Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[sthu]

Kan inte maken ta sonen?
Tänker att det också kanske finns aktiviteter som sonen kan följa med på.

Gav ingenting? Du hade väl trevligt undertiden, verkade det som? Det kan vara själva poängen tänker jag.

Ha ha. Och ta med honom till jobbet då eller? Han jobbar oregelbundna tider, jävligt svårt att få ihop det då.

Jag har trevligt hemma framför symaskinen. Jag behöver inte tvinga iväg mig på nån kurs för att ha trevligt

 

[sthu]

Det kanske finns något du kan gå på med sonen? Träffa andra föräldrar med gemensamma intressen?

Som vadå? Sitta och prata bajsblöjor intresserar mig inte. Jag är inte intresserad av andras barn.
Han är för liten för tex barngympa.

 

[monster1]

Jag har som sagt inte skaffat vänner sen 2008. Det har ingenting med min familjesituation att göra. Jag är ingen social människa.

Nej, men det har med din känsla av ensamhet att göra, att inte ha någon annan att vända sig till än maken. Att han är din enda människa. Du hittade ju honom, nu behöver du hitta fler. Så du inte blir så sårbar.

 

[sthu]

Nej, men det har med din känsla av ensamhet att göra, att inte ha någon annan att vända sig till än maken. Att han är din enda människa. Du hittade ju honom, nu behöver du hitta fler. Så du inte blir så sårbar.

Och hur gör man det? Jag pratar med folk ytligt, det blir aldrig mer än så trots att jag försökt i flera år

Dessutom har det inte med saken att göra. Jag hade känt mig lika ensam och övergiven med tio vänner

 

[monster1]

Som vadå? Sitta och prata bajsblöjor intresserar mig inte. Jag är inte intresserad av andras barn.
Han är för liten för tex barngympa.

Intressen som ni har, sömnad tex eller annat hantverk, odling. De lär ju vara människor förutom att de är föräldrar de med.

 

[sthu]

Intressen som ni har, sömnad tex eller annat hantverk, odling. De lär ju vara människor förutom att de är föräldrar de med.

Och hur tänkte du att jag ska kombinera det med litet barn? Inte direkt så han kan sitta med när jag syr. Och jag har gått på sylan bla och kände mig inte det minsta välkommen. De hälsade knappt.

 

[monster1]

Och hur tänkte du att jag ska kombinera det med litet barn? Inte direkt så han kan sitta med när jag syr. Och jag har gått på sylan bla och kände mig inte det minsta välkommen. De hälsade knappt.

Du går till en föräldragrupp och ser om någon har samma intressen som du där.

 

[SiZo]

Ha ha. Och ta med honom till jobbet då eller? Han jobbar oregelbundna tider, jävligt svårt att få ihop det då.

Jag har trevligt hemma framför symaskinen. Jag behöver inte tvinga iväg mig på nån kurs för att ha trevligt

Jag vill bara dubbelkolla att jag förstår rätt här. Kan han aldrig ta sonen? Någonsin?

Ja absolut, självklart ska du sitta vid symaskinen om du trivs där. Men tanken var kanske att få komma bort lite o se något annat? Men, uppskattar du inte sånt så ska du såklart inte göra det. Det är bara som exempel på att prova något annat, komma ur kugghjulen lite.

 

[sthu]

Du går till en föräldragrupp och ser om någon har samma intressen som du där.

Du menar en grupp som träffas dagtid och redan har sin ordning klar? Vilket jag försökt och inte lärde känna någon, för ingen pratade med mig trots att jag försökte? Dessutom jobbar jag dagtid.

 

[sthu]

Jag vill bara dubbelkolla att jag förstår rätt här. Kan han aldrig ta sonen? Någonsin?

Ja absolut, självklart ska du sitta vid symaskinen om du trivs där. Men tanken var kanske att få komma bort lite o se något annat? Men, uppskattar du inte sånt så ska du såklart inte göra det. Det är bara som exempel på att prova något annat, komma ur kugghjulen lite.

Jo när han är hemma. Självklart. Men problemet är att då är jag på jobbet. Att anmäla sig till nånting och kunna gå en kväll i månaden ger liksom inget.

Jag försökte skaffa medryttarhäst. Fick höra att jag var för fet.

 

[Inte_Ung]

Dessutom jobbar jag dagtid.

Kollegor?
Eller andra på din arbetsplats?
Jag har träffat några av mina bästa vänner så.
Och både min exman och nuvarande sambo.
På en arbetsplats så har man ofta ganska så mycket gemensamt.

Annars så fungerar "Hundtricket" ganska så bra även med barn.
Barnen kommer att uppskatta att träffa andra barn och leka.
Själv så kan man försöka att prata med andra föräldrar om annat än barn.
Det körde jag när jag hade fått litet överdosering av barn, jag har 3 stycken.

 

[dobbis]

Åh vilken bra ide. Det har aldrig slagit mig. Å verkligen inte. Var gör jag av sonen under tiden? Ta med honom?

Och det ger mig ingenting. Jag gick en kurs i silversmide innan sonen föddes, det var trevligt men gav ingenting.

Han har en pappa som får passa honom då.

 

[monster1]

Du menar en grupp som träffas dagtid och redan har sin ordning klar? Vilket jag försökt och inte lärde känna någon, för ingen pratade med mig trots att jag försökte? Dessutom jobbar jag dagtid.

Jag vet inte, jag har inga barn så jag vet inte hur de här föräldraumgängena utformas. Vissa verkar ju spontant bildas genom att deras barn träffas och fattar tycke för varandra på förskolan. Andra genom föräldragruppen på mödravården och sen finns det säkert andra grupper som formats på andra sätt. Någon kanske slänger ut en förfrågan genom någon grupp på sociala medier om det finns andra som vill träffas med barn eller trots barn. Men det jag vet om vänskap är att det enda sättet att få vänner är att träffa andra människor, så många av dom att man tillslut hittar de som man passar med. Jag har skaffat nästan alla mina vänner genom jobbet eller studier. Jag har bara vänner jag träffat i vuxen ålder.

 

[monster1]

Jo när han är hemma. Självklart. Men problemet är att då är jag på jobbet. Att anmäla sig till nånting och kunna gå en kväll i månaden ger liksom inget.

Jag försökte skaffa medryttarhäst. Fick höra att jag var för fet.

Jobbar du dag och din man natt och barnet aldrig på fsk?

 

[sthu]

Jobbar du dag och din man natt och barnet aldrig på fsk?

Typ så. Han är på förskolan en dag i veckan (inte samma dag varje vecka)

 

[Hazel]

Om du vill stanna, oavsett vilken anledning det är så tycker jag du ska göra det. Men din man har skapat något slags eget liv inuti ert nuvarande förhållande som han verkar tycka du ska stå utanför, och han verkar inte ha några planer på att ändra det livet även om det sårar dig. Alternativet är ju att du helt enkelt själv ser dig själv framför förhållandet om du ska må bättre och skapar ditt eget liv precis som han gjort. Personligen tycker jag det är helt ok, det kan gagna båda personer om det är så man vill ha det men om det bara gör att du mår sämre så går det ju inte. I sådana fall måste du acceptera att ditt mående får stå tillbaka för att stanna och det är ju svårt att göra.

Frågan är väl om det är det du vill göra? och om det inte är det hur ska du lösa det när han inte vill ändra något? Det är bara du som kan det i ert nuvarande läge, du får skapa ett liv inuti detta där du inte blir lika besviken som du blir nu, för din egen skull.

 

[sthu]

Jag vet inte, jag har inga barn så jag vet inte hur de här föräldraumgängena utformas. Vissa verkar ju spontant bildas genom att deras barn träffas och fattar tycke för varandra på förskolan. Andra genom föräldragruppen på mödravården och sen finns det säkert andra grupper som formats på andra sätt. Någon kanske slänger ut en förfrågan genom någon grupp på sociala medier om det finns andra som vill träffas med barn eller trots barn. Men det jag vet om vänskap är att det enda sättet att få vänner är att träffa andra människor, så många av dom att man tillslut hittar de som man passar med. Jag har skaffat nästan alla mina vänner genom jobbet eller studier. Jag har bara vänner jag träffat i vuxen ålder.

Och jag är som sagt ingen extrovert person. Jag har försökt men det blir aldrig mer än en ytlig bekant.

 

[bettysmatte]

Och hur tänkte du att jag ska kombinera det med litet barn? Inte direkt så han kan sitta med när jag syr. Och jag har gått på sylan bla och kände mig inte det minsta välkommen. De hälsade knappt.

Men är inte dina föräldrar rätt engagerade i din son? Vill du inte så är det ju så, men annars borde det väl gå att hitta någon lösning på barnpassning ett par timmar.

 

[bettysmatte]

Som vadå? Sitta och prata bajsblöjor intresserar mig inte. Jag är inte intresserad av andras barn.
Han är för liten för tex barngympa.

Men inte är det väl så att föräldrar ENBART pratar om sina barn, när barnen är såpass stora som din son är nu? Då börjar ju barnen bli riktigt självständiga och det är väl då föräldrar kan börja lyfta blicken lite "ovanför" barnet och intressera sig för mer alla möjliga samtalsämnen igen. Jag tycker att du målar fan på väggen lite väl mycket nu faktiskt !!

 

[sthu]

Men är inte dina föräldrar rätt engagerade i din son? Vill du inte så är det ju så, men annars borde det väl gå att hitta någon lösning på barnpassning ett par timmar.

Jag kan inte förvänta mig att de alltid ställer upp. De har egna liv. Vi bor dessutom inte direkt grannar så det kräver en del logistik och planering. Jag orkar inte med det