Evig singel?

[SiZo]

Nu är jag inte lika gammal som dig TS, men även jag har insett att det bara är mitt eget "fel" att jag är singel. Jag kan nog för det mesta säga att jag inte vill ha en partner, även om jag gärna skulle vilja ha någon som håller om mig i soffan ibland. Men inte kan jag skaffa en partner som bara gör det när jag vill det. Jag jobbar mkt, och dessutom så jobbar jag kväll och natt, vilket gör att jag inte kan träffa någon så ofta.

Någon partner ur branschen jag jobbar i vill jag inte ha heller, så där hittar jag inga lösningar på tidproblemet.

Även jag inser att jag trivs bra i mitt lilla hus på landet med häst och hund, många killar har svårt att acceptera en sådan sak. Och jag kan inte klandra dem heller, för jag skulle själv inte vilja flytta in i någon annans hus och skulle nog välja bort en sådan person redan på dejtstadiet.

Så jag har insett helt enkelt att förändringarna jag skulle tvingas göra i mitt liv inte skulle vara värd det. Om det betyder att jag kommer vara evigt ensam så får det väl vara så.

 

[MissFideli]

Oj vad många svar! Tack
Jag vill inte vara singel, men har inte direkt letat aktivt. Testat nätdejting, inte för mig. Jag har länge (typ 12-13 år) jobbat kvällar, så det sociala livet har varit satt på vänt av tidsskäl. Nu jobbar jag helt plötsligt kontorstider och har mer tid. Men inte riktigt kommit in i det tänket än. Jag har inga vänner i närheten, så det blir inte mycket gjort. De få jag har, har fullt upp med familj och så.
Annars är jag absolut inte tillbakadragen, snarare tvärtom! Oftast väldigt social, lätt för att prata och skämta. Men jag orkar oftast inte umgås nån längre tid, jag tappar orken efter ett tag och kan då bli mer tyst och okoncentrerad. Det har gjort att jag inte heller letat umgänge. Usel självkänsla och dålig tillit (baserat på egen erfarenhet) till killar hjälper inte direkt till.
Jag är rätt kräsen, men tror att jag kan släppa en del om vi trivs ihop.
Ska kolla upp kurser, kan ju vara nått nu när jag kan!

 

[MissFideli]

Skämmas tycker jag inte du ska göra. Jag har 2 kusiner (syskon) som är i din ålder och vad jag vet så har det aldrig existerat någon partner i deras liv. Tyvärr. De är trevliga, bra utbildning, god ekonomi och tar hand om sig själva rent kroppsligt.
Det är väldigt synd, jag vet inte riktigt varför det aldrig klickar eftersom de nu blivit så att jag upplever det som att de inte är bekväma i att prata om sitt (uteblivna) samliv.

Men jag håller med @Hyacinth om att bästa sättet att ta sig ur det är att tacka ja till diverse gemensamma aktiviteter. Och om det är du på din profilbild är du ju en pingla!

Åh tack

 

[Pegasus63]

Efter att ha "provat på" att vara sambo i 8 år tycker jag det är riktigt befriande att vara singel.

Man gör vad man vill när man vill utan att behöva ta hänsyn till eventuell sambo och dennes barn.

Man slipper allt gnäll om arbetstider, passa tider till sådant sambon bestämt är viktigt (fast det är dötråkigt), reser på semester dit man vill, och (för mitt vedkommande) slipper lägga 80% av lönen till sambons/gemensamma utgifter. Sitter idag (på samma lön) med 5000 mer pr månad för fritt användande än jag hade under tiden som sambo....

 

[skuggi]

36 år gammal och aldrig haft en längre förhållande. Och ärligt, jag börjar misströsta. Och faktiskt skämmas. Jag är inte direkt social på fritiden tyvärr. Och är en sån som är "snäll, härlig och omtänksam. Men..." Det är liksom svårt att inte ta det personligt efter så lång tid.

Nån mer än jag som har detta problem? Nu menar jag er som är är 30+ och som aldrig (ofrivilligt) haft ett längre förhållande. Hur gör ni för att må bra trots detta?

Inte jag själv, men vi har en nära (manlig) vän som liksom "alltid" varit singel. Och inte för att det är något fel på honom alls, vet inte vad det är ärligt talat. Så, du är inte ensam iaf, jag följer tråden med intresse för min väns skull.

 

[lil-sis]

Efter att ha "provat på" att vara sambo i 8 år tycker jag det är riktigt befriande att vara singel.

Man gör vad man vill när man vill utan att behöva ta hänsyn till eventuell sambo och dennes barn.

Man slipper allt gnäll om arbetstider, passa tider till sådant sambon bestämt är viktigt (fast det är dötråkigt), reser på semester dit man vill, och (för mitt vedkommande) slipper lägga 80% av lönen till sambons/gemensamma utgifter. Sitter idag (på samma lön) med 5000 mer pr månad för fritt användande än jag hade under tiden som sambo....

Nej vem vill ha det sådär som sambo? Usch!

 

[skuggi]

Inte jag själv, men vi har en nära (manlig) vän som liksom "alltid" varit singel. Och inte för att det är något fel på honom alls, vet inte vad det är ärligt talat. Så, du är inte ensam iaf, jag följer tråden med intresse för min väns skull.

Btw så har jag en svägerska som efter sin 40-årsdag helt oväntat (för oss andra) hittade en man. Hon har alltid varit sådär "jag är så van att vara singel, vill ha det precis som det är och vill inte ändra någon för någon annan" men när hon träffade den här gubben så flög allt det där ut genom fönstret typ
Så, det kan hända att man slutar vara "så kräsen" när man träffar rätt person

 

[Raderad medlem 6459]

Nej vem vill ha det sådär som sambo? Usch!

Håller med, låter som en otroligt tråkig och kärlekslös samborelation.

 

[ekra]

Jag tror utifrån mitt eget beteende som långvarig singel att det är lätt att hamna i en passivitet där man liksom anser loppet kört innan man ens provat. Det vill säga uppträder snarare artigt neutralt när man kanske borde försöka visa lite intresse. Förta lite och "råka" få kroppskontakt eller stå lite för nära... Man får liksom rannsaka sig själv tycker jag. Vad man sänder ut för signaler. "If you always do what you always did ..."

 

[martha]

Ni som skriver att någon är singel därför att man är "för kräsen", vad menar ni med det egentligen? Undrar jag nyfiket.

Att allt ska funka utan krusiduller ...+ Jag har inga problem med att vara singel , tycker det är ganska skönt faktiskt och ska nån man vara med mig så ska det kännas bättre än singellivet

 

[tanten]

Ni som skriver att någon är singel därför att man är "för kräsen", vad menar ni med det egentligen? Undrar jag nyfiket.

Ja, det undrar jag med.

Min gissning är att det inte gödslas förälskade presumtiva partners, som avvisas. Utan att det helt enkelt är för få partnermaterial som dyker upp längs vägen. Oavsett "krav".

Ser jag mig omkring så är de (många) singlar i mogen ålder jag känner till konstant ensamma. Där finns inga partneralternativ i buskarna.

 

[Pegasus63]

Jag tror utifrån mitt eget beteende som långvarig singel att det är lätt att hamna i en passivitet där man liksom anser loppet kört innan man ens provat. Det vill säga uppträder snarare artigt neutralt när man kanske borde försöka visa lite intresse. Förta lite och "råka" få kroppskontakt eller stå lite för nära... Man får liksom rannsaka sig själv tycker jag. Vad man sänder ut för signaler. "If you always do what you always did ..."

Skulle önska att fler tjejer vågade visa intresse på ett tydligt sätt och tala "klarspråk", för egen del är jag bränd så många gånger att jag aldrig ens skulle försöka ta något iniativ.

 

[Alexandra_W]

Ja, det undrar jag med.

Min gissning är att det inte gödslas förälskade presumtiva partners, som avvisas. Utan att det helt enkelt är för få partnermaterial som dyker upp längs vägen. Oavsett "krav".

Ser jag mig omkring så är de (många) singlar i mogen ålder jag känner till konstant ensamma. Där finns inga partneralternativ i buskarna.

Vad är mogen ålder? Jag saknar inte förslag - men den där "för kräsen" gör att jag avfärdar dem direkt eller nära nog direkt eftersom de inte är "perfekta".

 

[stjarnhimmel]

Om man är kräsen som singel tja.. det varierar nog.. Vissa är nog det och då kan det vara en anledning till singelskapet. Men jag tror inte man kan säga att det alltid är så...
Jag har vissa vänner som är singlar och där jag verkligen inte kan förstå varför. Ibland är det som att vissa inte får till det utan att det finns något stort "fel".

 

[martha]

Ja vad är mogen ? Jag kanske är övermogen ..Nä, men här har det heller inte saknats förslag men det är ingen som jag skulle tänka mig ha ett längre förhållande med
iofs umgås jag lite med en kille som är ganska perfekt men han är så kär i sin tjej så där har jag inget att hämta ...men jag har sagt till han i fall han blir singel vill jag ha första tjing

..men eg är han nog roligast att umgås med o titta på o inte mer

 

[ekra]

Nej precis! Det är inte ett överflöd av trånande män på kö som avvisats. Men jag och säkert många andra som inte varit så mycket i svängen utan mer för oss själva har ju inte exponerat oss för marknaden heller så att säga. Så kära med-långtidssinglar, det är inget fel på oss. Glöm inte det.

 

[Migo]

Efter att ha "provat på" att vara sambo i 8 år tycker jag det är riktigt befriande att vara singel.

Man gör vad man vill när man vill utan att behöva ta hänsyn till eventuell sambo och dennes barn.

Man slipper allt gnäll om arbetstider, passa tider till sådant sambon bestämt är viktigt (fast det är dötråkigt), reser på semester dit man vill, och (för mitt vedkommande) slipper lägga 80% av lönen till sambons/gemensamma utgifter. Sitter idag (på samma lön) med 5000 mer pr månad för fritt användande än jag hade under tiden som sambo....

Jag tröttnade efter mindre än ett år, men i övrigt kan jag skriva under på vart enda ord. Tvåsamhet är inte det enda rätta.

 

[Lenita]

36 år gammal och aldrig haft en längre förhållande. Och ärligt, jag börjar misströsta. Och faktiskt skämmas. Jag är inte direkt social på fritiden tyvärr. Och är en sån som är "snäll, härlig och omtänksam. Men..." Det är liksom svårt att inte ta det personligt efter så lång tid.

Nån mer än jag som har detta problem? Nu menar jag er som är är 30+ och som aldrig (ofrivilligt) haft ett längre förhållande. Hur gör ni för att må bra trots detta?

Jag är snart 48 år och jag skäms inte det minsta, tvärtom jag trivs ypperligt med att umgås med mig själv här hemma.
Att stoppa in en karl i ekvationen skulle bara krångla till saker och det varken orkar eller har jag lust till.

 

[ekra]

Under perioden före "twilight-zone" som jag kallar det hade jag pojkvänner i olika former, och "beundrare", men under åren jag avskärmade mig hände inte mycket, men nu börjar livet stabilisera sig, så jag känner nytt hopp!

 

[ekra]

Under perioden före "twilight-zone" som jag kallar det hade jag pojkvänner i olika former, och "beundrare", men under åren jag avskärmade mig hände inte mycket, men nu börjar livet stabilisera sig, så jag känner nytt hopp!

Med det sagt vill jag tillägga (igen) att skillnaden mestadels ligger i mitt huvud. Jag jobbar med min egen inställning, självkänsla och självbild. Och utmanar mig att kliva utanför komfortzonen.