Evig singel?

[Alexandra_W]

Varför skulle man behöva ha det för att kunna ha ett seriöst förhållande?

Det kan ju vara för att man känner att det krävs för man ska vara nöjd med sig själv och sitt eget liv. Att t ex vara 30, arbetslös och på hos föräldrarna gör ju inga underverk med självkänslan. Även om det inte säger ett dugg om personen!

 

[Trani]

Det kan ju vara för att man känner att det krävs för man ska vara nöjd med sig själv och sitt eget liv. Att t ex vara 30, arbetslös och på hos föräldrarna gör ju inga underverk med självkänslan. Även om det inte säger ett dugg om personen!

Att man själv har det som mål för att känna sig nöjd kan jag förstå. Men att koppla det till "förmågan" eller möjligheten att ha en kärleksrelation?

Jag menar, om man träffar någon och blir kär och kärleken är besvarad så har jag väldigt svårt att se framför mig hur man bara "nä jag jobbar bara 75% så... sorry babe!"

 

[Petruska]

@Trani Fast om man är bortåt 30 och den andra inte har flyttat hemifrån? Det hade jag haft svårt att hantera redan vid 20, tror jag.

 

[Trani]

Då handlar det om den andra - vad man själv attraheras av. Inte om vad man själv "måste ha uppnått" för att kunna ha en relation. Eller menar du att man inte blir intressant för andra om man är 30 och inte har flyttat hemifrån och på det sättet inte "kan" ha en relation?

 

[escodobe]

@Trani Fast om man är bortåt 30 och den andra inte har flyttat hemifrån? Det hade jag haft svårt att hantera redan vid 20, tror jag.

Jag tolkade det inte som om personen inte flyttat hemifrån utan mer att personen blir tex i andra hand, kombo eller kollektiv.

 

[Raderad medlem 6459]

@Trani Fast om man är bortåt 30 och den andra inte har flyttat hemifrån? Det hade jag haft svårt att hantera redan vid 20, tror jag.

Jag har alltid sagt samma sak. Sen träffade jag min spanjor, 24 år gammal och fortfarande boendes hos sina föräldrar pga höga universitetsavgifter, och då kände jag bara to hell with it faktiskt. Jag hade absolut haft problem med det om han hade varit nöjd med att bo hemma men i och med att han var tvungen och verkligen ville flytta ut så kände jag att vi var på samma linje ändå, men bara att vi haft olika förutsättningar.

 

[tjenixen]

Att man själv har det som mål för att känna sig nöjd kan jag förstå. Men att koppla det till "förmågan" eller möjligheten att ha en kärleksrelation?

Jag menar, om man träffar någon och blir kär och kärleken är besvarad så har jag väldigt svårt att se framför mig hur man bara "nä jag jobbar bara 75% så... sorry babe!"

jag tror absolut det kan kopplas till förmågan att ha en kärleksrelation. Det är många som känner att de inte kan vara en bra partner för någon annan om de känner att de inte fått rätsida på sitt eget liv (enligt deras egna personliga mål). Jag har träffat många (framför allt) män som resonerar och upplever det så.
Förhoppningsvis går det att förbise om en situation som den du beskriver med besvarad kärlek skulle dyka upp.

 

[Trani]

@tjenixen men att haka upp det på jobb? Bostad kan jag kanske förstå. Om man bor med sin morsa och skäms över det, eller kanske inte ens har en bostad alls. Men jobb? Som om studenter, arbetslösa, timanställda och deltidsarbetare inte kan ha en stadig kärleksrelation?

Eller har det att göra med det lilla ordet "seriös" - att relationen per definition inte är seriös om inte båda jobbar heltid?

Jag tror det där ligger så långt bort från hur jag tänker om relationer för att jag någonsin ska förstå.

 

[tjenixen]

@tjenixen men att haka upp det på jobb? Bostad kan jag kanske förstå. Om man bor med sin morsa och skäms över det, eller kanske inte ens har en bostad alls. Men jobb? Som om studenter, arbetslösa, timanställda och deltidsarbetare inte kan ha en stadig kärleksrelation?

Eller har det att göra med det lilla ordet "seriös" - att relationen per definition inte är seriös om inte båda jobbar heltid?

Jag tror det där ligger så långt bort från hur jag tänker om relationer för att jag någonsin ska förstå.

men det är väl ändå väldigt individuellt! Bara för att en är arbetslös betyder det inte att det inte går att ha en kärleksrelation. Men vissa personer anser helt enkelt inte att de kan ge så mycket som de skulle vilja i en relation om de inte tycker att de har rätsida på sitt liv. Om DE sen hängt upp sig på ordet "seriös" eller inte kan jag inte svara på.

I mina ögon handlar det om en grundläggande inställning till sig själv och var en ser sig själv vilja vara, inte en slutledning i stil med "en person som är arbetslös/timanställd/deltidsarbetare kan inte ha en stadig kärleksrelation", vilket jag tyder ditt inlägg som.

För att ta ett exempel, om @niphredil tillåter att jag använder hennes pojkväns tidigare situation (jag vet ingenting om dem så detta är helt hypotetiskt): Jag får intrycket att hans boende med föräldrar var ett behov i en specifik situation där han i grunden var konstruktiv i sitt liv och förde sin karriär framåt. Den grundläggande känslan är då även positiv och konstruktiv i förhållande till honom själv, vilket kanske gjorde att han kunde inleda deras förhållande med självförtoende och en positiv inställning. Hade han bott hemma för att han inte visste vad han ville göra med sitt liv eller kände att han satt fast överlag, så hade han kanske inte haft samma emotionella utgångsläge för att tycka att han kunde bidra till en grundläggande bra start i ett förhållande.

För mig känns det verkligen inte så konstigt. Kärlek är härligt, men det är mycket svårt att vara en bra partner om en inte mår bra i sig själv. Självklart kan och bör man stötta varandra, men min personliga åsikt att en inte ska förlita sig på att den andra ska dra en ur sin egen missbelåtna situation.

 

[Hero]

@tjenixen men att haka upp det på jobb? Bostad kan jag kanske förstå. Om man bor med sin morsa och skäms över det, eller kanske inte ens har en bostad alls. Men jobb? Som om studenter, arbetslösa, timanställda och deltidsarbetare inte kan ha en stadig kärleksrelation?

Eller har det att göra med det lilla ordet "seriös" - att relationen per definition inte är seriös om inte båda jobbar heltid?

Jag tror det där ligger så långt bort från hur jag tänker om relationer för att jag någonsin ska förstå.

Fast jobb och bostad går lite hand i hand. I alla fall för mig.
Nu har jag aldrig varit utan jobb i princip. Men hade ingen fast anställning tidigare. Vilket var en förutsättning för att jag skulle kunna ta lån och för få en trygghet i ekonomin. Iof, hade jag ganska höga krav på min bostad också...

Jobb och bostad påverkar självkänslan. Men även många som ser det som ett krav. Framförallt bostad.

 

[Petruska]

Jag har alltid sagt samma sak. Sen träffade jag min spanjor, 24 år gammal och fortfarande boendes hos sina föräldrar pga höga universitetsavgifter, och då kände jag bara to hell with it faktiskt.

Ja, det är/var ingen viktig princip eller så. Mer att det nog hade känts lite konstigt. Jag flyttade hemifrån lite väl tidigt också, och det var länge som en del av min självbild att ha flyttat tidigt. Nu när jag går mot 50 är frågan inte särskilt närvarande.

När det gäller jobb, har jag aldrig ens tänkt på det i relation till att ha ett förhållande.

 

[Pepson2]

@tjenixen men att haka upp det på jobb? Bostad kan jag kanske förstå. Om man bor med sin morsa och skäms över det, eller kanske inte ens har en bostad alls. Men jobb? Som om studenter, arbetslösa, timanställda och deltidsarbetare inte kan ha en stadig kärleksrelation?

Eller har det att göra med det lilla ordet "seriös" - att relationen per definition inte är seriös om inte båda jobbar heltid?

Jag tror det där ligger så långt bort från hur jag tänker om relationer för att jag någonsin ska förstå.

Fast jobb och bostad går lite hand i hand. I alla fall för mig.
Nu har jag aldrig varit utan jobb i princip. Men hade ingen fast anställning tidigare. Vilket var en förutsättning för att jag skulle kunna ta lån och för få en trygghet i ekonomin. Iof, hade jag ganska höga krav på min bostad också...

Jobb och bostad påverkar självkänslan. Men även många som ser det som ett krav. Framförallt bostad.

Ja, det är/var ingen viktig princip eller så. Mer att det nog hade känts lite konstigt. Jag flyttade hemifrån lite väl tidigt också, och det var länge som en del av min självbild att ha flyttat tidigt. Nu när jag går mot 50 är frågan inte särskilt närvarande.

När det gäller jobb, har jag aldrig ens tänkt på det i relation till att ha ett förhållande.

Kan det ha ett samband med vad människor anser vara grunden för lycka? Dvs väldigt många anser att god ekonomi (fast inkomst, i det här fallet) är en av grundpelarna för lycka? Jag träffar väldigt många som ser arbetslöshet, tidsbegränsade anställningar och andra saker, t ex enkel bostad som ekvivalent med olycka. En fast relation är ju också förknippat med lycka.

 

[tjenixen]

Kan det ha ett samband med vad människor anser vara grunden för lycka? Dvs väldigt många anser att god ekonomi (fast inkomst, i det här fallet) är en av grundpelarna för lycka? Jag träffar väldigt många som ser arbetslöshet, tidsbegränsade anställningar och andra saker, t ex enkel bostad som ekvivalent med olycka. En fast relation är ju också förknippat med lycka.

Ja, och även behovet av att bidra till ett sammanhang eller samhället, känna sig behövd i ett sammanhang och förmögen att ta hand om sig själv och - i det här fallet - en potentiell partner.

 

[Trani]

Nej jag fattar inte. Man går väl in i en relation för att/när man träffar en person som man vill vara i en relation med? Saker som bostad och ekonomi är ju bara praktiska runt-omkring-grejer.

Jag vill också ha ett fast jobb och stadig ekonomi. Det tycker nog de flesta är, om inte ett livsmål eller något nödvändigt för att vara lycklig, så i alla fall skönt. Men vad har det med kärlek att göra?

Man skaffar ju inte en partner på samma vis som man skaffar barn eller hund, som något planerat. Inte heller är partnern en ekonomisk belastning (delad ekonomi ftw!). Eller?

 

[Trani]

Kärlek är härligt, men det är mycket svårt att vara en bra partner om en inte mår bra i sig själv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det där. Antingen är det en helt otrolig självinsikt eller en snedvridet negativ självuppfattning. Om det gör att man medvetet säger nej till en relation man vill ha alltså.

Själv tänker jag aldrig på mig själv i termer av hur bra eller dålig jag är som partner. Antingen vill min partner vara med mig eller inte, det avgör denne. Precis som jag antingen vill vara med min partner eller inte.

 

[Alexandra_W]

Att man själv har det som mål för att känna sig nöjd kan jag förstå. Men att koppla det till "förmågan" eller möjligheten att ha en kärleksrelation?

Jag menar, om man träffar någon och blir kär och kärleken är besvarad så har jag väldigt svårt att se framför mig hur man bara "nä jag jobbar bara 75% så... sorry babe!"

Fast om man inte är nöjd med sig själv och sin situation så brukar det inte funka så himla bra med ett förhållande?

 

[stjarnhimmel]

När jag pluggade så träffade jag en kille som berättade att han gillade mig men ville hellre träffa ngn som "hade sin försörjning klar" som han uttryckte det. Jag tror han menade att han ville skaffa hus, bygga gemensam framtid etc och att det är lättare om personen har fast jobb. Själv skulle jag inte välja bort ngn pga det. Kanske om personen inte jobbar för att den är lat och struntar i det men inte ngn som kämpar och försöker.

 

[tanten]

När jag pluggade så träffade jag en kille som berättade att han gillade mig men ville hellre träffa ngn som "hade sin försörjning klar" som han uttryckte det. Jag tror han menade att han ville skaffa hus, bygga gemensam framtid etc och att det är lättare om personen har fast jobb. Själv skulle jag inte välja bort ngn pga det. Kanske om personen inte jobbar för att den är lat och struntar i det men inte ngn som kämpar och försöker.

herregud vilken människa! Så om man inte har tagit sin examen är man otänkbar som partner? Jösses.
Låter mer som om han var ute efter ett resonemangsäktenskap än kärlek...

 

[Trani]

Fast om man inte är nöjd med sig själv och sin situation så brukar det inte funka så himla bra med ett förhållande?

Jag vet inte. Man måste inte vara singel för att man har det lite knöligt. Tvärtom är det just då man kan behöva känslomässig närhet och stöttning.

Att inte inleda ett förhållande för att man inte orkar eller vill är en sak. Men då vill man ju inte. Men om allt annat känns bra förutom att man inte har ett fast heltidsjobb (eller vad man nu anser sig behöva ha "uppnått" för att kunna ha ett förhållande)?

 

[Petruska]

Fast om man inte är nöjd med sig själv och sin situation så brukar det inte funka så himla bra med ett förhållande?

Varför inte? Det finns väl många som inte verkar må så bra som har kärleksfulla förhållanden.