Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[parellikusken]

Förstår verkligen att du har det tufft och att det blir toppar och dalar när din man beter sig så som han gör mot dig.
Jag blir så arg på honom, man uppför sig inte så i ett förhållande. Han lär väl vid det här laget veta om hur illa han gör dig och då är det ännu värre att han beter dig så.

Jag har inga bra råd att komma med, men du förtjänar så mycket bättre!

 

[bettysmatte]

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

Jag tycker att du ska boka in kuratorn igen. Det ger kanske inget märkbart resultat med en gång, men du har i alla fall någon att ventilera dina känslor med!

 

[gammalek]

Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Det vet du ju faktiskt inte

 

[karamelldrottningen]

Det låter som du har en väldigt tung period just nu.
Har du familj och vänner att bolla detta med? Psykolog?

 

[Unafraid]

Han kommer aldrig bli "bra". Eventuellt mindre dålig än nu, men inte bra. Han har väl ändå bränt alla sina chanser redan? Det är bättre att börja om än att fortsätta lida, det är ändå många år kvar av livet. Det blir definitivt en tuff period som ingen kan säga hur länge, men ska du nöja dig med att dela livet med en skitstövel?

 

[manda]

Så himla sorgligt @sthu ! Förstår att du känner dig uppgiven när du är så generös att välja att ge honom möjlighet att visa sig bättre/mer omsorgsfull än tidigare val men han inte gör det, att han inte agerar efter hur akut situationen är.

Jag tolkar honom en person som inte kan stå upp för sin egen vilja. Antingen gentemot jobbet eller gentemot dig (eller kanske bådadera). Att han pga det opererar enligt minsta motståndets lag, antingen inte orkar stå upp för eller känner till sin egen inre kompass och därför prioriterar efter auktoritet inte efter egen uppfattning om värde, och därför säger ja till alla men inte håller sin egen linje/den linje han säger att han ska hålla. Jag menar såklart inte att han saknar ansvar, mer att han verkar ha himla svårt att ta det och äga sina handlingar och dess konsekvenser.

Det är sorgligt att han (oavsett om jag tolkar rätt eller inte) verkar så urusel på att göra dig lycklig (eller åtminstone känna dig sedd och prioriterad) och att han så snabbt förvärrar situationen ytterligare.

Jag tänker på dig.

 

[McFlurry]

Jag blir också arg på honom! Oavsett vad din självkänsla säger så förtjänar du bättre. Alla förtjänar bättre än en sån egoistisk jäkel. Han visar ju (tyvärr) hans sanna jag gång på gång, alldeles för många gånger för att det ska finnas hopp om långvariga förändringar. Det kommer inte ändras. Han sätter inte dig först och jag förstår att det sårar dig djupt.

 

[Keb71]

Jag blir också arg på honom! Oavsett vad din självkänsla säger så förtjänar du bättre. Alla förtjänar bättre än en sån egoistisk jäkel. Han visar ju (tyvärr) hans sanna jag gång på gång, alldeles för många gånger för att det ska finnas hopp om långvariga förändringar. Det kommer inte ändras. Han sätter inte dig först och jag förstår att det sårar dig djupt.

Exakt. Han VILL INTE sätta dig först och/eller ändra på sig. Vansinnigt tråkigt, men det är omöjligt att ändra på någon som inte vill av sig själv. (Den tröjan har jag haft och kastat...)

När en upprepade gånger kommenterar ett oönskat beteende med "Jag blir väldigt ledsen och sårad när du säger/agerar sådär."
"Jaha, okej, jag tänkte mig väl inte för..."
(Alltså inte "Men gud, älskling, förlåt, det ska verkligen inte upprepas!" vilket ju är det jag skulle vilja höra och tänker "Jaja, han kanske har en dålig dag."
Men för varje gång det händer dör lite av kärleken och till slut är reglaget mer på minus än plus...

Jag tänker på dig och lovar att du kommer att klara dig hur bra som helst utan honom även om det inte känns så nu.
Det finns ett gäng här på Buke som kan vittna om hur mycket bättre de mår utan en rövhattig
partner i sitt liv!

KRAM

 

[sthu]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Det finns omständigheter som jag inte berättar här. Det gör det. Det försvarar inget, men förklarar.

Kuratorn känner jag inte ger nånting. Hon säger bara parterapi och andningsövningar. Och det känns helt meningslöst, det lättar i stunden men så fort jag slutat kommer ångesten tillbaka med dubbel kraft.

 

[Vinur]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Det finns omständigheter som jag inte berättar här. Det gör det. Det försvarar inget, men förklarar.

Kuratorn känner jag inte ger nånting. Hon säger bara parterapi och andningsövningar. Och det känns helt meningslöst, det lättar i stunden men så fort jag slutat kommer ångesten tillbaka med dubbel kraft.

Det är väl inte helt ovanligt med män som tycker det är väldigt jobbigt att behöva dela partnerns uppmärksamhet med ett barn.
Oavsett så tänker jag på dig och hoppas att du kan må bättre snart

 

[bettysmatte]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Det finns omständigheter som jag inte berättar här. Det gör det. Det försvarar inget, men förklarar.

Kuratorn känner jag inte ger nånting. Hon säger bara parterapi och andningsövningar. Och det känns helt meningslöst, det lättar i stunden men så fort jag slutat kommer ångesten tillbaka med dubbel kraft.

Låt honom ta den där lägenheten som ni diskuterade innan.
Han kommer med största sannolikhet att fortsätta på samma bana med otroheter och sitt jobb. Om det är någonstans där man skriker efter personal så är det väl som personlig assistent, inom hemtjänst, och liknande? Jag köper liksom inte att han verkligen har 100% försökt att komma ifrån sitt nuvarande jobb. Vad han än säger till dig, så är det något där som lockar honom att stanna. Även om det inte är bra för famljen.

 

[sthu]

Han trivs på jobbet, han har trots allt stannat där i sex år. Det är väl inget konstigt? Men jag håller med, han har inte ansträngt sig för att hitta annat. Nu händer det lite grejer på hans jobb så det kommer förmodligen bli förändringar. Jag vill inte gå in på vad.

Ingenting blir bättre av att vi f flyttar isär. Tvärtom, det är bara att dra av plåstret långsamt. Antingen kämpar vi vidare eller så är det slut. Jag vill inte att det ska vara slut bara för att han har ett jobb.

 

[karamelldrottningen]

Det är intressant att det inte är ovanligt att mannen blir sämre när ett barn kommer.
Ert barn är väl ganska litet ännu. Runt 5 år?
Tycker synd om dig. Hoppas du hittar rätt med måendet och allt

 

[sthu]

Det är intressant att det inte är ovanligt att mannen blir sämre när ett barn kommer.
Ert barn är väl ganska litet ännu. Runt 5 år?
Tycker synd om dig. Hoppas du hittar rätt med måendet och allt

Två och ett halvt år.

 

[Malibu_Stacy]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.

Det finns omständigheter som jag inte berättar här. Det gör det. Det försvarar inget, men förklarar.

Kuratorn känner jag inte ger nånting. Hon säger bara parterapi och andningsövningar. Och det känns helt meningslöst, det lättar i stunden men så fort jag slutat kommer ångesten tillbaka med dubbel kraft.

Jag tycker du ska börja med terapi hos en psykolog eller psykoterapeut. Klart att andningsövningar inte hjälper långsiktigt.
Sen håller jag med övriga att det inte är värt att fortsätta. Hellre känna sig ensam själv än ensam i en relation. Är du ensam och singel kan du i alla fall påverka situationen. Nu är du helt maktlös eftersom det är han som dikterar hela eran relation (som du känner dig ensam i).

 

[sthu]

Vad ska en psykolog göra? Jag har hittills inte haft någon samtalskontakt som ger nånting alls.

 

[tanten]

Vad ska en psykolog göra? Jag har hittills inte haft någon samtalskontakt som ger nånting alls.

Kan bara svara för mig själv.
Levde i en usel relation och mådde skit.
Pratade i oändlighet med kurator och samtalskontakt.De bara "förstod".
Fick till slut träffa en psykolog som gjorde ALL skillnad. Han kunde reda ut mina tankar och hjälps mig benämna saker för vad de var. Han räddade mitt liv.

Att bara "prata ut" gjorde ingen skillnad över huvud taget.
"Jag mår skit - ja det gör du. Vill du ha piller?" Gah

 

[sthu]

Kan bara svara för mig själv.
Levde i en usel relation och mådde skit.
Pratade i oändlighet med kurator och samtalskontakt.De bara "förstod".
Fick till slut träffa en psykolog som gjorde ALL skillnad. Han kunde reda ut mina tankar och hjälps mig benämna saker för vad de var. Han räddade mitt liv.

Att bara "prata ut" gjorde ingen skillnad över huvud taget.
"Jag mår skit - ja det gör du. Vill du ha piller?" Gah

Fast min erfarenhet är psykolog gör samma sak, prata och hänvisa till läkare.

 

[EmmaW]

Fast min erfarenhet är psykolog gör samma sak, prata och hänvisa till läkare.

Jag har fått mer hjälp av kurator när jag behövt än av psykolog. Det avgörande tror jag är att man hittar någon man funkar ihop med och det kan ta några försök innan man hittar rätt men när man väl hittat rätt är det värt allt tragglande. Så testa en ny, kurator eller psykolog. Du har ingenting att förlora på det men allt att vinna.