Förlamad av trötthet

[Raderad medlem 19815]

Du funderar ju iaf över att du blir "förlamad av trötthet". Du räknar upp vad du har presterat och benämner den vila du fått som "förlamande". Någon annan hade kanske beskrivit samma period som "en skön slapparhelg".

Känner du att det är ok att vila?

Ja, jag känner att det är ok att vila. Det är ju mycket lättare när jag är borta.

 

[Nenii]

Nästan alltid när jag är ledig och åker bort någonstans så golvas jag av en fruktansvärd trötthet, nu senast midsommarhelgen som jag, barnen och deras pappa tillbringade på landet hos barnens farmor och farfar. Barnens farmor och farfar tog hand om dem en hel del och skötte i princip all markservice.

Själv gjorde jag ungefär följande:

Joggade varje dag, avslutade med dopp i havet.
Läste lite för barnen, samt assisterade med på- och avklädning, tandborstning, avstyrde nån konflikt och lite sånt.
Åkte och handlade och lagade mat en dag.
Hjälpte till att duka/duka av och diska lite sporadiskt.

Resten av tiden tillbringade jag förlamad av trötthet i horisontellt läge. Det satt i hela kvällen när vi kom hem igår, jag orkade knappt prata och gick och la mig. Jag blir alltid sån när jag är ledig och åker bort. Är det bara jag? Vad kan det bero på?

Det är inte bara du! Känner igen det så väl och jag sätter det i samband med att vardagsansvaret liksom släpper lite. Jag kan av erfarenhet fungera i långa perioder (månader) utan "trötthetskraschar" men om det där lite ansvarsfria obokade tillfället dyker upp så kopplar kropp och hjärna ner på nolltid.

 

[Petruska]

Något sådant måste det vara.

Jag är verkligen inte orolig för mig själv på något sätt, jag tycker mest att fenomenet är intressant och undrade om andra upplever samma sak; att hjärnan liksom bara stänger ner från en dag till en annan. Och jag verkar ju inte vara ensam.

Jag tycker att det är imponerande att du kopplar av så bra hos barnens farföräldrar!

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tycker att det är imponerande att du kopplar av så bra hos barnens farföräldrar!

Tack!

vi har känt varandra i 15 år så det är hyfsat avslappnat. De första åren var jag rätt om mig och kring mig men har lugnat ner mig lite. Dukar och diskar lite som sagt, handlade och lagade mat en dag samt hade med vin och öl.

 

[Petruska]

Tack!

vi har känt varandra i 15 år så det är hyfsat avslappnat. De första åren var jag rätt om mig och kring mig men har lugnat ner mig lite. Dukar och diskar lite som sagt, handlade och lagade mat en dag samt hade med vin och öl.

Jag känner mig kroniskt jagad i sällskap med min svärmor.

Obs, att det inte är något fel på henne. Men uppenbarligen på mig.

 

[Nenii]

En tanke kring detta med att den förlamande tröttheten skulle vara en varningsklocka innan väggen. Jag har tänkt att eftersom jag tydligen har förmågan att släppa allt och gå in i viloläge så som jag gör när tillfälle ges, så minskar risken att bli utbränd? Det torde vara en större varningsklocka om man drabbas av tröttheten vid återkommande tillfällen där man egentligen inte har gett utrymme åt nedvarvning, som det är när jag själv upplever att det inträffar.

För några år sedan hade jag en extremt pressad livssituation som till slut gav minnessvårigheter, sömnstörningar, panikattacker, black out och magsår och nu i efterhand har jag insett att där var jag nog snubblande nära en riktig krasch. Räddningen var nog just att jag turligt nog hamnade i en "läge-för-vila" situation och kopplade ner allt tills kraft för rensning och prioriteringar hittades. Hade jag inte kunnat koppla av hade utgången kanske inte blivit så bra som den blev.

 

[Modest]

Jag ser snarare oförmåga att kunna slappna av/känna sig trött när man är ledig som ett symtom närmare väggen än trötthet. Att man ständigt är på helspänn eller känner sig stressad trots ledighet är varningsklockor för mig. Att bli trött när man får möjlighet till avslappning låter mer som att man har lite vila att ta igen, i mitt tycke.

 

[Hyacinth]

Något sådant måste det vara.

Jag är verkligen inte orolig för mig själv på något sätt, jag tycker mest att fenomenet är intressant och undrade om andra upplever samma sak; att hjärnan liksom bara stänger ner från en dag till en annan. Och jag verkar ju inte vara ensam.

Jag känner igen det. Tar någon annan allt ansvar lägger jag mig och sover.