Shenzi
Trådstartare
Orkar ni att läsa? Jag behöver hjälp i mina tankegångar så ni är guld om ni orkar "lyssna".
I vintras skulle min syster flytta från sitt stall till ett annat och kunde inte ta sin kanin med sig. Hon hade tänkt att ha honom i lägenheten i en ytterst liten bur. Jag var dum (i ren godhet) och tog hand om Viggo. Gav honom en plats hos mig och det fungerade bra. Hananfaller allt som kommer innanför hans galler dock.
Jag trodde jag byggt väl, gjort allt jag kunnat för att förhindra att han rymde in till mina kaniner Zorro och Zvea. Men nej.
Han hittade en väg in och jag var rädd att han lyckas para sig med min lilla flicka. Men Hon visade inget tecken på graviditet förrän i fredags, då jag såg att hon började bygga bo. Jag hade räknat ut att OM hon var gravid skulle hon få ungar någongång i veckan.
Jag var där klockan 21.00 på fredag, pussade på henne, höll om henne. Sambo och jag åkte till ett par kompisar på lördagen så mamma fick kolla till mina kaniner.
På kvällen 23.00 ringer mamma och säger: Hej gumman, jag har inget roligt att berätta, Zvea finns inte mer.Hon födde fyra ungar, den sista kom ut men är död. Vad gör jag nu?
Jag slängde telefonen till min kompis som är duktig på djur så fick hon förklara hur man göra med ungarna för att försöka rädda dem. Min mamma frågade om jag verkligen vill rädda dem och om det är någon mening, men jag känner mening med det på något konstigt sätt (?).
Jag känner mig som världens idiot, jag trodde jag hade gjort allt för att undvika att de skulle få kontakt med varandra, men nej. Zvea var nästan 2 år och på tok för gammal för sin första kull. Och nu är hon borta. Ända sen igår har jag gråtit oavbrutet. När jag kom hem idag visade mamma mig lakanet som Zvea var inlindat i. Jag kände på hennes päls en sista gång för att sedan göra iordning en kartong som kista. Jag klandrar mig själv för det som hänt och önskar allt är en mardröm.
Jag har varit iväg och köpt mjölkersättning och nappflaska och fått igång sugreflexen på ungarna och de har ätit ganska mycket. Jag har aldrig nappat upp något djur förrut så det är helt nytt för mig.
Zorro har jag köpt en ny kompis till (Zorro är kastrerad), en liten hermelinhona på 6 veckor. Hon ska få bo hemma i lägenheten innan jag anser henne klar att börja bekanta sig med Zorro för att förhoppningsvis kunna bo ihop.
Angående min systers kanin som hon inte vill ha har jag idag överväg att ta bort honom. Han är ilsken och haft en taskig uppväxt. Jag vill dessutom inte offra hälsan på min nya flicka genom att ha en okastrerad hane hemma. Är jag elak om jag tar bort honom?
Har ni själva erfarenhet av flaskmatning och kaninungar?
Berätta allt ni kan!
Men faktum återstår, min vackra vackra Zvea finns inte mer. Jag hade nyss gjort ett nytt rum åt dem i stallet, satt upp gardiner, börjat fixa med utegård och allt var bra men nu får hon inte uppleva det. Kanske sitter hon lycklig på någon stor äng och äter maskrosblad nu.
Förlåt Zvea och tack för tiden vi ändå fick ihop. Jag ville inte att det skulle bli såhär.
I vintras skulle min syster flytta från sitt stall till ett annat och kunde inte ta sin kanin med sig. Hon hade tänkt att ha honom i lägenheten i en ytterst liten bur. Jag var dum (i ren godhet) och tog hand om Viggo. Gav honom en plats hos mig och det fungerade bra. Hananfaller allt som kommer innanför hans galler dock.
Jag trodde jag byggt väl, gjort allt jag kunnat för att förhindra att han rymde in till mina kaniner Zorro och Zvea. Men nej.
Han hittade en väg in och jag var rädd att han lyckas para sig med min lilla flicka. Men Hon visade inget tecken på graviditet förrän i fredags, då jag såg att hon började bygga bo. Jag hade räknat ut att OM hon var gravid skulle hon få ungar någongång i veckan.
Jag var där klockan 21.00 på fredag, pussade på henne, höll om henne. Sambo och jag åkte till ett par kompisar på lördagen så mamma fick kolla till mina kaniner.
På kvällen 23.00 ringer mamma och säger: Hej gumman, jag har inget roligt att berätta, Zvea finns inte mer.Hon födde fyra ungar, den sista kom ut men är död. Vad gör jag nu?
Jag slängde telefonen till min kompis som är duktig på djur så fick hon förklara hur man göra med ungarna för att försöka rädda dem. Min mamma frågade om jag verkligen vill rädda dem och om det är någon mening, men jag känner mening med det på något konstigt sätt (?).
Jag känner mig som världens idiot, jag trodde jag hade gjort allt för att undvika att de skulle få kontakt med varandra, men nej. Zvea var nästan 2 år och på tok för gammal för sin första kull. Och nu är hon borta. Ända sen igår har jag gråtit oavbrutet. När jag kom hem idag visade mamma mig lakanet som Zvea var inlindat i. Jag kände på hennes päls en sista gång för att sedan göra iordning en kartong som kista. Jag klandrar mig själv för det som hänt och önskar allt är en mardröm.
Jag har varit iväg och köpt mjölkersättning och nappflaska och fått igång sugreflexen på ungarna och de har ätit ganska mycket. Jag har aldrig nappat upp något djur förrut så det är helt nytt för mig.
Zorro har jag köpt en ny kompis till (Zorro är kastrerad), en liten hermelinhona på 6 veckor. Hon ska få bo hemma i lägenheten innan jag anser henne klar att börja bekanta sig med Zorro för att förhoppningsvis kunna bo ihop.
Angående min systers kanin som hon inte vill ha har jag idag överväg att ta bort honom. Han är ilsken och haft en taskig uppväxt. Jag vill dessutom inte offra hälsan på min nya flicka genom att ha en okastrerad hane hemma. Är jag elak om jag tar bort honom?
Har ni själva erfarenhet av flaskmatning och kaninungar?
Berätta allt ni kan!
Men faktum återstår, min vackra vackra Zvea finns inte mer. Jag hade nyss gjort ett nytt rum åt dem i stallet, satt upp gardiner, börjat fixa med utegård och allt var bra men nu får hon inte uppleva det. Kanske sitter hon lycklig på någon stor äng och äter maskrosblad nu.
Förlåt Zvea och tack för tiden vi ändå fick ihop. Jag ville inte att det skulle bli såhär.
Min lilla Zvea... Gud vad tråkigt. Börjar ju nästan gråta av det här 
