Evig singel?

[Grazing]

Att han ska hitta någon annan, dock så förlorar jag ju honom ändå på ett sätt. Men en chans finns ju alltid om han tycker detsamma som jag.

 

[pulkaskurk]

Att han ska hitta någon annan, dock så förlorar jag ju honom ändå på ett sätt. Men en chans finns ju alltid om han tycker detsamma som jag.

Det vore ju mycket dåligt om ni gick miste om varandra för att ingen av er vågar tala om era känslor för varandra.

Det skulle jag tycka var mycket mer smärtsamt än att de eventuellt inte är besvarade.
Även om det också skulle vara hemskt jobbigt såklart.

Så jag tycker såklart att du ska berätta hur du känner så kan vi andra hålla tummarna att det är besvarat

 

[Petruska]

Sålänge jag inte tar reda på exakt vad han tycker så känner jag lite att det fortfarande finns en chans.

Jag ser det där sättet att resonera som nästan självdestruktivt - och iofs även rätt destruktivt för alla upptänkliga former av relationer, om man tillämpar det.

När du inte tar reda på vad han tycker, är det ju du och enbart du som skapar (bilden av) er "relation" i ditt huvud. En "relation" som han överhuvudtaget inte är en del av, eftersom den bara finns i ditt huvud. Det som finns, eller inte finns, mellan er undviker du ju att reda ut, till förmån för den där "relationen" inuti ditt eget huvud.

Känns inte det lite deppigt?

 

[WBanna]

Att han ska hitta någon annan, dock så förlorar jag ju honom ändå på ett sätt. Men en chans finns ju alltid om han tycker detsamma som jag.

Det är bara att "slita bort plåstret"; ta ett snack med honom. Det är väl bättre att få veta sanningen, negativ eller positiv, än att gå omkring och vara olyckligt/hemligt kär i resten av ditt liv. Förlorar du honom för att han inte vill vara ihop, då är ju det bättre än att du slösar bort ditt liv på att leva i en dröm om att vara ihop. Även om man blir ihop med någon, så kan det ju skita sig senare i livet, så vad man än tar sig för så är det ju ett risktagande. Jag har varit i samma situation själv; träffade en kille och vi tassade omkring på tå och kallade oss kompisar i ett halvår. Till slut tog vi snacket och blev (tyvärr, måste jag säga nu i efterhand) ihop, och det var sååååå himla skönt att slippa fundera mer och att slippa alla hjärnspöken.

 

[pontiacfarmer]

Jag gjorde så en gång förra året... sa vad jag verkligen tyckte om en person- blev inte riktigt vad jag tänkt mig som reaktion.... men men-lika bra att få reda på det med en gång ju så kan man ju gå vidare

 

[pulkaskurk]

Jag gjorde så en gång förra året... sa vad jag verkligen tyckte om en person- blev inte riktigt vad jag tänkt mig som reaktion.... men men-lika bra att få reda på det med en gång ju så kan man ju gå vidare

Å vad hände då?

 

[pontiacfarmer]

Å vad hände då?

Från att ta nån fika eller matbit i veckan å vara shoppingkonsult sa hon upp bekantskapen...........

 

[pulkaskurk]

Från att ta nån fika eller matbit i veckan å vara shoppingkonsult sa hon upp bekantskapen...........

Ehh men då måste hon ju vara lite störd?
Eller så sa du något förskräckligt..

 

[martha]

fast det behöver ju inte vara förskräckligt heller, jag har haft sk killkompisar som stött på mig och jag tycker bara det är obehagligt om dom vill mer än mig och dumpar hellre ...och jag är knappast så störd heller....bara lite

 

[pulkaskurk]

Jo du är störd @martha, men du klär i det

Jag tycker iallafall att det är väl hårt att säga upp bekantskapen bara för att någon berättar att denne är intresserad.

 

[martha]

Jo det beror ju på VAD för slags relation man haft ....om t ex en kille vill vara min kompis, han kanske vill bju på mat , öl, teater, ja nåt sånt
Jag är sån att jag låter folk bjuda om dom vill för vill jag bjuda tycker jag att folk ska låta mig göra det ..men om det sen går till att han vill mer och jag bara vill vara kompis så blir det lite jobbigt o pinsamt..för jag är en glad , trevlig , lättsam , rolig människa och det är inte ovanligt att det misstolkas av män att jag flörtar ...men det gör jag ju inte ...

 

[pulkaskurk]

Jag förstår ditt dilemma eftersom vi mest troligt är av samma skrot och korn..

Visst kan det bli lite jobbigt ibland men jag tycker det brukar funka bra med ett tyvärr, det kommer inte att bli vi.

 

[pontiacfarmer]

Jo det beror ju på VAD för slags relation man haft ....om t ex en kille vill vara min kompis, han kanske vill bju på mat , öl, teater, ja nåt sånt
Jag är sån att jag låter folk bjuda om dom vill för vill jag bjuda tycker jag att folk ska låta mig göra det ..men om det sen går till att han vill mer och jag bara vill vara kompis så blir det lite jobbigt o pinsamt..för jag är en glad , trevlig , lättsam , rolig människa och det är inte ovanligt att det misstolkas av män att jag flörtar ...men det gör jag ju inte ...

Det var precis så det gick till ja.... jag sa att jag tyckte hemskt mycket om henne......men hon ville ju bara haft en kompis

 

[svea]

Jag vet inte om det är tänkt att vara trösterikt med de inlägg i tråden som berättar att man minsann kan klara sig jättebra som singel, och att det finns folk som är 70 år och aldrig har haft något långt förhållande et c.

Själv vet jag inte hur det kommer sig att jag faktiskt lyckats vara i långvariga förhållanden i större delen av mitt vuxna liv. Det hade precis lika gärna kunnat vara jag som var den eviga singeln, kan jag tycka. Jag är udda och min radar för när folk är intresserade av mig är inte särskilt känslig. Jag måste ha haft en jäkla tur. Och jag vet hur jag längtade de år då jag längtade, och hur det påverkade min självkänsla att inte få till det.

Jag förstår och har respekt för att man kan längta efter att åtminstone få prova på att leva i ett långt förhållande om man inte har gjort det och jag tycker inte att den längtan är något att bagatellisera. Ett fungerande förhållande där man delar glädje och sorg och lyfter varandra är underbart. Jag unnar TS att få prova på det och respekterar hennes längtan.

 

[ekra]

Ja det absolut värsta är det där att inte ha någon att dela vardagen med. Vänner i all ära, men de kommer och går i ens liv. Jag kan bli väldigt melankolisk över att jag aldrig fick uppleva någon besvarad ungdomskärlek, och att jag bara haft kortare relationer och att det är över tio år sedan jag hade en relation värd namnet. Jag har inte ens kysst någon på alldeles för många år. Självkänslan går i botten kan jag säga och man hinner tänka många dystra tankar om vad som hypotetiskt är "fel". Och bli osäker på om folk verkligen flörtar med en, eller bara är trevliga.

Men som sagt till viss del är det självvalt eftersom jag velat satsa på att resa och att flytta runt mycket + att jobba med hästar och bo avsides i långa perioder av livet. Det hände en del livsomvälvande saker där för tio år sedan och jag var deprimerad och rotlös länge. Det är egentligen först nu jag börjar hitta mig själv igen.

Nu är det ju inte detsamma för alla. Men min självkänsla har blivit hjälpt av att jag jobbar med att få bort mina negativa tankar, och att se orsakerna till varför det är som det är, och nyktert konstatera att "så var det förut, såhär är det nu", och att var och en ansvarar för sin egen lycka. Det låter kanske lite flåshurtigt, men frånsett det där med kärleken så har jag ett bra liv på det stora hela och min lycka skall inte behöva vara beroende av att jag har en partner. Det skall vara en bonus, inte en livlina.

Men det känns tröstlöst ibland att hitta någon.

 

[Hero]

Jag har haft 2 kortare förhållanden men jag har inte träffat någon nu på 5-6 år. Iof är jag väl själv lite ansvarig till då jag inte ansåg att jag hade uppnått de punkter i livet som krävs för ett seriöst förhållande i min ålder. Men nu känner jag mig redo för ett förhållande igen. Men då är det stendött på datesidorna. Sen är jag ju inte den sociala typen som träffar mkt nytt folk. Men jag funderar på att tvinga mig ut på krogen trots att jag egentligen inte trivs där. Det kan juh inte va sämre än dating sidorna ? Har egentligen aldrig träffat nåt via krogen tidigare heller. Men där kanske man kan föra en konversation med någon lite längre än två-tre meningar

 

[Raderad medlem 6459]

Iof är jag väl själv lite ansvarig till då jag inte ansåg att jag hade uppnått de punkter i livet som krävs för ett seriöst förhållande i min ålder.

Av ren nyfikenhet; vad är det för punkter i livet? Om du har lust att berätta alltså .

 

[Hero]

Ett heltidsjobb och egen bostad.

 

[escodobe]

Ett heltidsjobb och egen bostad.

Varför skulle man behöva ha det för att kunna ha ett seriöst förhållande?

 

[Raderad medlem 6459]

Ett heltidsjobb och egen bostad.

Det hade inte min sambo när jag träffade honom och vi blev superkära ändå . Han var student, och bodde mestadels hemma hos sina föräldrar. Nu är ni nog inte i riktigt samma ålder, men ändå .