Ensam och ledsen

Ja, vad ska jag säga mer?
Känner mig ensam, övergiven och ledsen. Fram tills för några timmar sedan kändes allt bra, och har känts bra en längre tid. Vi har gjort stora planer för framtiden. Men så ringde makens jobb (en kollega, inte arbetsgivaren) och ville ha in honom på jobb. Han sa ja. Vad hade jag väntat mig? Har han någonsin sagt nej? Inte ens när han var hemma för vab när jag var sjuk på min semester sa han nej.

Han säger att det är för vår skull, ekonomiskt och för att kollegorna ska ställa upp för honom. Jag tjänar över 10 000 mer än honom så är det nån som försörjer familjen så är det jag. Och att kollegorna skulle ställa upp för honom är skitsnack. De ställer inte upp för fem öre, de utnyttjar hans dumma idiotiska plikttrogenhet gentemot jobbet.

Jag har försökt prata med honom om det. Han svarar alltid "då säger jag upp mig!". Jag svarar att gör det, om du kan lösa ekonomin under tiden du är arbetslös. Sen händer inget mer.

Jag orkar inte ens bråka om det längre. Jag blir bara ledsen, ångestig och känner mig otroligt övergiven. Skulle gått till kurator på onsdag men avbokade, för allt kändes så bra. Nu orkar jag inte ta tag i att boka igen. Och ärligt talat, vad ska kuratorn göra? Ge fler andningsövningar? Det ger ingenting.

Parterapi? Vad ger det? Jag har redan sagt allt jag tänker och han har inte gjort någon förändring.

Jag älskar honom, men han gör mig inte längre lycklig. Jag vet att jag förtjänar att vara lycklig, men jag vill vara lycklig med honom igen. Jag vill inte börja om med någon annan och jag kommer inte vara lycklig på egen hand. Jag kommer bara vara ensam.

Nej. Jag orkar inte. Jag är ensam, övergiven och ledsen.

 

[sthu]

Men inte är det väl så att föräldrar ENBART pratar om sina barn, när barnen är såpass stora som din son är nu? Då börjar ju barnen bli riktigt självständiga och det är väl då föräldrar kan börja lyfta blicken lite "ovanför" barnet och intressera sig för mer alla möjliga samtalsämnen igen. Jag tycker att du målar fan på väggen lite väl mycket nu faktiskt !!

Det är min erfarenhet av sk föräldragrupper. Om det är fan så är det väl så.

 

[bettysmatte]

Jag kan inte förvänta mig att de alltid ställer upp. De har egna liv. Vi bor dessutom inte direkt grannar så det kräver en del logistik och planering. Jag orkar inte med det

Nej, jag förstår. Det är nog inte tid för dig att söka nya intressen och bekantskaper. Du vill att det ska vara du och maken, allt annat är ensamhet för dig. Jag fattar.

 

[sthu]

Jag är väl en fruktansvärd person som ingen vill ha något med att göra. I och med att ingen vill umgås med mig, trots att jag försöker och bjuder till och engagerar mig blir det ingenting av det. Jag orkar inte. Trevligt för er om ni är så älskvärda och blir tjenis med alla och envar.

 

[sthu]

Och för övrig spelar det ingen roll om jag har kompisar eller inte. Det jag behöver är en fungerande vardag

 

[SiZo]

Och för övrig spelar det ingen roll om jag har kompisar eller inte. Det jag behöver är en fungerande vardag

Tanken är att om du mår lite bättre så kanske vardagen fungerar bättre av sig självt. Du kan inte förändra din partner, så vill du ha kvar honom och ha ett bättre liv med honom så tänker jag att det du kan göra för dig själv är där du måste börja. Givetvis ska han göra sitt bästa också, men du kan inte kontrollera honom och hans handlingar.

Kompisar kan göra det här lättare. Eller att ha små ljusglimtar att se fram emot kan också göra det. Vad de här ljusglimtarna består av kan bara du bestämma. Det behöver inte vara stora saker heller. Det kan handla om att köpa sitt favoritte och sedan sitta helt ostört o bara dricka det teet under 15 min.

Men, mår man väldigt dåligt så känns det lätt som att allt är bara bajs ändå. Det är först när man kommer förbi det som man kan börja jobba med det är min erfarenhet.

Jag är väl en fruktansvärd person som ingen vill ha något med att göra. I och med att ingen vill umgås med mig, trots att jag försöker och bjuder till och engagerar mig blir det ingenting av det. Jag orkar inte. Trevligt för er om ni är så älskvärda och blir tjenis med alla och envar.

Det här hoppas jag inte att du tror på själv. Jag tycker du verkar vara supertrevlig som person. Jag har ingen aning om vart du finns, men finns du i närheten av Haninge så har jag gärna kontakt.

 

[sthu]

Tanken är att om du mår lite bättre så kanske vardagen fungerar bättre av sig självt. Du kan inte förändra din partner, så vill du ha kvar honom och ha ett bättre liv med honom så tänker jag att det du kan göra för dig själv är där du måste börja. Givetvis ska han göra sitt bästa också, men du kan inte kontrollera honom och hans handlingar.

Kompisar kan göra det här lättare. Eller att ha små ljusglimtar att se fram emot kan också göra det. Vad de här ljusglimtarna består av kan bara du bestämma. Det behöver inte vara stora saker heller. Det kan handla om att köpa sitt favoritte och sedan sitta helt ostört o bara dricka det teet under 15 min.

Men, mår man väldigt dåligt så känns det lätt som att allt är bara bajs ändå. Det är först när man kommer förbi det som man kan börja jobba med det är min erfarenhet.

Det här hoppas jag inte att du tror på själv. Jag tycker du verkar vara supertrevlig som person. Jag har ingen aning om vart du finns, men finns du i närheten av Haninge så har jag gärna kontakt.

Med tanke på alla inlägg om att det bara är att skaffa en hobby så får man automatiskt vänner för livet så Jo, nåt fel måste det ju vara på mig. Inte ens min egen man vill vara med mig.

 

[monster1]

Och jag är som sagt ingen extrovert person. Jag har försökt men det blir aldrig mer än en ytlig bekant.

Jag räknas nog som introvert om man ser till mitt behov av ensamtid, har haft svårt att framförallt behålla vänner under uppväxten osv men man får ju jobba på med sina relationer ändå. Tänker att det är ganska många på forumet som hamnar i kategorin introverta.

Angående djupare vänskaper. Alla bekantskaper är ju ytliga tills något förändrar det, tex att någon hör av sig för att den har det svårt och behöver hjälp är ju inte sällan en sådan grej. Jag skulle säga att de flesta av mina djupare vänskapsrelationer kommer från just sådana tillfällen eller ett flertal av dessa. Det är ju så vänskap fördjupas, någon sperarerar, någon dör, någon blir sjuk eller hamnar i svårigheter och behöver lite stöd och hjälp osv. Det är sällan förrän man hamnar i ett läge där någon visar sin sårbarhet som man börjar prata om sina känslor kring något.

 

[sthu]

Jag räknas nog som introvert om man ser till mitt behov av ensamtid, har haft svårt att framförallt behålla vänner under uppväxten osv men man får ju jobba på med sina relationer ändå. Tänker att det är ganska många på forumet som hamnar i kategorin introverta.

Angående djupare vänskaper. Alla bekantskaper är ju ytliga tills något förändrar det, tex att någon hör av sig för att den har det svårt och behöver hjälp är ju inte sällan en sådan grej. Jag skulle säga att de flesta av mina djupare vänskapsrelationer kommer från just sådana tillfällen eller ett flertal av dessa. Det är ju så vänskap fördjupas, någon sperarerar, någon dör, någon blir sjuk eller hamnar i svårigheter och behöver lite stöd och hjälp osv. Det är sällan förrän man hamnar i ett läge där någon visar sin sårbarhet som man börjar prata om sina känslor kring något.

Och varje gång jag bjudit till och försökt göra nånting utanför sammanhanget har jag blivit nobbad och inte hört av bekantskapen igen.

 

[sthu]

Jag förstår att det är välmenande, dumpa maken och skaffa vänner. Men det slår otroligt fel. Jag har verkligen, verkligen försökt i flera år att lära känna nytt folk men det går inte. Ingen vill umgås med mig. De jag hade drog när jag lämnade exet för elva år sen. Jag har försökt men ingen vill vara med mig.

Jag känner mig bara otroligt värdelös och oälskbar av "råden".

 

[SiZo]

Med tanke på alla inlägg om att det bara är att skaffa en hobby så får man automatiskt vänner för livet så Jo, nåt fel måste det ju vara på mig. Inte ens min egen man vill vara med mig.

Ah men så är det inte, man kan möjligen få ytligt bekanta på det sättet, men ska det bli mer så måste man anstränga sig. Och för att man som introvert ska orka det så måste man hitta RÄTT person. Och det vet man inte innan tänker jag.
Jag har också svårt att skaffa vänner, framförallt i de perioderna när jag mått dåligt. Jag tror tyvärr att det är naturligt att det blir så.

Inte ens din man vill vara med dig? Är ni inte vänner? Att han har legat med andra säger väldigt lite om hurvida han vill vara med dig tänker jag.

 

[sthu]

Ah men så är det inte, man kan möjligen få ytligt bekanta på det sättet, men ska det bli mer så måste man anstränga sig. Och för att man som introvert ska orka det så måste man hitta RÄTT person. Och det vet man inte innan tänker jag.
Jag har också svårt att skaffa vänner, framförallt i de perioderna när jag mått dåligt. Jag tror tyvärr att det är naturligt att det blir så.

Inte ens din man vill vara med dig? Är ni inte vänner? Att han har legat med andra säger väldigt lite om hurvida han vill vara med dig tänker jag.

Han drar ju till jobbet så fort de ringer. Och enligt flera inlägg här verkar det som att det är för att han har ett parallellt liv och inte vill ha med mig. Så nej, inte ens han vill ha mig.

 

[Lingon]

Åh vilken bra ide. Det har aldrig slagit mig. Å verkligen inte. Var gör jag av sonen under tiden? Ta med honom?

Och det ger mig ingenting. Jag gick en kurs i silversmide innan sonen föddes, det var trevligt men gav ingenting.

Han har ju en pappa. Kräv att han tar hand om sin son. Det är inte ditt ansvar 100% av tiden.

Men ok, vill du inte försöka göra nåt åt att du är ensam och ledsen och istället fortsätta hänga upp hela ditt liv på en person så varsågod. Det är din rätt att välja hur du vill leva. Se bara till att ditt val gör dig lycklig.

I slutändan kan ingen av oss skylla på nån annan för att vi inte är lyckliga. Det är var och ens eget ansvar att skapa sin egen lycka. Trivs man inte med sitt liv så krävs en förändring för att det ska bli bättre. Så det är upp till dig.

 

[bettysmatte]

Med tanke på alla inlägg om att det bara är att skaffa en hobby så får man automatiskt vänner för livet

INGEN, absolut ingen, har sagt något ens i närheten av detta.
Det behöver väl inte ens vara tanken att man ska få nya vänner, utan bara att man får komma ut lite och syssla med något man tycker är kul? Få lära sig lite nytt, till exempel. Vidga sina vyer, osv.

Men du är inte redo. Du får låta det ta den tid det tar och fatta de beslut som du behöver fatta när det är dags.

 

[sthu]

Och där var vi tillbaka på att det är fel på mig. Jag gör inte tillräckligt för att förändra och förtjänar att vara ledsen. Jag har väl förtjänat allt som har hänt senaste tiden. Förmodligen är det mitt fel det också.

Jag ger upp. Hade det inte varit för sonen hade jag kastat in handduken. Nu ger jag bara upp. Lika bra, jag förtjänar inte bättre.

Och nu kommer jag få flera inlägg, "ta av offerkoftan". Ok, då får det vara så.

 

[SiZo]

Han drar ju till jobbet så fort de ringer. Och enligt flera inlägg här verkar det som att det är för att han har ett parallellt liv och inte vill ha med mig. Så nej, inte ens han vill ha mig.

Jag tycker inte att det säger så mycket heller. Däremot tar han dig nog lite för givet? Och det blir lätt så när man har varit ihop ett tag tänker jag. Min fråga var också om ni inte är vänner?

Hur gammal är sonen? Skulle du ha råd och möjlighet att ta med honom och typ åka på hotell med spa och bara ta det lugnt eller liknande? Bara att komma bort en stund kan hjälpa er båda tänker jag.

 

[Lingon]

Med tanke på alla inlägg om att det bara är att skaffa en hobby så får man automatiskt vänner för livet så Jo, nåt fel måste det ju vara på mig. Inte ens min egen man vill vara med mig.

Jag skrev inget om att skaffa en hobby så att du skulle få vänner. Jag skrev att jag tyckte att du skulle fokusera mer på dig själv och göra saker (helst utanför hemmet men inte nödvändigtvis) som ger dig något. Något som är bara för dig. Inte för maken. Inte för sonen. För dig. Jag gav ett antal exempel men vad som helst som du tycker ger dig något är vad jag menar.

 

[sthu]

Jag tycker inte att det säger så mycket heller. Däremot tar han dig nog lite för givet? Och det blir lätt så när man har varit ihop ett tag tänker jag. Min fråga var också om ni inte är vänner?

Hur gammal är sonen? Skulle du ha råd och möjlighet att ta med honom och typ åka på hotell med spa och bara ta det lugnt eller liknande? Bara att komma bort en stund kan hjälpa er båda tänker jag.

Han är två.

 

[monster1]

Och varje gång jag bjudit till och försökt göra nånting utanför sammanhanget har jag blivit nobbad och inte hört av bekantskapen igen.

Man blir nobbad, speciellt om man är den som ordnar saker. Det kan jag lova att alla som ordnar saker kan skriva under på. Det gäller inte specifikt dig. Det kanske inte ens handlar om dig alls. Vuxna är bara upptagna och lite lata och kanske också känner ett motstånd att göra något utanför sin komfortzon.

Ingen säger att det är lätt att skaffa vänner i vuxenålder, men receptet är lätt, arbetet kan vara tungt beroende på person. Det är som allt annat, att springa en maraton. Receptet är inte så svårt, man tränar och ökar succesivt mängden träning tills man uppnått rätt nivå. Men arbetet är jobbigt, även om det även där varierar hur jobbigt man upplever det. Vissa människor tycker ju tom det är njutbart.

Så jag påstår inte att det är lätt, bara att enda sättet att komma ifrån ensamhet är ju att lära känna andra människor. För att lära känna andra människor måste man träffa dom och för att träffa dom så får man gå på tex kurser, träffar osv. Det är ju enda sättet att göra det på, jag vet i varje fall ingen annan metod.

 

[sthu]

Jag skrev inget om att skaffa en hobby så att du skulle få vänner. Jag skrev att jag tyckte att du skulle fokusera mer på dig själv och göra saker (helst utanför hemmet men inte nödvändigtvis) som ger dig något. Något som är bara för dig. Inte för maken. Inte för sonen. För dig. Jag gav ett antal exempel men vad som helst som du tycker ger dig något är vad jag menar.

Jag har flera hobbyer. Jag behöver inte fler tider att passa i mitt liv

 

[sthu]

Man blir nobbad, speciellt om man är den som ordnar saker. Det kan jag lova att alla som ordnar saker kan skriva under på. Det gäller inte specifikt dig. Det kanske inte ens handlar om dig alls. Vuxna är bara upptagna och lite lata och kanske också känner ett motstånd att göra något utanför sin komfortzon.

Ingen säger att det är lätt att skaffa vänner i vuxenålder, men receptet är lätt, arbetet kan vara tungt beroende på person. Det är som allt annat, att springa en maraton. Receptet är inte så svårt, man tränar och ökar succesivt mängden träning tills man uppnått rätt nivå. Men arbetet är jobbigt, även om det även där varierar hur jobbigt man upplever det. Vissa människor tycker ju tom det är njutbart.

Så jag påstår inte att det är lätt, bara att enda sättet att komma ifrån ensamhet är ju att lära känna andra människor. För att lära känna andra människor måste man träffa dom och för att träffa dom så får man gå på tex kurser, träffar osv. Det är ju enda sättet att göra det på, jag vet i varje fall ingen annan metod.

Igen faller det tillbaka på saker jag verkligen har försökt göra sen 2008. Jag har verkligen verkligen försökt, men det är så sjukt dränerande att jag inte orkar.

Speciellt inte nu.