En dag till utan familjen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

:cry:
 

Jag var utmattad, inte störd över att de var här. Jag bet ihop och sa ingenting om att de skulle åka. Men jag var sjukt irriterad (vilket jag försökte dölja men misslyckades med). Jag klandrar dem inte för att de åkte. Jag klandrar dem för att de vände mig ryggen. De hade kunnat sköta det mycket schysstare.
Och de kanske tycker samma sak om dig, att du vände dem ryggen och kunde skött det schysstare?
I vilket fall så låter det för mig som om din familj inte kan vara den familj du vill ha och behöver, och självfallet är det något att sörja över. Men också att acceptera och gå vidare med, även om det är tungt. Det sammanhanget du vill ha behöver inte stavas familj.
 
Och de kanske tycker samma sak om dig, att du vände dem ryggen och kunde skött det schysstare?
I vilket fall så låter det för mig som om din familj inte kan vara den familj du vill ha och behöver, och självfallet är det något att sörja över. Men också att acceptera och gå vidare med, även om det är tungt. Det sammanhanget du vill ha behöver inte stavas familj.
Jo, åtminstone ett syskon tycker att jag borde ha kunnat styra de symptom jag hade på ett bättre sätt. Att jag faktiskt försökte spelar ingen roll.

De fattade ju att jag inte mådde bra och morsan sa med förebrående stämma att om jag fortsatte som jag gjorde så skulle jag krascha inom ett par år. Haken var att jag redan var där. Och jag kände att det bara var nervärderande att hon talade om för mig hur jag mådde när jag redan visste om det (i bästa besserwisseranda), i stället för att fråga hur jag mådde. För mig blev det bara en uppmaning att skärpa till mig, som om det hade varit möjligt. Kanske hade det varit möjligt med stöd, men inte med de krav som jag upplevde att de hade på mig. I den bästa av världar så skulle de frågat hur jag mådde, accepterat att jag var jävligt sliten och tillåtit mig att ligga ensam på mitt rum och någon gång knackat på för att kolla till mig och kanske fråga om jag ville ha mat. Så jäkla friktionsfritt det hade varit. Men så såg inte verkligheten ut.

Det är helt omöjligt att jag vände dem ryggen. De var nämligen de som gick härifrån.

Jag vet inte hur jag ska kunna skapa de sammanhang jag behöver eftersom jag bara får ångest av nära relationer. Jag är rädd för att vara jobbig, fel eller besvärlig på något sätt så att folk går ifrån mig igen.
 
Men just familj är ingen nödvändighet för att livet skall vara meningsfullt.
Det går utmärkt att hitta delaktighet i en flock totalt obesläktade människor.
Jag vet inte hur det ska gå till när jag hela tiden förväntar mig att folk ska gå. Jag känner också att jag alltid är i underläge. Det där är ingen bra grund att bygga relationer på.

Jag har fått kasta alla mina drömmar i soporna. Det finns ingenting kvar. Utan en familj finns det ingen mening med att kämpa för något. Det blir bara tomt, platt och glädjelöst.
 
Jag vet inte hur det ska gå till när jag hela tiden förväntar mig att folk ska gå. Jag känner också att jag alltid är i underläge. Det där är ingen bra grund att bygga relationer på.
Det är väl den delen som vården skall hjälpa dig med.
Det är ju så opraktiskt att du är livrädd för det som du längtar efter.
Jag har fått kasta alla mina drömmar i soporna.
Vad handlade de drömmarna om?
 
Det är väl den delen som vården skall hjälpa dig med.
Det är ju så opraktiskt att du är livrädd för det som du längtar efter.

Vad handlade de drömmarna om?
Ja, det är jäkligt opraktiskt.

Bl.a. så har jag drömt om att vara självförsörjande på frukt, bär och grönsaker. Jag har drömt om att ha en fin trädgård, värd att visas upp. Jag har drömt om att ha bin. Jag har drömt om att göra något som gör skillnad för en bättre miljö. Och jag har drömt om att ha en egen häst att träna och tävla med. Och så har jag drömt om att få det här huset helt renoverat i min smak.
 
Familj behöver inte betyda blodsband.

Ta allt i mycket mindre steg så är chansen större att du lyckas.

Kanske kan du ha som mål att göra ett litet hörn av trädgården fin i år. Kanske gå med i olika trädgårdsgrupper på Facebook. Kanske plantera en lättskött bärbuske, få en stickling från någon annan trädgårdsintresserad.

Kanske leder det ena ganska oproblematiskt vidare till något mer. Du måste ju inte gå in i möten med nya människor med annat än att ”vi ses här och nu, kanske ses vi igen, kanske inte”. Och så behöver det inte handla minsta lilla om att vare sig släppa in, öppna upp, eller rädsla för att bli övergiven. Bara på att det är ett gemensamt positivt utbyte av sällskap där och då?

Om du fokuserar så mycket på att vara misstänksam mot andra som det verkar i det du skriver här så skapar du onödiga barriärer.

Du har sannolikt ingenting att förlora på att vara tillmötesgående och öppen mot andra du möter och att du snarare vinner på det. Inte minst för att du är långt ifrån ensam om att vara socialt isolerad, deprimerad och spendera mycket tid ensam. Om du ständigt är avvisande och avvaktande är det ju jättesvårt att se och förstå att du egentligen vill mer.

Ett sätt att göra skillnad för miljön är att ha projekt i närmiljön, här där jag bor är det en hel del som går och plockar skräp på eget initiativ, (tex på hundpromenader) och det finns strandstädardagar osv. Allt det bidrar.

Det är lite jag kommer på på rak arm. Men allt litet man får till hjälper ju i rätt riktning när man är deprimerad. Viktigt att försöka bryta mönstren. Och i början blir det i mikrosteg.
 
Familj behöver inte betyda blodsband.

Ta allt i mycket mindre steg så är chansen större att du lyckas.

Kanske kan du ha som mål att göra ett litet hörn av trädgården fin i år. Kanske gå med i olika trädgårdsgrupper på Facebook. Kanske plantera en lättskött bärbuske, få en stickling från någon annan trädgårdsintresserad.

Kanske leder det ena ganska oproblematiskt vidare till något mer. Du måste ju inte gå in i möten med nya människor med annat än att ”vi ses här och nu, kanske ses vi igen, kanske inte”. Och så behöver det inte handla minsta lilla om att vare sig släppa in, öppna upp, eller rädsla för att bli övergiven. Bara på att det är ett gemensamt positivt utbyte av sällskap där och då?

Om du fokuserar så mycket på att vara misstänksam mot andra som det verkar i det du skriver här så skapar du onödiga barriärer.

Du har sannolikt ingenting att förlora på att vara tillmötesgående och öppen mot andra du möter och att du snarare vinner på det. Inte minst för att du är långt ifrån ensam om att vara socialt isolerad, deprimerad och spendera mycket tid ensam. Om du ständigt är avvisande och avvaktande är det ju jättesvårt att se och förstå att du egentligen vill mer.

Ett sätt att göra skillnad för miljön är att a projekt i närmiljön, här där jag bor är det en hel del som går och plockar skräp på eget initiativ, (tex på hundpromenader) och det finns strandstädardagar osv. Allt det bidrar.

Det är lite jag kommer på på rak arm. Men allt litet man får till hjälper ju i rätt riktning när man är deprimerad. Viktigt att försöka bryta mönstren. Och i början blir det i mikrosteg.
Jag håller på i trädgården, men det ger mig inte riktigt någon glädje. Idag köpte jag ett träd. Egentligen har jag inte råd att köpa träd men gjorde det för att jag sålt så pass många av de växter jag drivit upp och sålt på totalt två försäljningsdagar. Jag har i flera år fokuserat på att få fint vid entrén och uteplatsen. Det är fortfarande inte klart men är något jag håller på med.

När jag träffar nya människor så är det ofta "hej, trevligt att råkas, hejdå". I regel händer inget annat. Idag har jag varit iväg och sålt växter och kallpratat med andra. Jag blev trött. Nya relationer byggs inte på en kvart och dessa kommer jag förmodligen aldrig att se fler gånger. Det krävs år då man träffas regelbundet. Sen är jag lite kinkig med det här med personkemi. Jag är inte så intresserad av att umgås med folk "bara för att" i brist på annat. Då blir umgänget ett tidsfördriv som inte ger så mycket. För att jag ska vilja umgås mer med någon så behöver vi "klicka" på något plan. Hur som helst är ytliga relationer skitenkla och inget jag har det minsta problem med. Jag får inte problem förrän en relation utvecklats djupare.
 
Jag håller på i trädgården, men det ger mig inte riktigt någon glädje. Idag köpte jag ett träd. Egentligen har jag inte råd att köpa träd men gjorde det för att jag sålt så pass många av de växter jag drivit upp och sålt på totalt två försäljningsdagar. Jag har i flera år fokuserat på att få fint vid entrén och uteplatsen. Det är fortfarande inte klart men är något jag håller på med.

När jag träffar nya människor så är det ofta "hej, trevligt att råkas, hejdå". I regel händer inget annat. Idag har jag varit iväg och sålt växter och kallpratat med andra. Jag blev trött. Nya relationer byggs inte på en kvart och dessa kommer jag förmodligen aldrig att se fler gånger. Det krävs år då man träffas regelbundet. Sen är jag lite kinkig med det här med personkemi. Jag är inte så intresserad av att umgås med folk "bara för att" i brist på annat. Då blir umgänget ett tidsfördriv som inte ger så mycket. För att jag ska vilja umgås mer med någon så behöver vi "klicka" på något plan. Hur som helst är ytliga relationer skitenkla och inget jag har det minsta problem med. Jag får inte problem förrän en relation utvecklats djupare.

Nwj nya relationer byggs inte på en kvart.
Utifrån det blir det svårt om du till 99 % spenderar tillvaron ensam i ditt hem, inkl då jobbar hemifrån .
 
När jag träffar nya människor så är det ofta "hej, trevligt att råkas, hejdå". I regel händer inget annat. Idag har jag varit iväg och sålt växter och kallpratat med andra. Jag blev trött. Nya relationer byggs inte på en kvart och dessa kommer jag förmodligen aldrig att se fler gånger. Det krävs år då man träffas regelbundet. Sen är jag lite kinkig med det här med personkemi. Jag är inte så intresserad av att umgås med folk "bara för att" i brist på annat. Då blir umgänget ett tidsfördriv som inte ger så mycket. För att jag ska vilja umgås mer med någon så behöver vi "klicka" på något plan. Hur som helst är ytliga relationer skitenkla och inget jag har det minsta problem med. Jag får inte problem förrän en relation utvecklats djupare.
Bara fortsätt träffa människor så som du gör, i häst- och växtsammanhang eller annat. Allt eftersom du mår bättre så tror jag att några av de mötena har möjlighet att utvecklas till något mer. Du kommer känna med vem och när du vågar släppa ner garden. Ha förtröstan.
 
När jag träffar nya människor så är det ofta "hej, trevligt att råkas, hejdå". I regel händer inget annat. Idag har jag varit iväg och sålt växter och kallpratat med andra. Jag blev trött. Nya relationer byggs inte på en kvart och dessa kommer jag förmodligen aldrig att se fler gånger. Det krävs år då man träffas regelbundet. Sen är jag lite kinkig med det här med personkemi. Jag är inte så intresserad av att umgås med folk "bara för att" i brist på annat. Då blir umgänget ett tidsfördriv som inte ger så mycket. För att jag ska vilja umgås mer med någon så behöver vi "klicka" på något plan. Hur som helst är ytliga relationer skitenkla och inget jag har det minsta problem med. Jag får inte problem förrän en relation utvecklats djupare.

Jag har faktiskt lärt känna en person genom just växterna. Hon hittade mig på instagram för ett år sen då jag behövde bli av med en massa växter (för att få plats med nytt...). Hon var jättetrevlig när vi träffades även om hon bara var hit i typ 10 min. Men vi höll kontakten via instagram och eftersom vi har växterna som gemensamt intresse så blev det att vi kommenterade varandras bilder. Tillslut tog jag mod till mig och frågade om hon ville gå på kompisdejt.

Självklart är det ju ingen djup vänskap. Men det är en vänskap! En måste börja någonstans. Våga fråga om någon vill ses och fika, ses och byta växter, ses och plantera eller vad som helst. Jag hade aldrig vågat det här för några år sen när jag mådde som sämst. Men hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat den här vännen.
Det är fler som jag håller kontakten med efter att ha sålt/bytt växter.
 
Bara fortsätt träffa människor så som du gör, i häst- och växtsammanhang eller annat. Allt eftersom du mår bättre så tror jag att några av de mötena har möjlighet att utvecklas till något mer. Du kommer känna med vem och när du vågar släppa ner garden. Ha förtröstan.
Hittills har det inte fungerat.

Jag har faktiskt lärt känna en person genom just växterna. Hon hittade mig på instagram för ett år sen då jag behövde bli av med en massa växter (för att få plats med nytt...). Hon var jättetrevlig när vi träffades även om hon bara var hit i typ 10 min. Men vi höll kontakten via instagram och eftersom vi har växterna som gemensamt intresse så blev det att vi kommenterade varandras bilder. Tillslut tog jag mod till mig och frågade om hon ville gå på kompisdejt.

Självklart är det ju ingen djup vänskap. Men det är en vänskap! En måste börja någonstans. Våga fråga om någon vill ses och fika, ses och byta växter, ses och plantera eller vad som helst. Jag hade aldrig vågat det här för några år sen när jag mådde som sämst. Men hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat den här vännen.
Det är fler som jag håller kontakten med efter att ha sålt/bytt växter.
Jag har ju några vänner men tycker inte att de kan ersätta en familj.
 
Jag har ju några vänner men tycker inte att de kan ersätta en familj.

Med tanke på vad du berättat här inne om din familj genom åren, varför vill du ha dem tillbaka..?

Eller är det tanken på en stabil, trygg familj som finns där, som stöttar, som respekterar, som hjälper, som du saknar och vill ha?
Säg att du försonas med din familj, kommer de då vara den typ av familj som du vill ha och behöver, eller kommer de vara som de alltid varit?
 
Med tanke på vad du berättat här inne om din familj genom åren, varför vill du ha dem tillbaka..?

Eller är det tanken på en stabil, trygg familj som finns där, som stöttar, som respekterar, som hjälper, som du saknar och vill ha?
Säg att du försonas med din familj, kommer de då vara den typ av familj som du vill ha och behöver, eller kommer de vara som de alltid varit?
De kommer att vara som de alltid har varit. Jag önskar att det hade varit annorlunda.
 
Din bild av familjer verkar så idealiserad, Magiana. Du skrev att din familj måste ändra sig för att det ska bli bra mellan er igen, men så funkar inte mänskligt umgänge, i synnerhet inte i familjer. Det funkar heller inte att beställa att de ska läsa tankar, låta dig ligga bakom stängd dörr och då och då fråga om du vill ha mat. Man kan inte beställa sånt.

Snarare är det just i familjer man skaver mot varann och friktionen är skitjobbig, man är ofta respektlös på ett sätt man aldrig skulle vara mot kollegor eller varann. Men det handlar om ge och ta. Ibland får man själv vara the bigger person, ibland får någon annan vara det.

Dessutom: du har ju beskrivit din familj som dysfunktionell redan från start så just DEN familjen vill du väl inte ha? I stället verkar du vilja ha en idealiserad familj. Den bilden kan nog en terapeut hjälpa dig att göra upp med, liksom att förlika dig med den bakgrund du har.
 
De kommer att vara som de alltid har varit. Jag önskar att det hade varit annorlunda.

Så det är alltså mer tanken på en familj än just de individerna som du saknar.

Då tycker jag att du ska sluta kämpa så hårt för att få just dessa människor tillbaka i ditt liv och lägga den energin på att hitta nya människor att knyta band med, att våga öppna upp och släppa in nytt folk i livet. Sen om det blir vänskap eller något annat? Det visar sig med tiden.

Lättare sagt än gjort som så mycket annat, men att jobba på att sluta lägga energi och tankemöda på släkten är en bra början iaf, för det kostar nog alldeles för mycket känslomässigt.
 
Din bild av familjer verkar så idealiserad, Magiana. Du skrev att din familj måste ändra sig för att det ska bli bra mellan er igen, men så funkar inte mänskligt umgänge, i synnerhet inte i familjer. Det funkar heller inte att beställa att de ska läsa tankar, låta dig ligga bakom stängd dörr och då och då fråga om du vill ha mat. Man kan inte beställa sånt.

Snarare är det just i familjer man skaver mot varann och friktionen är skitjobbig, man är ofta respektlös på ett sätt man aldrig skulle vara mot kollegor eller varann. Men det handlar om ge och ta. Ibland får man själv vara the bigger person, ibland får någon annan vara det.

Dessutom: du har ju beskrivit din familj som dysfunktionell redan från start så just DEN familjen vill du väl inte ha? I stället verkar du vilja ha en idealiserad familj. Den bilden kan nog en terapeut hjälpa dig att göra upp med, liksom att förlika dig med den bakgrund du har.
Var har jag sagt att jag förväntar mig tankeläsning? Mig veterligen har jag inte gjort det. Det enda jag förväntat mig är att de inte skulle bete sig som arslen, d.v.s. ett minimum av hyfs.

Så det är alltså mer tanken på en familj än just de individerna som du saknar.

Då tycker jag att du ska sluta kämpa så hårt för att få just dessa människor tillbaka i ditt liv och lägga den energin på att hitta nya människor att knyta band med, att våga öppna upp och släppa in nytt folk i livet. Sen om det blir vänskap eller något annat? Det visar sig med tiden.

Lättare sagt än gjort som så mycket annat, men att jobba på att sluta lägga energi och tankemöda på släkten är en bra början iaf, för det kostar nog alldeles för mycket känslomässigt.
Problemet är att jag kan inte knyta an till nya människor. Det kommer aldrig att funka. Och i och med detta så går depressionen aldrig över. Jag vet att jag kommer alltid att vara ensam. Nära relationer ger mig ångest.
 
Problemet är att jag kan inte knyta an till nya människor. Det kommer aldrig att funka. Och i och med detta så går depressionen aldrig över. Jag vet att jag kommer alltid att vara ensam. Nära relationer ger mig ångest.

Att tänka så blir en självuppfylld profetia och det tankemönstret bör du jobba på att bryta, där kan nog vårde hjälpa dig en del och -så att säga- "utsätta dig" för kontakter med nya människor utan att för den skull kasta dig in i något som känns för nära sådär direkt och handlöst. Babysteps liksom.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag var ung så samlade jag på ordspråk och citat. En av dessa var: Alla dessa dagar som kom och gick Inte visste jag att de var...
Svar
16
· Visningar
1 651
Senast: Wille
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
17 036
Senast: MML
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 278
Senast: tuaphua
·
  • Artikel
Dagbok Det är ju helt normalt att glömma bort att man kokat upp vatten, men inte hällt upp det över tebladen i muggen. Det är ju normalt att...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 462
Senast: Araminta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Boräntorna
  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Vilka poddar lyssnar du på?

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Lös i magen
  • Ännu en tråd om hundfoder

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp