Vändpunkten och självinsikten om varför jag är singel kom för bara någon månad sedan. Jag blev förälskad i en kollega som också är en mycket god vän till mig (och fastnade i kompisfacket och han skaffade en annan tjej). Först var jag enormt deppig och tänkte nattsvarta tankar som att jag är väl en tråkig, oattraktiv jävel då. Men sedan tog jag så att säga ett nyktert steg tillbaka bland annat med hjälp av Buke
och funderade på vad jag själv sänt ut för signaler och hur jag uppfattas av andra. Och jag blev tex. medveten om att jag sällan flörtar eller visar öppet på andra sätt att jag tycker om någon, utan kan istället bli lite reserverad. Lite som att jag ger upp innan jag ens provat.
Jag är rätt övertygad om att situationen inte kommer att ändra sig om jag fortsätter i samma fotspår. Det har ju inte fungerat hitintills menar jag.
Jag har varit väldigt ledsen och deppig över läget ibland, och har känt mig tråkig, oattraktiv och bortvald, det har fått mig att inte riktigt vara mig själv. Och det är mycket lättare att hitta en partner om man är tillfreds med sig själv och är nöjd med tillvaron.
Men hursomhelst, jag bestämde mig för att jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv, jag har i så många år varit i någon sorts twilight zone pg av olika omständigheter i livet. Men nu vill jag leva ut mitt vanliga jag och känna mig genuint tillfreds med tillvaron. Min lycka skall inte beroende av vad andra tycker om mig, eller vad de gör. Jag vet att jag låter nyfrälst och hurtig, men jag är så överraskad över att jag börjar må så bra efter att ha mått så nattsvart dåligt alldeles nyss, men man måste väl nudda botten för att ta sig upp till ytan igen. Den största förändringen har skett inuti mitt huvud.
Jag har börjat göra saker jag länge velat, men inte tagit mig tid till, börjat klättra tex, jag bjuder hem vänner på middag, jag funderar på att anmäla mig till ett marathon nästa år så att jag har ett stort mål med min träning. Jag har uppdaterat min garderob, och mer skall det bli, jag vill bara ha kläder jag trivs med och känner mig fin i. Och det gör jag också helt och hållet för min egen skull, gamla kläder har jag donerat, sålt eller slängt. Det är enormt befriande! Man kan säga att jag jobbar med mitt eget varumärke, jag vill att mitt yttre skall spegla mitt inre och det har det inte gjort de senaste åren pg av att jag inte haft möjlighet att uppdatera min garderob, eller lägga pengar på annat än det mest nödvändiga (hääääästarna!
). Klart att inte kläder är det viktigaste, men för mig har det hjälpt att göra en visuell förvandling och uppfinna mig själv på nytt. (Hitta tillbaka till ett jag som jag saknat)
Jag känner att jag nog kommer att träffa någon att inleda ett förhållande med inom det kommande året. Det har till större delen berott på mitt eget beteende att jag varit singel såpass länge. Och det var en väldigt skön insikt att komma till. Det har varken med utseende, personlighet eller sociala förmåga att göra utan val som jag själv har gjort utifrån hur mitt liv har varit.
Hoppas att det hjälper lite. Och så länge du sitter hemma och klappar katten istället för att bjuda hem vänner på middag/ går ut och fikar/ tar en öl/ går en kvällskurs/ syns ute i samhället/ utsätter dig för att träffa människor så kommer inte situationen att förändra sig för dig. Så enkelt är det.
Nätdejting är också värt att prova, och att sprida bland vänner som känner dig väl att du börjar tröttna på att vara singel.
Det är viktigt att känna att man har eller inte har en relation för sin egen skull. Att leva singel kan vara ett val.
