Flytta hemifrån

[Buck]

Jag flyttade hemifrån som 26 år , en mil bort till gården där jag jobbade, marklägenhet i gammalt stall ^_^, ingen drama och inget märkvärdigt alls ( har kvar hästarna hemma så är ändå hos föräldrarna 2 ggr om dagen . )
Enda jag typ att jag fick köpa egen bil då den gamla dkrothögen jag fått låna av pappa gick sönder .
Letat lägenhet i perioder sen jag slutade gymnasiet men har alltid varit på tok för dyrt för en fattig lån vägrande student/ timanställd.
Sen så är jag långt ifrån pigg på att bo i stan så mitt boende nu är perfekt ^_^, nära till ena jobbet också .
Och ja jag är fortfarande 26 och har alltså bara bott själv i 9 månader .

 

[Paddington]

Flyttade på riktigt när jag var 22. Pappa låg och sov ruset av sig i baksätet och jag fick köra bilen m släp själv 30 mil (mamma vågade inte köra m släp)

Pappa var alkoholist och fick ett av sina återfall när jag skulle flytta)

 

[Frokennordberg]

Först internat under gymnasietiden. Åkte förvisso därifrån på helgerna men var inte direkt hemma när jag var hemma

Några veckor efter studenten flyttade jag utomlands och var iväg i ca två år innan jag flyttade hem till Sverige igen, då till eget boende. Inget drama whatsoever.

 

[YlvaG]

Mamma och styvpappa sa att de tänkte flytta 25mil bort. Så jag och dåvarande pojkvännen letade reda på en etta. Var väl 19 kanske?

 

[Luem]

Jag var 21 när både jag och brorsan hade fått nog, så vi flyttade till Irland och började jobba där. Först bodde jag med honom, sen själv ett tag, sen med rumskompisar och till slut blev jag med sambo. I år flyttade jag med sambon till Bulgarien istället och ska nu köpa lägenhet här
Utflyttningen var det bästa jag någonsin har gjort och jag har väl varit tillbaka i min hemstad två gånger på de här snart fyra åren.

 

[Pallen]

Flyttade några månader efter studenten till grannlandet då jag fick jobb som beridare och ridlärare. Var där i nästan ett år innan jag flyttade hem till mamma igen. Var ganska väntat att jag inte skulle stanna där så länge så hade fortfarande alla mina saker hos mamma. Bodde hemma ca 1 år och flyttade sen tillbaka till grannlandet men då mer "på riktigt". Var då 21 tror jag. Nu är jag 26 och bor kvar i samma stad, har utbildat mig och har fast jobb.

Helt odramatiskt för både mig och mamma (inte bott med pappa sen jag var 7). Jag saknade nog mamma mer än hon saknade mig i början. Vi har kontakt nästan varje dag via whatsapp eller mail och pratar i telefon en gång i veckan.

 

[clusia]

Jag var 20 och flyttade ihop med min dåvarande pojkvän. Väldigt odramatiskt.

 

[Girasol]

Flyttade till internat i ettan på gymnasiet, höll mig hemifrån på helgerna och på loven åkte jag till skåne och red galoppörer hos en proffstränare mot kost och logi.
Flyttade ihop med dåvarande pojkvän i tvåan och när jag fylde arton köpte vi hus. Sålde huset två år senare pga dolt fel med tingsrätt och hela konkarongen. Bodde i husvagn ett halvår (givetvis en snorkall vinter, kul att vakna av att värmen lagt av och att det typ satt istappar i tårna på en...) och byggde ett nytt hus istället.

Mina föräldrar betalade internatet under stora protester. De tyckte det var för dyrt. Hästen betalade jag själv. Efter jag flyttade från internatet har jag inte fått mer än 500:- , aldrig lånat pengar av dem eller på annat vis legat dem till last.
Kan väl konstatera att jag nog står rätt lågt på prioriteringslistan. Jag red omkull med en häst när jag var 18 och nylig husägare. Låg sju veckor på sjukhus och min mamma hälsade på två gånger, min bonuspappa noll och min biologiska en gång. Alla bor inom femton minuter med bil från sjukhuset.
Idag umgås jag inte med någon av dem och det är fantastiskt skönt att kunnat komma till förliknelsen inombords att jag mår bättre utan än med dem. Idag har jag även en stolthet som kanske inte är så mycket att skryta med, men solen får nog slockna innan jag ens skulle komma på tanken att be om hjälp från deras håll.
Ensam är inte alltid stark, men blod är inte nödvändigtvis tjockare än vatten.

 

[iNHALE]

Flyttade hemifrån när jag var 21, raka vägen utomlands på direkten.

 

[Wysiwyg]

Jag var tvungen att fundera lite över hur det egentligen gick till. Så dramatiskt var det. De två sista åren på gymnasiet bodde jag själv i princip halva tiden då min mamma arbetade på annan ort. Åkte på en långresa november efter gymnasiet, kom hem i maj året efter och bodde hos mamma ett par månader. Samma sommar flyttade mamma från min hemort och jag flyttade in i egen lägenhet.

 

[Anna]

Jag flyttade till London några dagar efter att jag fyllt 19. Jobbade järnet under sommaren efter studenten och skulle sedan vara borta i fyra månader, hade jag tänkt. Det blev nästan tio år Själva flytten var inte så dramatisk, men ju mer åren gick blev det jobbigare och nu är jag hemskt glad att jag är tillbaka i min hemstad.

 

[parfymflaska]

Jag flyttade hemifrån när jag var 21. Min mamma hade sålt sitt hus och flyttat in till sin kille, så jag fick bo i mitt gamla flickrum hos pappa och hans sambo några månader. De frågade minst en gång om dagen när jag skulle flytta. Inget illa menat men jag kände mig väldigt ovälkommen. Inget drama eller så utan det var bara dags för mig att flytta, men bostadsmarknaden i Göteborg är svår. Min kille har en släkting som äger en fastighet och en etta blev ledig som vi flyttade ihop i. Då pluggade vi båda. Nu 5 år (!) senare har vi äntligen fått en trea. Gud vad det ska bli skönt med en "riktig" lägenhet. Det har inte känts särskilt vuxet att bo 2 pers på 23 kvadratmeter och knappt kunna bjuda hem en kompis på en kopp té. Dessutom är släktingen/hyresvärden rätt knepig så det blir dubbel lättnad att inte längre behöva ha kontakt med den personen.

 

[Tora]

Jag flyttade 6 mil hemifrån till en hästgård. Bodde och arbetade där i kanske två månader. Trivdes aldrig riktigt. Flyttade sen till centrala Göteborg. Egen lägenhet.
Sen lite flytt hit och dit i Göteborg. Tröttnade på storstaden och ville hem till landet. Så några flyttar igen, närmare hem för varje gång.

Nu bor vi i mitt föräldrahem och min pappa bor 50 m från oss. Enda sorgen är att mamma gick bort väldigt oväntat för fem år sedan och missade därmed de två sista barnbarnen och att jag flyttat hem igen.
Allt gått helt odramatiskt till men jag och pappa har våra duster då och då

 

[Viva]

Att flytta var egentligen helt odramatiskt, det var tiden innan som var ett helvete. När jag kom hem från Schweiz efter 15 månader och skulle bo hemma igen, det gick inte. Spenderade någon månad hos min moster, på kompisars soffor, i källaren hos min farmor och farfar och letade lägenhet som en galning. När jag väl fick den var det nog en lättnad för alla.

 

[__sofia__]

Jag är också en sådan som var sen med att flytta, 24.

Jag bodde hemma på den lilla gården (stort hus dock) under hela universitetstiden. Min mamma (ensamstående) är en sådan förälder som gärna inte vill att barnen ska flytta utan hon vill ha släkten samlad så att hon kan träffa alla ofta (gäller även andra släktingar, helst vill hon att alla ska bo i samma by/stad), så det var aldrig så att hon försökt få oss att flytta. I och med att det var nära till universitetet, jag hade hästarna hemma på gården och jag då kunde hjälpa till med att t.ex. köra småsystrarna (vilket de har haft en del problem med nu sedan jag flyttade) och andra sysslor som mamma hade problem med/inte ville göra (problematisk tid för både min mamma och ena systern).

När jag flyttade var det för att jag efter universitetet fått jobb någon annanstans, 4 timmar bort (vilket dock råkade vara där min storasyster bor). Först till ett rum som jag hyrde i någons lägenhet där jag och hunden bodde i två månader, sedan till mitt lilla hus på landet där jag bor nu (jag är dock bara 25 nu, så har inte gått så lång tid sedan jag flyttade hit ).

När jag väl fått jobbet och beslutat mig för att flytta har det bara varit stöd från familjen, men det är ju samtidigt så att jag vet att mamma (och troligtvis resten av släkten också) hade föredragit om jag bott närmare .

 

[Kilauea]

Köpte min första lägenhet och flyttade när jag var 23 (typ). Samma bostadsområde som mina föräldrar bodde i. Egentligen odramatiskt och skönt få eget (1:a på 42 kvadrat + 5 kvadrat inglasad balkong). Fick dock min första depression det året och var rätt dålig, så var rätt mycket hos mina föräldrar vilket nog var en av sakerna som höll mig vid liv.
Det var inte förrän jag sommaren -10 flyttade till staden där jag jobbade, 6 mil bort, och först då blev jag ordentligt självständig.
Hade nog dock aldrig klarat den flytten då när jag fick depression, så är tacksam att det fick ta sin tid.

 

[starcraft]

Tror jag var 22 när jag flyttade till gården där jag jobbade. Jobbet fungerade inte och jag flyttade hem igen när jag istället började plugga. 1 1/2 år senare när jag var klar med skolan och fick mitt första fasta jobb köpte jag lägenheten jag bor i nu.

 

[tuaphua]

Jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Jag ville verkligen få mitt eget så fort jag kunde.
Nu är jag uppvuxen i förort till Stockholm och det var svårt att få lägenhet. Men jag fick hyra i 2:a-hand av en kompis pappa 6 mån. Sen fick jag en lägenhet av min mkt snälla pappa.

Det var inget drama åt något håll. Skönt att få eget för min del. Och mina föräldrar insåg ju att jag var i den åldern där sånt sker. De var glada åt att jag var glad.

 

[MM]

Flyttade från min mamma under en stormig tid när jag var strax över 15 år till ett jourhem och bodde där i ett halvår innan jag flyttade till ett familjehem och flyttade till internatskola strax innan jag fyllde 17 år.
På min egna begäran. Jag vägrade bo med mamma mer.

Väl på internatet så åkte jag hem till mamma under helgerna första tiden pga hästen men sen tog jag med mig honom till skolan och kom bara hem när jag hade sommarlov. Eller ja, en sommar kom jag hem. Bodde på skolan annars. Fick dispans att bo även på jullovet då man helst skulle åka hem men skolan kände till situationen så jag fick stanna.
Fick min första egna lägenhet när jag var 19 år. Flyttade ihop med maken 2 veckor innan jag fyllde 21 år och vi har bott ihop sen dess.

 

[Sleepy]

Ensam är inte alltid stark, men blod är inte nödvändigtvis tjockare än vatten.

Så sant.