döden döden döden

imported_gerbera

Trådstartare
Det här med att förlora en nära anhörig.
Hur tusan hanterar en det?
Hur har ni gjort?

Jag tänker nu i första hand på människor, även om jag vet att sorgen efter ett djur kan vara djup den med.
 
Sv: döden döden döden

Jag är 28 år, förlorade min mamma för 5 år sen och min pappa för 2 månader sen.
Jag vet inte hur man gör. Jag saknar, gråter, blir arg, blir glad i olika perioder. Men eftersom båda dog ganska unga så vill jag inte gräva ner mig, jag vill ta till vara på mitt liv, tiden går så fort. Jag tar en dag i taget och är tacksam för den tid vi ändå fick.
 
Sv: döden döden döden

En nära vän och mentor gick bort för snart 2 år sedan, hjärtinfarkt. Jag saknar honom fortfarande varje dag, och tänker på honom. Försöker att tänka på de goda stunderna och ta tillvara på all kunskap han gav mig, allt från hur man drar ut lamm till att laga bromsar, jobba med vallhund och backa med släp.

Så här ett par år efter hans bortgång så känns det fortfarande lite overkligt att han är borta, det kniper av sorg ibland men oftast mins jag de bra sakerna med ett leende. Jag är otroligt glad att jag fick lära känna honom!
 
Sv: döden döden döden

Bukandas. Och håller ihop med de nära och kära (som är kvar).

Och sedan lever man med sorgen, som en följeslagare. Man vänjer sig, liksom. Eller jag har gjort det.

På tisdag är det ett år, och nu börjar det lätta. Jag behöver inte bukandas riktigt lika systematiskt längre och jag håller inte längre ihop med mina nära riktigt lika krampaktigt ochsymbiotiskt, utan något mer avspänt.

Att gå rakt in i det, andas, och låta det komma.

Så gör jag.

Den senaste veckan har jag vid två tillfällen kunnat tänka på henne och prata om henne utan att bli ledsen. Som vanligt småprat. Det är galet skönt.
 
Sv: döden döden döden

Jag är 28 år, förlorade min mamma för 5 år sen och min pappa för 2 månader sen.
Jag vet inte hur man gör. Jag saknar, gråter, blir arg, blir glad i olika perioder. Men eftersom båda dog ganska unga så vill jag inte gräva ner mig, jag vill ta till vara på mitt liv, tiden går så fort. Jag tar en dag i taget och är tacksam för den tid vi ändå fick.

Jag tror inte någon vet hur man gör, men jag försöker numer att tackla det på samma sätt som du. Mamma dog för snart 12 år sedan och pappa för knappt två och ett halvt år sedan. Fortfarande kan känslan av "Jag är föräldralös" totalt golva mig, men samtidigt att jag tacksam över att jag fick ha två bra föräldrar.

Tilläggas bör att när mamma dog så var det totalt nattsvart första åren, djup depression och ett par år i terapi behövdes för att jag skulle hamna på rätt köl igen. Så den varianten finns också (och även då brukar det lösa sig till slut).
 
Sv: döden döden döden

För mig har bara äldre nära släktingar gått bort, vilket har varit ledsamt och märkligt men inte helt oväntat. Jag har sörjt i stunden och sedan gått vidare ganska omgående även om jag tänker på dem väldigt ofta och minns.
För mig är döden en del av vardagen eftersom jag jobbar med svårt sjuka människor. Jag ser det inte som något konstigt att man dör oavsett ålder, livet är inte bättre för att det är långt och alla är inte menade att bli 95+ heller.
Dock vet jag inte hur det känns om det är ens föräldrar eller syskon som skulle dö, det tror jag skulle kännas värre faktiskt. Om de inte är 80+ då, och har levt färdigt eller vad man ska säga.
 
Sv: döden döden döden

Och jag tror det är viktigt att nå till den punkten. I min bekantskapskrets finns det en familj som förlorade ett väldigt litet barn och det har aldrig, trots att det gått en sisådär 40 år nu, pratats om barnet. Det var locket på direkt. Jag tror verkligen inte att det är nyttigt.
 
Sv: döden döden döden

Och jag tror det är viktigt att nå till den punkten. I min bekantskapskrets finns det en familj som förlorade ett väldigt litet barn och det har aldrig, trots att det gått en sisådär 40 år nu, pratats om barnet. Det var locket på direkt. Jag tror verkligen inte att det är nyttigt.

Nej. För mig låter det som motsatt mot min strategi. Alltså motsatsen till att bukandas, gå rakt in i det och låta det komma.

Men jag kan mycket lätt förstå hur det kan bli så där när det gäller ett litet barn. Mycket lätt. Att förlora barn är...
 
Sv: döden döden döden

kl

förlorade pappa 2008, det var tufft, vi pratade ju i telefon varje dag, men nu finns det bara saknad vid vissa tillfällen.
Syrran dog 2011 i en bilolycka, mycket tufft, hon hade barn och sambo.
mamma dog 2012 av KOL, var sjuk och vi trodde hon skulle gå bort direkt efter syrran men hon hängde i ett halvår. Man hann inte sörja syrran då vi skötte mamma i hemmet så när mamma dog fick man hantera två sorger. Det gick, saknaden finns, men sorgen har lättat.
 
Sv: döden döden döden

Min pappa dog 2007. Jag var 16 år, han var 52. Jag vet heller inte hur man gör men sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar. Tiden bara fortsätter så man bara fortsätter tillsammans med den. Jag sköljs över av känslor ibland, men mer och mer sällan. Men saknaden finns alltid, alltid där oavsett och jag är helt inställd på att jag aldrig någonsin kommer känna mig 100% lycklig - för det kommer alltid vara en bit av mig som saknas. Han fattas mig varje dag men jag lever.
 
Sv: döden döden döden

Jag läser att ni skriver kloka saker som att hålla ihop med nära och kära samt ta vara på livet. Men det är precis det jag inte klarar.
Jag klarar nästan att åka kollektivtrafik nu, klarar av att jobba halvtid men åker hem och gråter av utmattning sen.

Jag fattar inte hur man tar vara på livet när man mår såhår.
och jag fattar inte hur det någonsin ska kännas bättre.
Han kommer ju fortsätta vara borta, hur länge jag än väntar.

Det finns verkligen ingen botten ibland, känns som jag kan sjunka hur långt som helst i sorgen. För det är ju precis så hemskt som jag alltid trott.
Har fruktat den här dagen så länge jag kan minnas (min första nära förlust).
Och nu kommer det ju bara bli värre. Nästa person som jag älskar dör.
Om inte jag dör först.

Jag hatar att konceptet döden blivit så verkligt.
och ändå inte, är kvar i det här magiska tänkandet. Som en känsla av att han ska kunna komma tillbaka. Inte intellektuellt förstås, men en känsla.
 
Sv: döden döden döden

Och jag tror det är viktigt att nå till den punkten. I min bekantskapskrets finns det en familj som förlorade ett väldigt litet barn och det har aldrig, trots att det gått en sisådär 40 år nu, pratats om barnet. Det var locket på direkt. Jag tror verkligen inte att det är nyttigt.

Ush vad hemskt :(

till TS, man får ta det som det kommer. Jag förlorade min mamma för snart 10 år sen. Det var jättejobbigt, särskilt som vår pappa blev som förbytt och bara var ute o jagade damer. Men det var väl hans sätt att hantera det. Min ena syster sa då att när hon förlorade mamma förlorade hon även pappa.

Jag och mina systrar pratar mycket om våra föräldrar och försöker förstå (en missbruksfamilj). Har dubbla känslor angående mamma då hon gjorde tillvaron så hemsk för oss som barn. Så att prata mycket har hjälpt mig. Men bara med folk som kan förstå , som mina systrar.
 
Sv: döden döden döden

jag är helt inställd på att jag aldrig någonsin kommer känna mig 100% lycklig

Det är precis det jag är rädd för.
Alltså en liten bit i taget, för varje förlust tappar livet färgen.
Och det finns inget jag kan göra åt saken.
Det går inte att gå tillbaka i tiden.
 
Sv: döden döden döden

Jag läser att ni skriver kloka saker som att hålla ihop med nära och kära samt ta vara på livet. Men det är precis det jag inte klarar.

Jag fattar inte hur man tar vara på livet när man mår såhår.
och jag fattar inte hur det någonsin ska kännas bättre.
Han kommer ju fortsätta vara borta, hur länge jag än väntar.

Nej, jag skulle inte kalla det att "ta vara på livet". Snarare att hålla ihop smått krampaktigt för att man inte kan annat.

Det blir ju bättre, du behöver inte fatta hur det ska gå till.
 
Sv: döden döden döden

Första tiden handlar mycket om att bara inse vad som hänt och ta sig ur sängen på mornarna. Mycket mer än så är inte realistiskt, och vissa dagar kan man inte ens ta sig ur sängen. Jag gick i gymnasiet när pappa gick bort och jag vet inte hur många gånger jag gick till busshållplatsen men inte klarade av att gå på bussen utan gick hem gråtandes istället. Det blir ett helt nytt liv men det blir bättre med tiden, även om det aldrig blir helt bra. Det är skitjobbigt och det måste det få lov att vara.
 
Sv: döden döden döden

Och ta vara på livet och ta hand om nära och kära - nej, så har det inte funkat i mitt fall. Istället känner jag mig stressad över att leva mitt liv för jag vet om att det kan ta slut när som helst - samt att jag förlorat i princip alla "vänner" jag hade då och min relation med min mamma har blivit förstörd.
 
Senast ändrad:
Sv: döden döden döden

Jag möter folk dagligen som förlorat sina närmaste, jag delar nämligen ut gravar. Det jag snappat upp av de som pratar om sina döda familjemedlemmar är att det inte verkar finnas några genvägar. Mycket verkar också handla om att se det lilla, glädjas åt att solen skiner, gräset är grönt osv.
Och det där första året, det är tufft.
 
Sv: döden döden döden

Jag läser att ni skriver kloka saker som att hålla ihop med nära och kära samt ta vara på livet. Men det är precis det jag inte klarar.
Jag klarar nästan att åka kollektivtrafik nu, klarar av att jobba halvtid men åker hem och gråter av utmattning sen.

Jag fattar inte hur man tar vara på livet när man mår såhår.
och jag fattar inte hur det någonsin ska kännas bättre.
Han kommer ju fortsätta vara borta, hur länge jag än väntar.

Det finns verkligen ingen botten ibland, känns som jag kan sjunka hur långt som helst i sorgen. För det är ju precis så hemskt som jag alltid trott.
Har fruktat den här dagen så länge jag kan minnas (min första nära förlust).
Och nu kommer det ju bara bli värre. Nästa person som jag älskar dör.
Om inte jag dör först.

Jag hatar att konceptet döden blivit så verkligt.
och ändå inte, är kvar i det här magiska tänkandet. Som en känsla av att han ska kunna komma tillbaka. Inte intellektuellt förstås, men en känsla.

Men så där är det i början, för vissa är det så där rätt länge. Bottenlöst och obegripligt och varje gång man vaknar känns det som att man får jävla käftsmäll.

Du behöver inte ta vara på livet idag. Fem år brukar de som kan sådant här tala om att det tar att bearbeta en förlust av en närstående.

Men som Petruska skrev så kommer du komma dit en dag, livet kommer föra dig dit. Du kommer att tycka att saker är roliga igen så småningom, glada känslor kommer kunna finnas där sida vid sida med de hemska. Med tiden kommer de glada känslorna bli fler än de hemska och du kommer bli dig själv igen, fast lite förändrad av erfarenheten förstås.
 

Liknande trådar

  • Omröstning
Kropp & Själ Antag detta. Du får reda på att det i din släkt finns en ärftligsjukdom av allvarlig karaktär markant ökad risk för död, kräver...
2
Svar
26
· Visningar
2 964
Senast: nullo-modo
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 524
Senast: miumiu
·
Tjatter Välkomna till ulvleken! Deltagarlista Kilauea Qitis Harrysen Heffaklumpen LenaH Blacksmithfarm Glimra Fio Gabby_Ossi Jfrelin Lobelia...
32 33 34
Svar
677
· Visningar
9 438
Senast: Madalitso
·
Tjatter LL: @bollen__ och @Islandshästryttare Deltagarlista: 1. Heffaklumpen 2. Harrysen 3. Blacksmithfarm 4. Kilauea 5. qitis 6. cirkus 7...
42 43 44
Svar
872
· Visningar
11 207
Senast: Gabby_Ossi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp