Evig singel?

[sofia77]

Har varit singel 2.5 år efter nästan 10 år som sambo.
Rätt skönt att vara själv men vid vissa tillfällen skulle det vara skönt att ha någon att dela livet med. Men dom tillfällen är få
Letar inte efter någon men man vet aldrig när man springer på någon trevlig kille

 

[TinyWiny]

Att allt ska funka utan krusiduller ...+ Jag har inga problem med att vara singel , tycker det är ganska skönt faktiskt och ska nån man vara med mig så ska det kännas bättre än singellivet

Exakt så resonerade jag också innan jag träffade min sambo. Han hade ett eget liv med sina två barn och sina intressen och han "lät mig" fortsätta leva mitt liv med mina barn och mina intressen. (Alltså han ansåg att det var helt normalt att jag skulle fortsätta med mitt och att han skulle fortsätta med sitt och ansåg inte att jag skulle ändra på mig en hel massa som de jag hade träffat innan hade ansett.) Sedan skapade vi ju ett liv ihop också utan att för den sakens skull behöva försaka en massa saker utan istället blev ju våra liv bättre än vad de hade varit innan. Men det tog ändå ett tag innan jag vågade ta klivet för jag trivdes väldigt bra som singel. Hade jag bara inte skadat mig och blivit så totalberoende av honom som jag är idag så hade nog vårt förhållande varit ännu bättre men som tur är så ligger han ute på jobb en heldel så att han kan leva ett normalt liv då iallafall utan att behöva släpa på mig jämt. Jag har ju gått ifrån att vara självständig och trevlig att umgås med till att knappt aldrig orka eller kunna följa med på något eller ens orka ha ett eget liv. Jag kan ju inte ens ta mig fram för egen maskin längre utan han får köra mig i rullstolen... Jag är ju idag långt ifrån den personen han valde att leva med men uppenbarligen så anser han att jag har såpass många bra sidor kvar att han vill fortsätta leva med mig vilket jag självklart är väldigt glad för eftersom jag verkligen vill leva med honom. Men jag hade fortfarande varit singel om han hade ansett att jag inte skulle lägga så mycket tid på mina barn, på hästarna, på hunden och allt annat som jag tyckte var kul. Jag vill själv välja om jag vill umgås eller inte och det är väl det enda jag fortfarande väljer om jag vill göra eller inte.

 

[Sonic76]

Jag har varit singel i 6 år snart.
Först var jag totalt nere i skiten, sen när jag började komma nånvart så dog syrran och sen mamma.
Där hamnade jag i en osund relation med en fd detta arbetskompis med egna stora problem.
Har både fysiska och psykiska skador av det förhållandet. Tyvärr blev jag kär i den personen och jag hade aldrig varit kär innan, inte ens i dotterns pappa.
Testade några ons men det är inte min grej.
Nu har jag träffat en kille som är totalt tvärtemot de tidigare försöken.
Vi har dejtat nån gång men pratar mkt på fb och telefon.
Skynda långsamt är bådas vårt motto då vi har barn och annat.
Jag har alltid haft lätt att få folk i säng men förhållanden är inte min grej för jag är så osäker.
Men jag försöker bättra mig!!!

 

[skiesabove]

De flesta av mina vänners (och mitt eget) långvariga förhållanden har börjat på internet. Inte just dejtingsidor, utan via forum, communities och onlinespel :-). En brokig blandning människor som förmodligen aldrig ägnat varandra en blick om de träffats på ex krogen.

Det jag vill säga till TS är: att inleda en relation med "brevväxling" är en bra grund för ett förhållande där det är insidan som är det viktigaste. Skynda långsamt är en bra grej!

Så om du tycker om det någon skriver/gör på internet, våga ta kontakt och börja småsnacka privat :-). Man vet aldrig vart det leder ;-).

Appropå om det finns "den rätta" för alla:
Nej, det tror jag inte att det gör, men det har inte att göra med något annat än egna förväntningar/inställning/kompromissvilja/mod.

Om man släpper sina förväntningar, är inställd på att ge människor en chans, och vågar satsa när magkänslan finns där... då kan det bli riktigt bra :-). Ibland går man på en nit men blir ju åtminstone en erfarenhet rikare.

Och glöm inte att hästar och folk är väldigt lika ;-). Relation som relation så att säga.

 

[tjenixen]

Jag börjar kalla mig expert på att vara singel..
Har varit singel i 7 år, har tidigare haft två förhållanden på ca två år var.
Jag är lite för bra på att vara singel tror jag, jag "behöver" ingen per se och det vet jag. Jag tror det märks och jag tror det gör folk osäkra. Min uppfattning är att de flesta vill känna att de har en plats och kan tillföra något i en annans liv.
Jag har vuxit upp väldigt mycket på egen hand och tyvärr lärt mig att känslor inte är något andra inte är intresserade av att ta del av. Först nu har jag förstått att det är ett befängt koncept, så jag tränar på att göra utrymme för andra och dela med mig även av det jag tidigare trott var irrelevant. Samt att lära mig att ta ett steg tillbaka i vissa tillfällen. Mina vänner uppskattar mitt personliga arbete iallafall.

Jag vill gärna träffa någon - att uppleva att t ex fundera på el t o m skaffa familj med någon är något jag verkligen inte vill gå miste om i mitt liv och något jag så gärna skulle vilja dela med en annan person. Händer det inte så kommer jag vara ok, men det kommer saknas mig.

Sedan är det väldigt väldigt få jag blir intresserad av såpass att jag skulle vilja ens fundera på att inleda något. Uppmärksamhet får jag, socialt liv har jag och jag träffar många människor i mitt liv. Brukar generellt och lite på skoj använda mig av vad jag kallar "nakentestet" - det går ungefär ut på att ställa sig själv frågan: "skulle jag vilja känna den här personens hud mot min?"
Det blir tyvärr sällan ett ja

Vet inte riktigt vad annat jag kan göra än att se till att jag tillåter mig själv vara öppen och lämna utrymme för någon i mitt liv när möjligheten väl infinner sig. Men ärligt talat, just idag tycker jag mest synd om mig själv och det mesta i mitt emotionella liv känns bara rörigt

 

[tjenixen]

När det kommer till att vara kräsen, så tycker jag många gånger att de som är långtidssinglar ofta har en klar bild av hur deras partner ska se ut och hur han ska vara. Så det kan dyka upp, enligt mig, väldigt bra män som är intresserade, men de blir ratade eftersom de inte var just såsom personen hade tänkt sig att en partner skulle vara.

Det här tror jag verkligen på.

Då är det betydligt bättre att komma fram till, säg, fem saker en absolut inte kan gå med på eller kompromissa i en partner, typ: alkoholist, våldsam, golfare, köttätare, ja vad som helst som känns superviktigt för en själv, och ha det som utgångspunkt istället för en lång lista på måsten. Dels finns inte den personen som matchar "vill ha" listan, och sen gör en sitt eget liv betydligt enklare med fler möjligheter.

 

[Alexandra_W]

De flesta av mina vänners (och mitt eget) långvariga förhållanden har börjat på internet. Inte just dejtingsidor, utan via forum, communities och onlinespel :-). En brokig blandning människor som förmodligen aldrig ägnat varandra en blick om de träffats på ex krogen.

-klipp-

Om man släpper sina förväntningar, är inställd på att ge människor en chans, och vågar satsa när magkänslan finns där... då kan det bli riktigt bra :-). Ibland går man på en nit men blir ju åtminstone en erfarenhet rikare.

Just det där med att ge personer en chans, är något jag anammat de sista åren. Just att inte skjuta ner dem redan på idéstadiet för att de är eller inte är ditt eller datt. Dock får jag aldrig någon magkänsla, utan det blir "han var väl trevlig, men ingen kemi".

Vilket leder över till det första du skrev som jag tror är väldigt viktigt för väldigt många. Att om man på något vis som INTE handlar om dejting, eller där tanken ens finns åt det hållet, lär känna en person. Då kan känslor utvecklas mellan personer som på krogen eller i dejtingsträsket aldrig kastat en blick på varandra, och hade någon försökt sammanföra dem hade både förklarat sig ointresserade.

Men när man lärt känna personen först kan det vara en annan sak. Jag har t ex en studiekamrat. Jag kastade en blick på honom första gången jag såg honom och på en tiondels sekund var han avfärdad. Helt ointressant av en massa anledningar. Sen hamnade vi i samma arbetsgrupp och lärde på så vis känna varandra. Och han var ju riktigt vettig. Vi "klickade" väldigt bra studiemässigt, och även på ett mer vänskapligt plan. Sen klippte han håret i en ny frisyr och vips blev han ju "rätt snygg" med, och det skadade inte att få se honom i kostym om vi säger så Nu är det inte mer med den fina lilla historien då han har flickvän. Men om han inte hade det så hade jag garanterat lagt in en stöt - och omvänt (har han avslöjat). Men JAG var precis lika ointressant för honom där inledningsvis. Även jag fick en blick och avfärdades med, enligt honom själv "ganska snygg men alldeles för stel, spänd och tillknäppt, och ute i skogen med massa djur - jo men tjena..." Och även han ändrade åsikt längs vägen. Men vägen krävdes.

Så många människor både gör sig bättre över tid och när man lärt känna dem - och behöver lära känna människor över tid för att ge dem en chans. Sen är det ju inte alltid den insikten löser så mycket - det gäller ju att det finns potentiella nya människor att lära känna vilket inte alltid är fallet.

Och en sak till som slagit mig senaste veckan. Jag tenderar att resa försvarsmurar när folk raggar på mig och jag "inte är beredd" eller "inte tagit ställning till personen". Om jag nätdejtar, eller om jag flirtar med någon som flirtar tillbaka då är det lugnt och jag kan (tydligen) vara förjävla charmig. Men om någon plötsligt raggar på mig på tåget, eller om någon i min närhet börjar stöta på mig plötsligt och jag aldrig ens tänkt på personen på det sättet - då blir jag obekväm och försöker febrilt räkna ut vad personen håller på med och "är ute efter". Och det gör mig inte alls charmig. Tvärtom. Jag fick, ganska snällt men ändå så tydligt att det faktiskt blev en insikt, det påpekat för mig här för ett tag sedan. Jag känner personen halvbra, vi träffar på varandra med ojämna mellanrum och då är det avslappnat, ganska mycket skojande osv. Känner varandra hyfsat, inte vänner men mer än bekanta skulle jag väl kalla det. Mellan vi träffat på varandra har vi inte haft någon kontakt. Men plötsligt började personen höra av sig med små käcka sms. Redan det första "Hej! Hur är det med dig?" fick mig att stelna och DIREKT börja tänka "Vad är det här? Varför gör han såhär nu, det har han aldrig gjort förr? Vad betyder det här? Vad är han ute efter?". Jag blir då väldigt avvaktande, och det märks på mitt svar redan där. Sen när det hela långsamt ökade och det kom några sms som kunde dubbeltolkas, så blev jag ännu mer tillknäppt osv.

OM det hade varit en person jag själv tänkt tanken om eller så, hade jag svarat på ett helt annat sätt. I sak hade det varit samma svar, men formuleringarna hade varit heeelt annorlunda. Jmf "Handlar" med "Försöker hitta bilen på stormarknadens parkeringsplats, jag tror att jag var guldfisk i mitt tidigare liv " - två helt olika svar på samma fråga. Som ger två helt olika bilder. Och detta påpekade den här personen jag nämnde ovan. Att jag IRL är "en person", som är glad, bubblig, pratig och avslappnad, men på sms var en "helt annan person". Och att den där andra Alex var jävligt spänd och uptight och ärligt talat trist.

Jag ÄR ju som han uppfattat mig IRL, men just mitt "vad håller han på med, varför, vad är han ute efter, va va va?" gör att jag höjer garden och blir en ganska jävla uptight trist människa. Dvs dödar effektivt ev intresse genom att framstå som inte bara helt ointresserad utan närmast socialt inkompetent med.. Och det jag eg försöker är ju att hinna fundera ut svaret på frågorna (varför? vad?) och bilda mig en uppfattning om huruvida jag i så fall skulle vara... Idiotiskt - men jag tror inte jag är ensam om beteendet..

 

[ekra]

Åh vad härligt att läsa. Jag har en tendens att bete mig likadant! Jag blir extremt avvaktande och säkert "trist" när jag inte begriper vart jag har folk. Och jag vill gärna lära känna folk lite innan jag ger mig hän. Jag vill framförallt få en känsla kring två egenskaper: Humör och alkoholbeteende.

Men också få en känsla av vad det är för en person generellt.

 

[ekra]

Precis som Alexandra reagerar jag på annat vis om jag redan är intresserad.

 

[EmmaW]

Just det där med att ge personer en chans, är något jag anammat de sista åren. Just att inte skjuta ner dem redan på idéstadiet för att de är eller inte är ditt eller datt. Dock får jag aldrig någon magkänsla, utan det blir "han var väl trevlig, men ingen kemi".

Vilket leder över till det första du skrev som jag tror är väldigt viktigt för väldigt många. Att om man på något vis som INTE handlar om dejting, eller där tanken ens finns åt det hållet, lär känna en person. Då kan känslor utvecklas mellan personer som på krogen eller i dejtingsträsket aldrig kastat en blick på varandra, och hade någon försökt sammanföra dem hade både förklarat sig ointresserade.

Men när man lärt känna personen först kan det vara en annan sak. Jag har t ex en studiekamrat. Jag kastade en blick på honom första gången jag såg honom och på en tiondels sekund var han avfärdad. Helt ointressant av en massa anledningar. Sen hamnade vi i samma arbetsgrupp och lärde på så vis känna varandra. Och han var ju riktigt vettig. Vi "klickade" väldigt bra studiemässigt, och även på ett mer vänskapligt plan. Sen klippte han håret i en ny frisyr och vips blev han ju "rätt snygg" med, och det skadade inte att få se honom i kostym om vi säger så Nu är det inte mer med den fina lilla historien då han har flickvän. Men om han inte hade det så hade jag garanterat lagt in en stöt - och omvänt (har han avslöjat). Men JAG var precis lika ointressant för honom där inledningsvis. Även jag fick en blick och avfärdades med, enligt honom själv "ganska snygg men alldeles för stel, spänd och tillknäppt, och ute i skogen med massa djur - jo men tjena..." Och även han ändrade åsikt längs vägen. Men vägen krävdes.

Så många människor både gör sig bättre över tid och när man lärt känna dem - och behöver lära känna människor över tid för att ge dem en chans. Sen är det ju inte alltid den insikten löser så mycket - det gäller ju att det finns potentiella nya människor att lära känna vilket inte alltid är fallet.

Och en sak till som slagit mig senaste veckan. Jag tenderar att resa försvarsmurar när folk raggar på mig och jag "inte är beredd" eller "inte tagit ställning till personen". Om jag nätdejtar, eller om jag flirtar med någon som flirtar tillbaka då är det lugnt och jag kan (tydligen) vara förjävla charmig. Men om någon plötsligt raggar på mig på tåget, eller om någon i min närhet börjar stöta på mig plötsligt och jag aldrig ens tänkt på personen på det sättet - då blir jag obekväm och försöker febrilt räkna ut vad personen håller på med och "är ute efter". Och det gör mig inte alls charmig. Tvärtom. Jag fick, ganska snällt men ändå så tydligt att det faktiskt blev en insikt, det påpekat för mig här för ett tag sedan. Jag känner personen halvbra, vi träffar på varandra med ojämna mellanrum och då är det avslappnat, ganska mycket skojande osv. Känner varandra hyfsat, inte vänner men mer än bekanta skulle jag väl kalla det. Mellan vi träffat på varandra har vi inte haft någon kontakt. Men plötsligt började personen höra av sig med små käcka sms. Redan det första "Hej! Hur är det med dig?" fick mig att stelna och DIREKT börja tänka "Vad är det här? Varför gör han såhär nu, det har han aldrig gjort förr? Vad betyder det här? Vad är han ute efter?". Jag blir då väldigt avvaktande, och det märks på mitt svar redan där. Sen när det hela långsamt ökade och det kom några sms som kunde dubbeltolkas, så blev jag ännu mer tillknäppt osv.

OM det hade varit en person jag själv tänkt tanken om eller så, hade jag svarat på ett helt annat sätt. I sak hade det varit samma svar, men formuleringarna hade varit heeelt annorlunda. Jmf "Handlar" med "Försöker hitta bilen på stormarknadens parkeringsplats, jag tror att jag var guldfisk i mitt tidigare liv " - två helt olika svar på samma fråga. Som ger två helt olika bilder. Och detta påpekade den här personen jag nämnde ovan. Att jag IRL är "en person", som är glad, bubblig, pratig och avslappnad, men på sms var en "helt annan person". Och att den där andra Alex var jävligt spänd och uptight och ärligt talat trist.

Jag ÄR ju som han uppfattat mig IRL, men just mitt "vad håller han på med, varför, vad är han ute efter, va va va?" gör att jag höjer garden och blir en ganska jävla uptight trist människa. Dvs dödar effektivt ev intresse genom att framstå som inte bara helt ointresserad utan närmast socialt inkompetent med.. Och det jag eg försöker är ju att hinna fundera ut svaret på frågorna (varför? vad?) och bilda mig en uppfattning om huruvida jag i så fall skulle vara... Idiotiskt - men jag tror inte jag är ensam om beteendet..

Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....

 

[Gimlan]

Jag tänker att man kan behöva ge människor en chans. En del är lite långsamma på att visa sin personlighet - och man själv kanske för snabb på att döma.

Jag och min nuvarande partner (jag hade bestämt att jag skulle leva själv, trivdes bäst så, haft många både långa och korta relationer men trivs bäst själv) träffades på ett lite udda vis, hur tänker jag inte gå in på. Jag tvingades, under trevliga former, lära känna honom och ge honom en chans. Hade inga tankar på att han skulle kunna vara en framtida partner. Han var fel typ, det var fel läge osv. Jag hade aldrig valt honom, eller snarare så hade jag valt bort honom på direkten om inte den här specifika situationen dykt upp.

 

[stjarnhimmel]

Men när man skriver att folk är för kräsna eller att man ska ge folk en chans- då säger man ju att det på samma gång finns någon att ge en chans. Det är ju många som aldrig har någon att ge en chans dvs det finns ingen som är intresserad. Och med det menar jag inte att man behöver vara jätteosocial. Även om man träffar mkt människor i föreningar, jobb etc är det inte säkert att det sker. Det handlar ju inte bara om att man själv ska gilla någon utan att den personen ska ge en chans tillbaka. Och min uppfattning är att män ( nu utgår jag från mig själv och vissa av mina vänner) är precis lika kräsna tillbaka. Så hur gör man då om man är en sån person som inte får en chans från män? Och pratar jag alltså om personer som är trevliga, och har många vänner. Men som ändå alltid hamnar i kompisfacket.

I mitt fall var jag singel länge och sen tänkte jag att nu ska jag inte vara kräsen utan ta första person som är intresserad av mig. Vilket resulterade i ett par relationer som inte var bra. Efter det har jag lärt mig att det är bra att ha vissa krav också och inte ta första bästa. Vilket har resulterat i att jag varit singel länge eftersom de personer som var villiga att ge mig en chans var personer där jag visste att det inte skulle bli ett sunt förhållande.

 

[Alexandra_W]

Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....

Jag har samma anledning också. Alltså dels det att jag vill veta var jag har folk, men dels att jag har otroligt svårt att lita på folk, igen..

 

[tanten]

Men när man skriver att folk är för kräsna eller att man ska ge folk en chans- då säger man ju att det på samma gång finns någon att ge en chans. Det är ju många som aldrig har någon att ge en chans dvs det finns ingen som är intresserad. Och med det menar jag inte att man behöver vara jätteosocial. Även om man träffar mkt människor i föreningar, jobb etc är det inte säkert att det sker. Det handlar ju inte bara om att man själv ska gilla någon utan att den personen ska ge en chans tillbaka. Och min uppfattning är att män ( nu utgår jag från mig själv och vissa av mina vänner) är precis lika kräsna tillbaka. Så hur gör man då om man är en sån person som inte får en chans från män? Och pratar jag alltså om personer som är trevliga, och har många vänner. Men som ändå alltid hamnar i kompisfacket.
.

Jag har inte heller några jag kan ge en chans.
En av mina vänner är en respekterad och enagerad kvinna, hon är vacker, klok och kapabel. Dessutom är hon välbeställd (vilket de flesta inte märker). HON har inte heller några alternativ. Hon rör sig på många arenor, men inte träffar hon intressanta, intresserade män.

Ja, hur gör man?

 

[martha]

Min första träffa jag på travbanan och vi var i samma gäng typ och jag verkligen avskydde honom för han var så dryg , 6 år höll det
den andra träffa jag på krogen, 20 år
..den sista träffa jag också på krogen 8 mån

 

[pontiacfarmer]

Skulle önska att fler tjejer vågade visa intresse på ett tydligt sätt och tala "klarspråk", för egen del är jag bränd så många gånger att jag aldrig ens skulle försöka ta något iniativ.

Precis..... är väldigt lätt att missuppfatta saker å ting när man inte varit på banan på länge
/s

 

[Alexandra_W]

Jag har inte heller några jag kan ge en chans.
En av mina vänner är en respekterad och enagerad kvinna, hon är vacker, klok och kapabel. Dessutom är hon välbeställd (vilket de flesta inte märker). HON har inte heller några alternativ. Hon rör sig på många arenor, men inte träffar hon intressanta, intresserade män.

Ja, hur gör man?

Träffar hon inga män alla eller bara inte sådana hon finner intressanta?
En sådan kvinna du beskriver skrämmer ofta män - så nog finns det intresserade män skulle jag tro, men de vågar inte visa det :/

 

[stjarnhimmel]

Träffar hon inga män alla eller bara inte sådana hon finner intressanta?
En sådan kvinna du beskriver skrämmer ofta män - så nog finns det intresserade män skulle jag tro, men de vågar inte visa det :/

Fast varför är det självklart att det finns intresserade män? Nu känner jag förstås inte denna person i fråga men har många liknande vänner. Och även om personen är snygg och trevlig så är min uppfattning om att folk ofta inte försöker ngt ändå. Jag tycker att folk ofta konstaterar att personen är snygg och trevlig men sen inte försöker inleda ngt mer. Så därför tror jag att man tyvärr kan gå på många kurser, föreningar etc utan att det blir ngt mer.

 

[Ainon]

Fast varför är det självklart att det finns intresserade män?

Undrar jag också. Vi är flertalet som inte har en massa män/kvinnor som är intresserade. Vissa har alltid en svans medans det hos andra förekommer mer sällan och finns säkert vissa (både män och kvinnor) där det aldrig finns någon som är intresserad av denne (och behöver inte vara att det är något fel på personen öht). Tror oftast det inte handlar så mycket om kräsenhet när folk är ofrivilligt ensamma, det är lätt att inte vara kräsen när det finns intresserade och ju fler desto lättare

 

[Pepson2]

Åh vad härligt att läsa. Jag har en tendens att bete mig likadant! Jag blir extremt avvaktande och säkert "trist" när jag inte begriper vart jag har folk. Och jag vill gärna lära känna folk lite innan jag ger mig hän. Jag vill framförallt få en känsla kring två egenskaper: Humör och alkoholbeteende.

Men också få en känsla av vad det är för en person generellt.

Känner igen mig i din text, du är inte ensam om att reagera så.....men i mitt fall handlar det om ett krossat hjärta och att jag har svårt att lita på någon och släppa in och då blir det helt lättare att fly med som alltid en massa ursäkter till höger och vänster i stället för att våga ta klivet....

Jag har inte heller några jag kan ge en chans.
En av mina vänner är en respekterad och enagerad kvinna, hon är vacker, klok och kapabel. Dessutom är hon välbeställd (vilket de flesta inte märker). HON har inte heller några alternativ. Hon rör sig på många arenor, men inte träffar hon intressanta, intresserade män.

Ja, hur gör man?

"Attraktionslagen"? (Det man sänder ut får man tillbaka.) Skickar du ut signaler om misstänksamhet, får du misstänksamhet tillbaka. Skickar du ut signaler om ointresse, får du ointresse tillbaka, osv.