Det finns helt klart en tjusning, både hos häst och ryttare. Jag är definitivt ingen fälttävlansryttare egentligen (hade tänkt tävla dressyr med min pålle) men blev "medlurad" på en terräng träning för 2.5 år sedan då jag var 35 och hästen 11 år och sen var det kört :-). Dels naturligtvis för att jag tyckte att det var roligt med bankar, gravar vatten hinder osv men mest för at hästen så tydligt visade att det där var det roligaste han nånsin gjort. Hittills har vi ridit 6 st debutanter (jag är för bekväm av mig för att åka långt :-) ) och vi har inte haft några hinderfel i terrängen, inte några tveksmheter heller, pålle tycker att det är så kul att han aldrig ens funderat på att stanna, och efter en terräng runda är både jag och hästen lyckliga som barn
.
Nu håller jag mig på en låg nivå för jag anser mig inte tillräckligt duktig på att rida för att hoppa svårare fasta hinder (är lite feg med ålderns rätt
) men jag kan mycket väl förstå att det är en ännu häftigare känsla att rida större klasser. Visst risker finns självklart och de är kanske något större än i banhoppning tex men var ska man dra gränsen? Hästar skadas vid all ridning och hantering, de skadar sig i hagen, står de inne för mycket får de hosta osv, man kan aldrig gardera sig helt det man kan göra är att efter bästa förmåga försöka minimera riskerna i det man gör.
