Sv: Dömmer vi ut för tidigt?
KL
Jag fick ta bort mitt älskade sto efter en konvalicens på 8 månader. Hon fick en spark på hasen som träffade senan som kopplar ihop knät med hasen. Det uppstod stora blödningar i senfästet, hon var rejält svullen och till en början blockhalt. Vi åkte till veterinären otaliga gånger för att röntga, göra scintigrafi, ultraljuda, bedöva olika leder osv. Jag gjorde allt jag kunde och jag hoppades in i det sista att mitt lilla hjärta skulle bli bra. Ibland var prognosen något bättre, men eftersom skadan satt i senfästet så räckte det med att hon reste sig hastigt upp från liggande, för att riva upp skadan ytterligare. Hon trivdes inte att gå i sjukhage, och trots att jag trixade och flyttade hennes hage efter några dagar för att hon skulle ha gräs och nära kontakt med de andra hästarna, så var hon orolig emellanåt. Ibland flippade hon ur och sprang som en tok, och en gång hoppade hon över, en annan gång kröp hon under staketet. Hennes bakben antingen släpade efter eller hölls under magen. Det gjorde ont att se.
Varje gång vi skulle lasta henne till eller från veterinären var vi tvungna att droga henne för att hon inte skulle skada sig ytterligare, då hon varit med om en obehaglig transportfärd och var lite orolig vid lastning. Jag kämpade på alla sätt och vis, men Freyja blev inte bra. I slutet hade alla blödningar börjat fräta sönder skelettet där senan fäste in, och hade det fått fortgå hade benet tillslut försvunnit och senan hängt löst. Det var fruktansvärt att ta beslutet om Freyjas liv, och jag gråter fortfarande floder när jag tänker på det (trots att det nu är ett och ett halvt år sedan). Det känns ändå som att jag tog rätt beslut. Chanserna att hon skulle bli så bra att hon enbart kunde gå i hagen var dåliga, och med tanke på hennes temperament och arbetsglädje hade det ändå inte varit ett liv för henne. Hon dog när hon var nio år gammal, och jag hade haft henne sen hon var en unghäst och ridit in henne själv. Hon var mitt allt, utan att överdriva det minsta!
Om jag hade fått göra om allting hade jag inte gjort något annorlunda. Jag är jätte lycklig över den tid vi fick tillsammans, då det givit mig så enormt mycket. Jag bara önskar att det kunde ha varat lite längre...
Som svar på frågan alltså: I mitt fall kämpade jag allt jag kunde. Men någonstans måste man dra en gräns för hästens lidande (och sitt eget faktiskt). Hur det ser ut i andra fall kan jag inte uttala mig om.
//julia
KL
Jag fick ta bort mitt älskade sto efter en konvalicens på 8 månader. Hon fick en spark på hasen som träffade senan som kopplar ihop knät med hasen. Det uppstod stora blödningar i senfästet, hon var rejält svullen och till en början blockhalt. Vi åkte till veterinären otaliga gånger för att röntga, göra scintigrafi, ultraljuda, bedöva olika leder osv. Jag gjorde allt jag kunde och jag hoppades in i det sista att mitt lilla hjärta skulle bli bra. Ibland var prognosen något bättre, men eftersom skadan satt i senfästet så räckte det med att hon reste sig hastigt upp från liggande, för att riva upp skadan ytterligare. Hon trivdes inte att gå i sjukhage, och trots att jag trixade och flyttade hennes hage efter några dagar för att hon skulle ha gräs och nära kontakt med de andra hästarna, så var hon orolig emellanåt. Ibland flippade hon ur och sprang som en tok, och en gång hoppade hon över, en annan gång kröp hon under staketet. Hennes bakben antingen släpade efter eller hölls under magen. Det gjorde ont att se.
Varje gång vi skulle lasta henne till eller från veterinären var vi tvungna att droga henne för att hon inte skulle skada sig ytterligare, då hon varit med om en obehaglig transportfärd och var lite orolig vid lastning. Jag kämpade på alla sätt och vis, men Freyja blev inte bra. I slutet hade alla blödningar börjat fräta sönder skelettet där senan fäste in, och hade det fått fortgå hade benet tillslut försvunnit och senan hängt löst. Det var fruktansvärt att ta beslutet om Freyjas liv, och jag gråter fortfarande floder när jag tänker på det (trots att det nu är ett och ett halvt år sedan). Det känns ändå som att jag tog rätt beslut. Chanserna att hon skulle bli så bra att hon enbart kunde gå i hagen var dåliga, och med tanke på hennes temperament och arbetsglädje hade det ändå inte varit ett liv för henne. Hon dog när hon var nio år gammal, och jag hade haft henne sen hon var en unghäst och ridit in henne själv. Hon var mitt allt, utan att överdriva det minsta!
Om jag hade fått göra om allting hade jag inte gjort något annorlunda. Jag är jätte lycklig över den tid vi fick tillsammans, då det givit mig så enormt mycket. Jag bara önskar att det kunde ha varat lite längre...
Som svar på frågan alltså: I mitt fall kämpade jag allt jag kunde. Men någonstans måste man dra en gräns för hästens lidande (och sitt eget faktiskt). Hur det ser ut i andra fall kan jag inte uttala mig om.
//julia