Just det där känner jag igen mig i så, jag ägnade så många år åt att vara så förlossningsrädd och övertygad om att jag var tvungen att "komma i ordning med livet" att graviditet inte fanns på kartan trots att vi gärna hade velat ha barn mycket tidigare. Hade jag vetat att det skulle ta flera år av försök hade jag inte väntat så länge, herregud, jag tyckte ju liksom att vi hade väntat länge när vi började försöka. Nu får jag ångest bara av att tänka på alla år som vi "slösat bort"
Det är ju dumt att lägga energi på eftersom man inte kan gå tillbaka i tiden och ändra men ändå... På något vis vill jag nog att min sambo ska erkänna att ja, vi borde ha börjat tidigare men den bitterheten är ju definitivt onödig och jag försöker släppa det för det är inte rationellt ändå. Men ja, man är ju ledsen helt enkelt.
