inte tillräckligt bra stam eller tävlingsresultat för att användas i (galopp)avel och även om hon hade det vore det nog inget bra alternativ med tanke på hennes temperament, skadehistorik etc. Långvarig vila och/eller igångsättning är för övrigt ett problem, då hon hela tiden lyckas skada sig i hagen. Senast för två veckor sedan gick hon omkull och skadade höger bak allvarligt. Tre veckor dessförinnan var det en öm sula och en vecka innan dess en svår sparkskada på vänster bak som tog tre veckor att läka. Listan kan göras mycket längre. Allt detta utöver hältan på bägge fram.
Boxvila är inte ett alternativ, det klarar hon inte. Jag skulle kunna ha henne konstant i den lilla sjukhagen men då får hon gå själv på ett mycket begränsat utrymme och det är inget liv för en häst tycker jag (inte för överskådlig framtid iaf). Jag spenderar i snitt 1500 kr/månad bara i veterinärkostnader – det börjar kännas nu. Och detta INNAN vi ens fått en korrekt diagnos på hältan.
Suck… vad gör man i en sådan här situation? Är det enda rätta att ta bort henne?
). Så efter alla dessa sorger och bekymmer så har hon till slut blivit, om inte den tävlingshäst jag hoppades på, så iaf den perfekta "turridningshästen" och min allra bästa vän.
