Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[parellikusken]

Vartannat inlägg typ handlar om att jag ska lämna. Det tolkar jag som att jag gör fel som stannar. Ni beskriver honom som elak, det är han inte. Ni har inte hela bilden, bara det lilla fönstret jag har öppnat.

Anledningen till att folk tycker du ska lämna är för att han upprepat är otrogen mot dig och gång på gång sviker både dig och din son. Oavsett anledning till det är det verkligen inte snällt, det är rejält hemskt gjort att behandla dig så.
Jag förstår att du är orolig över att vara ensam, men du är ensam nu med.

Men beslutet är självklart ditt.

 

[sthu]

Jag kommer bli totalt ensam. Jag har noll socialt skyddsnät. Alla mina vänner är hans vänner.
Jag förstår på vissa inlägg att ni tycker jag är en idiot som stannar. Då är jag väl det.

Jag tror jag loggar ut. Trodde det skulle kännas bättre att ventilera lite igår kväll men det känns bara värre och värre.

 

[karamelldrottningen]

Jag tycker iaf inte att du är en idiot.
Ta hand om dig

 

[Irrbloss]

Klart att det finns fina stunder också, det tror jag ingen tvivlar på. Men det väger inte upp för hur han behandlar dig i dom mindre fina stunderna. Tro fasen att andningsövningar inte hjälper, dom gör sällan det när man håller på att drunkna.

Hur lite du än vill lämna så ser jag inte att du har nåt annat val, om du vill kunna må bättre på sikt. Det betyder inte att du är en idiot som stannar, för som det låter så är det nog mycket normaliseringsprocess som spelar in. Jag tror att det är det du behöver söka proffshjälp för, inte ångest eller liknande som du får pga hur din man beter sig.

Du förtjänar bättre än en livskamrat som gång på gång gör dig besviken. Glöm aldrig det.

 

[Scata]

Nu tänker jag ge ett torrt och konkret råd. Du gör naturligtvis vad du vill med det!

Du påbörjar två listor, dvs en vågskål - gärna med en skala t.ex 1-5.
Vågskålen heter "Bra och Dålig", skalan lägger du till efter varje sak eftersom vissa saker är bättre än andra och vissa saker är sämre än andra.

Du ska alltså summera + och - .

Enbart för att Du ska få en överblick över hur mycket som faktiskt är bra och dåligt i ert förhållande ur Ditt perspektiv. Du ska inte ta med något som är förklarande, utan kort och koncist Vad är Bra och Vad är Dåligt.

Listan ska inte vara klar direkt nu utan jobba med den ett tag, minst 1-2 veckor, för du kommer på saker efter hand, inte när man startar upp den för då är hjärnan ett virrvarr av tankar.
När du vill efter vägen så summerar du och reflekterar över fakta. Då har du något att "ta på" utan hjärnans känslostormar och förmåga att lägga in värderingar och lösningar som inte är relevanta i nuläget.

Kram

 

[EmmaW]

Jag vet vad ni tycker. Jag gör fel som stannar.
Det är liksom inte bara relationen som tar slut om jag lämnar, jag måste lämna hus och trädgård och allt jag jobbat för. Jag orkar inte sköta det själv. Jag får sätta mig i lägenhet och vara ensam. Helt jävla ensam. Nu har jag i varje fall sällskap ibland.

Och det låter mycket värre än det är. Ni ser bara mitt gnäll, inte de fina stunderna och allt bra.

Men visst. Jag gör fel som inte lämnar.

Det är helt och håller ditt val men då får du också acceptera att han prioriterar annat och är otrogen för det är livet du väljer. Du väljer att leva ditt liv så. Ditt val. Livet du målar upp utan honom är något du målat upp för dig själv. Det betyder inte att det är sanningen.


Tänk om allt blev så där bra. Tänk om du lämnade han, du träffar en ny man som ger dig allt det där bra och som är trogen, väljer dig och din son först. Ni skaffar hus och trädgård. Han älskar dig, bekräftar dig och du mår bra i själen. Du får vänner som gör att du inte är ensam. För om man sitter i en destruktiv relation som du gör så blir man ofta ensam och utan vänner. Inte alltid men ofta. Det hör till på nåt konstigt vis. Men som ensam integrerar man mer med andra och då hittar man ofta vänner. Så tänk om du skulle ta steget och hoppa och allt blev bra?

 

[sthu]

Jag har lämnat förr och blev ensam. Alla vänner försvann och jag blev helt ensam i en trång lägenhet. Jag vill inte gå igenom det igen.

 

[Thaliaste]

Jag tänker att det inte är någon annans sak att döma dig för valet att stanna eller inte. Det valet får du göra själv utifrån dina förutsättningar och vad du kan acceptera att leva med, gällande din partners brister.

Men det är kanske där som en kurator eller psykolog kan hjälpa dig att rodda i dina tankar och känslor? Bukekören kommer alltid att ropa lämna när någon blir dåligt behandlad i en relation, men sedan finns också den där verkligheten där allt inte går lika snabbt och enkelt.

Det låter på dig som att det inte riktigt är ett val stt stanna, utan att du känner att du måste pga konsekvenserna om du lämnar. Det tror jag att du skulle kunna bli hjälpt av att nysta i vad som är fakta, och vad som är rädslor. Vad som går att bryta ner i mindre beståndsdelar som går att hantera, och vad som inte går att göra något åt själv utan måste accepteras.

Antingen så kommer du landa fortsatt i att du vill stanna i relationen trots hur den är, eller så börjar du staka ut ett alternativ. Oavsett vad du kommer fram till så är det ditt val, men det vore nog bra för dig att det kommer ur dig som ett val och inte ett måste för att du inte ser några alternativ.

Kram

 

[EmmaW]

Jag har lämnat förr och blev ensam. Alla vänner försvann och jag blev helt ensam i en trång lägenhet. Jag vill inte gå igenom det igen.

Jag kan förstå det, men det behöver ju inte bli så den här gången. Buke finns här och vi är flera som kommer hjälpa dig, puscha dig och finnas här för dig och jag vet inte var i landet du bor men vi bukefalister finns ju lite varstans.

 

[monster1]

Jag har lämnat förr och blev ensam. Alla vänner försvann och jag blev helt ensam i en trång lägenhet. Jag vill inte gå igenom det igen.

Jobba med målet att det inte ska bli så igen ordna ditt liv så du inte är beroende av honom pga av yttre omständigheter. Ditt liv kan ju inte vara upphängt på honom, det blir då väldigt skört om allt hänger på er relation. Han kan ju trots allt lika gärna lämna dig någon gång.

Ge dig själv lite stabilare mark att stå på.

Sen är första steget för de flesta att hamna ensama och tilltufsade i en lägenhet någonstans efter separation. Men därifrån tenderar man att växa.

Du behöver ju komma ur den här ensamheten.

 

[sthu]

Buke finns här och dömer mig. Hårt dessutom.

 

[sthu]

Hur blir jag mindre ensam av att slakta mitt sociala skyddsnät? Jag är en extrem introvert person och har inte skaffat vänner sen 2008. Och de drog som en avlöning blir jag lämnade mitt ex

 

[monster1]

Det är helt och håller ditt val men då får du också acceptera att han prioriterar annat och är otrogen för det är livet du väljer. Du väljer att leva ditt liv så. Ditt val. Livet du målar upp utan honom är något du målat upp för dig själv. Det betyder inte att det är sanningen.

Man måste förvisso inte acceptera det, men att han ska ändra sig ligger ju utanför ens egen kontroll. Det betyder ju inte att man måste acceptera det, man kan ju bråka om det eller sörja eller kriga för att de ska bli bättre. Men som sagt nyckeln till förändring är ju hans.

 

[monster1]

Hur blir jag mindre ensam av att slakta mitt sociala skyddsnät? Jag är en extrem introvert person och har inte skaffat vänner sen 2008. Och de drog som en avlöning blir jag lämnade mitt ex

Jag tänker att du kan göra det fastän du är i det här förhållandet, eftersom du inte vill lämna. Då blir du ju heller inte så beroende av hans väl och ve. Om du har ett socialt skyddsnät som inkluderar andra än din partner så har du fler att luta dig på vilket ger dig en större trygghet och motståndskraft mot sådana här händelser.

 

[Tantan]

Grejen är att jag vill inte lämna. Jag vill verkligen inte.

Du måste ju inte det. Men då måste ni hitta sätt som funkar för er. Hur du hanterar att han bryter semester för jobb, och hur det ska lösas så du inte känner dig ensam och övergiven.

 

[Tantan]

Det är helt och håller ditt val men då får du också acceptera att han prioriterar annat och är otrogen för det är livet du väljer. Du väljer att leva ditt liv så. Ditt val. Livet du målar upp utan honom är något du målat upp för dig själv. Det betyder inte att det är sanningen.


Tänk om allt blev så där bra. Tänk om du lämnade han, du träffar en ny man som ger dig allt det där bra och som är trogen, väljer dig och din son först. Ni skaffar hus och trädgård. Han älskar dig, bekräftar dig och du mår bra i själen. Du får vänner som gör att du inte är ensam. För om man sitter i en destruktiv relation som du gör så blir man ofta ensam och utan vänner. Inte alltid men ofta. Det hör till på nåt konstigt vis. Men som ensam integrerar man mer med andra och då hittar man ofta vänner. Så tänk om du skulle ta steget och hoppa och allt blev bra?

Fast nej? De måste hitta sitt sätt att må bra i, båda två. Kommunicera och ha sätt att hantera vardagen på. Där ingen känner sig för bortprioriterad. Eftersom de har barn måste det tas hänsyn till i hur man gör, men exakt vad som behövs är ju olika.
Vill man vara ihop får man hitta sätt. Det innebär inte att bara köpa läget.

 

[EmmaW]

Fast nej? De måste hitta sitt sätt att må bra i, båda två. Kommunicera och ha sätt att hantera vardagen på. Där ingen känner sig för bortprioriterad. Eftersom de har barn måste det tas hänsyn till i hur man gör, men exakt vad som behövs är ju olika.
Vill man vara ihop får man hitta sätt. Det innebär inte att bara köpa läget.

Om båda prioriterar det men det gör ju inte han. Så då är det ju den här verkligheten hon har att välja att leva i om hon vill stanna.

 

[Tantan]

Om båda prioriterar det men det gör ju inte han. Så då är det ju den här verkligheten hon har att välja att leva i om hon vill stanna.

Fast så tänker inte jag. Jag tänker att relationer kan ändras både till det bättre och sämre. Och jag tänker att @sthu är tydlig med att hon inte vill lämna, men vill ha en förändring. En del av det kan vara att han måste välja familj framför jobb i vissa lägen. En annan del kan vara att hitta egna sociala sammanhang, eller andra sätt att hantera känslorna på. Det jag tycker är problematiskt @sthu är att du i och med att han bara släpper er inte har en möjlighet att kunna ha planerat en liten resa, aktiviteter eller annat. Du blir lite dumpad. Annars kunde du haft några trevliga egna dagar med barnet, hälsat på familj eller nåt. Nu bara händer det utan kommunikation kring: är det okej, eller ska jag tacka nej? Och gör man det får man kanske fixa en liten frihelg eller nåt.

 

[Keb71]

Han var den mest empatiska person jag hade träffat, fram tills sonen föddes. Jag vet inte vad som hände men sen dess har det gått utför.
Vi har verkligen inte haft tuffa småbarnsår, tvärtom har sonen varit otroligt lätt hela tiden.
...

Det finns ju forskning som visar att minst åtta procent av alla fäder drabbas av förlossningsdepression och den kan ta väldigt olika uttryck hos olika individer.

 

[EmmaW]

Fast så tänker inte jag. Jag tänker att relationer kan ändras både till det bättre och sämre. Och jag tänker att @sthu är tydlig med att hon inte vill lämna, men vill ha en förändring. En del av det kan vara att han måste välja familj framför jobb i vissa lägen. En annan del kan vara att hitta egna sociala sammanhang, eller andra sätt att hantera känslorna på. Det jag tycker är problematiskt @sthu är att du i och med att han bara släpper er inte har en möjlighet att kunna ha planerat en liten resa, aktiviteter eller annat. Du blir lite dumpad. Annars kunde du haft några trevliga egna dagar med barnet, hälsat på familj eller nåt. Nu bara händer det utan kommunikation kring: är det okej, eller ska jag tacka nej? Och gör man det får man kanske fixa en liten frihelg eller nåt.

Jag tänker att han vet vad han behöver göra och han väljer att ändå inte göra det gång på gång. Han visar vem han är och vad han vill och man kan inte ändra på andra människor, dom kan bara ändra sig för att dom vill det själva. Han gör det inte. Så jag tänker inte försköna det med med att han borde, han måste, han kan osv. Man ska lyssna på när människor gång på gång visar vem dom är. Självklart har han bra sidor, det har vi alla men väljer man att leva med en sån här person är det bättre att acceptera det hela än att stånga sig blodig på någon som så tydligt visar var han står genom sina handlingar gång på gång.