🪶 Skatan och stenen – en berättelse om farväl, fåglar och förundran

Det finns möten som förändrar oss, fast vi inte märker det direkt. Människor som kommer nära, och fåglar som följer efter.

En sommar, för inte så länge sen, förlorade jag en vän – en konstnär med samma naturandliga blick som jag själv bär inom mig. På vägen hem från beskedet satt en ensam skata vid vägkanten. Den såg på mig. Jag såg tillbaka. Vi sa ingenting. Men något hände.


Dagen efter målade jag en skata på en liten sten och lät den följa med till min väns grav. Sedan dess ler jag alltid lite när jag ser en ensam skata. Det är som att han fortfarande finns där, någonstans i skuggorna, mellan himmel och jord.


Det här är en liten berättelse om sorg, närhet, fåglar – och hur naturen talar till oss, när vi lyssnar.


Ur min (förhoppningsvis) kommande novell: “Skatan och stenen”