Döden

[Kilauea]

Jag tänker mkt på döden, det är på nåt vis en tröst för mig att det finns ett slut på detta existerande. Min egen död ser jag fram emot i form av att slippa lidandet som livet till störst del innebär. Däremot kan jag vara rädd för sättet att dö på, jag önskar att jag bara somnar in eller på annat sätt dör ögonblickligen och utan ångest. Ff hoppas jag att det slipper dröja så länge, jag har liksom gjort mitt och mer därtill.
För anhörigas skull känner jag att det är tungt att jag är så livstrött. Det blir jobbigt för dem både att se min dödslängtan och om de då får begrava mig i förtid, men för min egen del tycker jag även att det är tungt att känna att mitt enda syfte med livet är att bespara dem deras lidande att hantera min död.

Mina anhörigas död känns däremot värre. Får ångest bara av att tänka på det. Samma gäller mina djur.

Jag efterlämnar mig inget, jag behöver inte ens testamentera. Arvsordningen kommer att lösa det på bästa sätt ändå. Min hund är det enda som blir över sas, och hunden är så fin och snäll och älskvärd så jag vet att det kommer att vara lätt för henne att få ett bra hem. Jag känner rent spontant att det enda jag behöver skriva i ett testamente är vem som ska ta hand om hunden och/eller att denne får i uppdrag att hitta ett bra hem. Jag har några jag litar på att de kan lösa det på bästa sätt.

Jag tror inte på ett liv efter döden, däremot tänker jag att nån form av existens finns. Lite som en belöning för att en stått ut, jag tror mest jag tänker så för att trösta mig. Det känns rätt värdelöst om detta är det enda en fått ta del av, till ingen nytta.

Har du hjälp att hantera dina tankar?

 

[_Taggis_]

Har du hjälp att hantera dina tankar?

Jag hade i många år, samtalskontakt. Det har inte hjälpt ett dugg, mer än att jag vet att en blir tvångsinlagd om en är alltför ärlig. Så jag tänker att jag håller mig undan det. Det kommer ändå aldrig att förändra nånting om jag pratar med nån. Jag hade kanske en förhoppning för 15 år sedan men sedan har jag fortsatt att överleva till ingen nytta och ingen utveckling av grundläget. Det som distraherat mig bäst är att ha djur att fokusera på. Jag ser absolut ingen mening i att prata, mer än att ventilera när det blir alltför jävligt. Och det kan jag göra på annat håll.

 

[the_connemara]

Helt ointresserad. Jag kan inte tänka på att min häst kommer att försvinna men inget annat i övrigt berör mig direkt.

Jag har mycket svårare för lidande i livet.

 

[Hippocampus]

Berätta gärna. Oerhört intressant.

Vet inte vad eller hur jag ska berätta Jag har bland annat upplevt mig själv i tidigare liv. Det otroligt konstiga, tyckte jag då, var att när upplevelsen var klar så förstod jag så mycket av varför jag reagerar som jag gör, och det häftigaste, den rädslan och fobierna jag hade, försvann. Rakt av. Precis som att jag kunde acceptera och förstod varför jag tex var rädd för eld, varför jag inte ville inleda relationer med människor mm.
Eller när man vet fast man inte borde veta att ett ställe låg där o där. Eller när man skadar sig och ”åker iväg” och kommer tillbaka och resan har varit otrolig.

En sak som inte handlar om mig som tog mig hårt var när mormor dog. Mormor som aldrig yttrat en känsla. Som aldrig pratat om döden. Som var rädd för döden. Hon låg på sjukhuset (men inte akut sjuk, de trodde hon skulle åka hem igen) och sa när jag kom dit ”Jag har träffat mamma och pappa”. Hon skrattade. Hon hade inte skrattat på många år. Då visste jag, hon skulle hem på riktigt. Och de väntade på henne.

 

[Cambrie]

Jag tror på något efter döden, definitivt. Men jag vill för den sakens skull inte dö och får väl betraktas som rädd för döden. Det har framförallt med barnen att göra, de har ingen som det är just nu om jag går bort, så jag hoppas få leva tills de blivit gamla nog att leva sitt liv själva.

 

[Fjordfrälst]

Jag är övertygad om att det finns nått mer, för kroppen består ju dels av energi och energi kan aldrig förintas, endast omvandlas! Dessutom har jag samt flera omkring mig upplevt för mycket för att inte tro på en fortsättning!

 

[underensten]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

Jag är inte rädd för döden. Dock är jag nybliven mamma, så vill inte dö för ung främst av den anledningen. Jag vill få se min dotter växa upp och jag hoppas verkligen hon slipper göra det utan sin mamma.

Inget händer efter livet. Evig sömn. Dock vill jag intala mig själv att mina djur som dött lever i ett paradis och har det bra.

Förutom min dotter lämnar jag inget mer än minnen efter mig förmodligen.

 

[Nepenthe]

Döden tar mig när den vill och jag är inte rädd för vad som kommer efter.
Tror att min själ pånyttföds som något eller någon annan.

Jag brukar tänka på att jag ska finnas där för människor och djur nu i livet och förhoppningsvis har jag hjälpt någon genom livet och gjort gott. Behöver inte alltid vara stort men något iaf.
Så när jag dör kan man minnas bra saker och känna sig tacksam att jag funnits där, en stund i livet.

 

[Lycan]

Hur förhåller ni er till döden?
Vad sker efter livet?
Vad lämnar ni efter er?

När man dör är man död. Det finns ingen gud, ingen himmel och jag har svårt att tro på ett liv efter detta. Tror det är fantasier som hjälper folk att somna på kvällarna. Jag är mer rädd för att bli gammal, fattig, få cancer och bli dement än att dö. För det är få som bryr sig om något när de väl är borta.

 

[cirkus]

Jag tänker mycket på döden. Just nu är jag inte rädd för att dö i allmänhet, det enda jag absolut inte vill är att dö innan mina föräldrar för den sorgen vill jag bespara dom. Är de väl borta så kommer jag känna en viss frihet att jag själv kan dö när det passar mig eller om det bestäms av ödet.

 

[Ramona]

Jag tror att universum har någon typ av uppsamling av energier/själar och det bygger jag på att jag har en nära vän som varit som vilken människa som helst, men som fick ett djupare insikt i energier och andar när hennes pappa gick bort väldigt hastigt. Efter det kan hon prata med vad hon kallar "änglar" som berättar saker för henne som hon aldrig skulle kunna veta. Hon har berättat saker om mig som hon faktiskt inte vet, men ändå vetat.

Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte dö. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Då jag inte har några barn hoppas jag att jag inte efterlämnar mig så mycket materiella ting utan använder upp de mesta pengarna medan jag lever.

 

[fryckan]

Jag har förlorat den viktigaste människan i mitt liv och har inga barn så jag är inte rädd för att dö. Har skrivit en lista på alla ställen det finns pengar att hämta och bestämt förmånstagare.
Som flera andra är jag däremot rädd för demens eller att drabbas av stroke/annan hjärnskada.