I förrgår fick jag värsta tänkbara samtalen, stallägaren ringde, min syster ringde, ena stallkompisen hade ringt...min häst hade fått en illa spark i hagen, hon hade brutit benet! Dom hade redan ringt veterinären som var på väg. Jag var på praktiken en halvtimma från stallet, slängde mig i bilen och började köra. Fokuserade mig för jag visste att skulle jag komma fram helskinnad så går det inte att köra som en biltjuv. Hann fram till stallet och hagen 5 min innan veterinären kom, stod vid min häst ihop med en annan tjej som har häst i stallet men som också ridit min häst mycket, var skönt att ha henne där också eftersom min syster inte hann fram. Veterinären kom, pratade lugnt och pedagogiskt, gick ett varv runt henne för att kolla och bekräfta vad som var tvunget att ske. (Jag tittade aldrig på såret, men visste att benpipan tittade fram) Veterinären hämtar sprutan, förklarar vad som händer, och jag är med hela vägen tills hon fått sprutan då backar jag men allt går så fort att jag hinner se henne falla bakåt och sen hör vi dunsen i backen. En smäll som hänger kvar. Stallägaren som var med hela tiden förklarade för mig sen att allt gick snabbt och bra och att hon tyckte hon satte sig fint och la sig ner försiktigt. Vi valde att ha kvar min systers häst (detta var hans hjärtevän) och kompisen häst i hagen fast avstängt en bit bort. Ville att min häst skulle få ha sällskapet kvar. När hon föll ihop så började dom gnägga. Sen togs dom in efter en stund, när dom kom ut igen sen så lämnade inte syrrans häst platsen på flera timmar. Han gick runt den och betade. Mina föräldrar har egen skog nära stallet och travbanan som hon älskade att galoppera fort på (hon var fullblod), vi fick godkänt från kommunen att begrava henne där så vi gjorde det igår. Var ledsamt och jobbigt, men känns skönt att ha henne nära. Mitt hjärta är krossat, det är så fruktansvärt tungt och tomt. Hur tar man sig vidare nu liksom? Vet att många varit i denna situationen innan, men just nu känns det som man är ensammast i världen. Fastän hela stallet stått och gråtit ihop och funnits där, alla fina ord och tankar från folk utanför stallet. Hon blev 18 år, och vi har haft henne i 12 år så många delade år har vi att se tillbaka på.
(Förlåt för lååångt inlägg, men kände att jag var tvungen att skriva av mig allt någonstans) Kram på er
Det är nästan 20 år sedan jag fick ta bort min ponny och jag minns fortfarande dunsen när han föll. Kan bara beklaga
