Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[sorbifolia]

@EmmaFilippa är du rädd att behöva vara kvar på sjukhuset i många år? Eller är du rädd att bli tvungen att åka därifrån innan du är redo?

Oavsett vilken, så tror jag inte det kommer hända, nu är du ju så på rätt väg att du även ser det själv, som med det stora framsteget du gjorde i dag. Fantastiskt!

Fattar att det är jobbigt att se bilde på ponnysarna när du inte har kunnat vara med dom, tyvärr så dyker det upp jobbiga saker emellanåt - ibland små och ibland stora saker. Och då måste man hitta sätt att hantera det på. Nu lyckades du så bra tidigare i dag, så du kommer nog lära dig hantera alla slags jobbiga saker så småningom. En liten bit i taget.

Hoppast du får sova gott i natt!

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa är du rädd att behöva vara kvar på sjukhuset i många år? Eller är du rädd att bli tvungen att åka därifrån innan du är redo?

Oavsett vilken, så tror jag inte det kommer hända, nu är du ju så på rätt väg att du även ser det själv, som med det stora framsteget du gjorde i dag. Fantastiskt!

Fattar att det är jobbigt att se bilde på ponnysarna när du inte har kunnat vara med dom, tyvärr så dyker det upp jobbiga saker emellanåt - ibland små och ibland stora saker. Och då måste man hitta sätt att hantera det på. Nu lyckades du så bra tidigare i dag, så du kommer nog lära dig hantera alla slags jobbiga saker så småningom. En liten bit i taget.

Hoppast du får sova gott i natt!

Ja jag är rädd för att vara kvar jätte jätte länge. För som ja jag vet att vissa saker är framsteg som det att jag förklarade för pappa och så. Men har ju gjort massa steg bakåt också som det som hände hemma och att jag inte fick åka till stallet igår och får inte ens träffa hundarna nu. Så det känns inte som dom framstegen gör så stor skillnad då när det ändå är jätte mycket hårdare regler ändå. Så ja endel blir bättre men känns ändå som det mesta blir sämre. Och jag klarar inte dom sakerna jag har fått prova på permison och sånt så fattar ju varför det blir ändrat också men om det aldrig blir bättre så kanske jag måste vara kvar hur länge som helst då.

 

[Lovisaleonora]

Ja jag är rädd för att vara kvar jätte jätte länge. För som ja jag vet att vissa saker är framsteg som det att jag förklarade för pappa och så. Men har ju gjort massa steg bakåt också som det som hände hemma och att jag inte fick åka till stallet igår och får inte ens träffa hundarna nu. Så det känns inte som dom framstegen gör så stor skillnad då när det ändå är jätte mycket hårdare regler ändå. Så ja endel blir bättre men känns ändå som det mesta blir sämre. Och jag klarar inte dom sakerna jag har fått prova på permison och sånt så fattar ju varför det blir ändrat också men om det aldrig blir bättre så kanske jag måste vara kvar hur länge som helst då.

Glöm inte bort att du kan påverka utgången av din sjukdom. Du kan ta kontrollen över det här. Monstret är en del av dig, men du måste lära känna monstret och tämja det.

Detta kan ju bli den bästa veckan på hela sjukhustiden. Du kan själv välja hur mycket du orkar kämpa på, hur mycket hjälp du öppnar upp för att ta.

 

[LiviaFilippa]

Glöm inte bort att du kan påverka utgången av din sjukdom. Du kan ta kontrollen över det här. Monstret är en del av dig, men du måste lära känna monstret och tämja det.

Detta kan ju bli den bästa veckan på hela sjukhustiden. Du kan själv välja hur mycket du orkar kämpa på, hur mycket hjälp du öppnar upp för att ta.

Du kanske inte menar så men det låter som att du tror att jag bara kan bestämma att nu ska jag klara allt och bara helt plötsligt att jag ska kunna förklara exakt allt och bestämma över monstret hela tiden och orka jätte mycket som jag inte har orkat tills nu. Men om det hade varit så enkelt så hade jag ju redan gjort det.

 

[Lovisaleonora]

Du kanske inte menar så men det låter som att du tror att jag bara kan bestämma att nu ska jag klara allt och bara helt plötsligt att jag ska kunna förklara exakt allt och bestämma över monstret hela tiden och orka jätte mycket som jag inte har orkat tills nu. Men om det hade varit så enkelt så hade jag ju redan gjort det.

Det är inte lätt. Saker som spelar stor roll är sällan lätta. Samtidigt är det skönt att veta att det inte hänger på en massa andra saker, utan att du själv kan påverka ditt mående.

 

[Lovisaleonora]

Fortsättning. En del av det som gjorde mig sjuk var att jag kände mig maktlös i mitt eget liv. Jag kände mig som en fripassagerare medan livet bara for förbi och alla andra bestämde allt som betydde något för mig. Jag tog kontroll över det jag i alla fall kunde: mat. Och jag fick så himla bra feedback i början. Alla tyckte jag blev så smal och fin. Till det slog över och jag blev FÖR smal och inte alls fin. Jag tränade på nätterna (var ute och sprang) och var nästan konstant hög på endorfin. Till jag kraschade och fick tvingas inse att om jag fortsatte skulle jag ju ha sabbat för mig själv. Det var inte lätt och snabbt att komma fram till det. Jag hann bli vuxen och få bestämma allt själv. Det vara bara förutsättningarna som satte stopp.

När jag väl insåg att jag faktiskt kan förvalta mitt liv själv med smartare val blev det betydligt lättare att andas.

 

[Motacilla]

Jag tror inte att någon tror att det är enkelt eller att du ska klara av att mota bort monstret direkt.
Men ett steg i taget, en dag i taget.

Huvudsaken är att du försöker lita på att läkaren och de andra vet vad de gör, och att du försöker att inte kämpa emot vad de säger. Jag förstår att det säkert känns jättejobbigt ibland när de säger något som inte är det du vill, men försök tänka på att det är för ditt bästa.

Tänk på att ibland vet man inte bäst själv och då måste man acceptera att någon annan bestämmer.

 

[LiviaFilippa]

Fortsättning. En del av det som gjorde mig sjuk var att jag kände mig maktlös i mitt eget liv. Jag kände mig som en fripassagerare medan livet bara for förbi och alla andra bestämde allt som betydde något för mig. Jag tog kontroll över det jag i alla fall kunde: mat. Och jag fick så himla bra feedback i början. Alla tyckte jag blev så smal och fin. Till det slog över och jag blev FÖR smal och inte alls fin. Jag tränade på nätterna (var ute och sprang) och var nästan konstant hög på endorfin. Till jag kraschade och fick tvingas inse att om jag fortsatte skulle jag ju ha sabbat för mig själv. Det var inte lätt och snabbt att komma fram till det. Jag hann bli vuxen och få bestämma allt själv. Det vara bara förutsättningarna som satte stopp.

När jag väl insåg att jag faktiskt kan förvalta mitt liv själv med smartare val blev det betydligt lättare att andas.

Vad gjorde du då som var skillnaden? Som du menar med att man kan påverka själv?

 

[LiviaFilippa]

Jag tror inte att någon tror att det är enkelt eller att du ska klara av att mota bort monstret direkt.
Men ett steg i taget, en dag i taget.

Huvudsaken är att du försöker lita på att läkaren och de andra vet vad de gör, och att du försöker att inte kämpa emot vad de säger. Jag förstår att det säkert känns jättejobbigt ibland när de säger något som inte är det du vill, men försök tänka på att det är för ditt bästa.

Tänk på att ibland vet man inte bäst själv och då måste man acceptera att någon annan bestämmer.

Jag vet att jag inte vet bäst hela tiden men om det läkaren bestämmer inte gör så jag mår bättre heller så är det jätte svårt att ändå lita på henne liksom.

 

[Fruentimber]

Jag vet att jag inte vet bäst hela tiden men om det läkaren bestämmer inte gör så jag mår bättre heller så är det jätte svårt att ändå lita på henne liksom.

Vård är långsiktigt. Även om det inte känns bra just nu, så är ju tanken att det ska göra det framöver. Det betyder inte att du kommer må toppen imorgon eller nästa vecka, men kanske efter en tid längre fram när din kropp fått återhämta sig.

 

[warg]

Jag vet att jag inte vet bäst hela tiden men om det läkaren bestämmer inte gör så jag mår bättre heller så är det jätte svårt att ändå lita på henne liksom.

Tyvärr är det ju inte alltid så att rätt vård känns helt rätt hela tiden. Tänk en person med cancer. Ofta mår man rätt bra när man får diagnosen. Sen påbörjar man en behandling som får en att må sämre och sämre - att gå på cellgifter är verkligen inte kul. Men det är nödvändigt för att man ska bli frisk. Det kan vara så att vägen mot att bli frisk är mycket jobbigare och känns betydligt värre än när man låter sjukdomen vara - men man blir inte frisk om man inte går igenom behandlingen. Din vårdpersonal har sett många olika fall och har både kunskap och erfarenhet om vilken behandling som krävs. De vet också att det är jobbigt att gå igenom behandlingen. Så varje jobbig dag du går igenom nu är ett steg på vägen mot att bli frisk. Men jag förstår verkligen att det inte känns så, när man är uppe i det, och att det kan vara svårt att lita på att det är rätt väg när det känns så fel. Men läkaren har hjälpt många andra, så försök att tänka på det när det är jobbigt. Jag är imponerad av dig - jag vill att du ska veta det.

 

[Fjordfrälst]

Du kanske inte menar så men det låter som att du tror att jag bara kan bestämma att nu ska jag klara allt och bara helt plötsligt att jag ska kunna förklara exakt allt och bestämma över monstret hela tiden och orka jätte mycket som jag inte har orkat tills nu. Men om det hade varit så enkelt så hade jag ju redan gjort det.

Det ÄR svårt. Idag när jag skulle åka till stan och hämta varor och sådär fick jag plötsligt ångest. Varför??! Fanns egentligen ingen rimlig rädsla bakom det. Jag är inte rädd för att köra bil, har i princip ingen ångest över att gå in i butiker längre. Så varför?! Livet självt?! Det existentiella?! Men så kom jag fram till det...Jag kände mig ju seeeeg. Och med ångest har ju jag varit van vid att "gå på helspänn uppe i taket" så lång tid, nu när jag börjar slappna av blir det ju skrämmande, fast det egentligen INTE är det. Där fick jag ta tag i saken så att säga. Där fick jag göra mitt val. Låta en orimlig (ja jag inser ju att det är det och blir lättare och lättare ju mer skiten besegras) ångest "äta upp mig" och leda till en PÅ eller bara finna mig i känslan och låta den vara, att inte fly den. Jag valde det senare. Jag har lärt mig att ju mer du stannar i en ångestkänsla, desto lättare är det att få bukt med det här. Men det krävs MOD! Jag vet. En ångestattack, framförallt PÅ är fruktansvärt jobbigt, jag vet. Du kämpar på bra, glöm inte det! .

 

[Motacilla]

Jättemycket vård är jobbigt på kort sikt. T.ex om man blir opererad så gör det jätteont de första dagarna efteråt, och så kan man behöva en jobbig rehabilitering i några månader också.

Så läkare tänker liksom vad är bäst för patienten på lång sikt, även om det blir värre just nu.
Man måste försöka lita på dem i alla fall.

Du kanske kommer ihåg att jag skrev om att man inte ska lita på allt ens känslor vill. Om man drabbas av en sjukdom är det extra viktigt. Då tänker man lätt att man vet vad som är bäst för en själv, att man har sina metoder att hantera den. Fast ibland är det faktiskt bäst att bara släppa all kontroll och göra HELT som nån annan säger. Det blir inte värre för det.

 

[tuaphua]

När jag gick i den där trauma-gruppen var det en person som var rätt ung och som nyligen börjat inse hur fruktansvärt dåligt hen mådde. Hen hade innan det försökt trycka ner alla negativa känslor under många år. Hen flydde genom svält, träning, festa hårt, pressa sig i skolan etc. Men strax innan hen gick gruppen hade allt till slut exploderat. Det gick bara inte att trycka ner längre. Hen hade innan bara haft molande ångest, varit deprimerad etc. Men till slut fanns också självmordstankar. När hen började arbeta med de händelser och skäl till varför hen mådde dåligt kändes det först sämre. Hen hade aldrig haft panikångest förr. Men det kom för första gången då hen börjat öppna upp sig i terapin i gruppen. Hen blev jätterädd! Och hen tyckte det var för tufft och ville sluta. Men blev övertalad att stanna.
Det kändes alltså värre för hen i början. Det var så läskigt att kolla hens monster i ögat, vilket hen försökt undvika innan, och möta allt. Och hen fick flera panikattacker under den tiden. Men hen fick hjälp att hantera dem. Hen insåg att även om det kändes fruktansvärt så var det inte fysiskt farligt. Och även om det var hemskt psykiskt så gick det över. Kroppen orkar inte vara i full panik längre stunder. Så kroppen kommer bryta panikångesten efter ett tag.
Vi fick förutom terapin utbildning i vad som sker i kroppen vid ångest, panikångest, depression etc och varför man får det etc. Det upplevde många av oss var nyttigt.
Personen blev väldigt hjälpt när hen väl vågade börja lita på behandlare och behandling. Innan hade hen en hel del åsikter om när, hur etc saker skulle ske. Men till slut vågade hen lita på att trots att det kändes skit då så visste behandlarna vad de gjorde. Det var tufft. Men det gav effekt. Och personen lever ett normalt liv.

 

[Lovisaleonora]

Vad gjorde du då som var skillnaden? Som du menar med att man kan påverka själv?

Jag fick jobba enormt mycket på mitt tankesätt. Att gå från att känna mig som, och därmed agera som, ett offer för omständigheter till att istället se förutsättningar. Vad jag kan förändra, och vad jag får acceptera. Och hur jag ser på det jag inte kan förändra. Jag kan tycka att det suger, men om jag låter det förgifta min tillvaro så är det ju jag som förlorar.

 

[tuaphua]

Jag vet att jag inte vet bäst hela tiden men om det läkaren bestämmer inte gör så jag mår bättre heller så är det jätte svårt att ändå lita på henne liksom.

Och med anorexi är det ju också så att man när man är sjuk inte har en realistisk bild av hur det är kring sjukdomen.
Den av mina närmsta vänner som hyfsat nyligen var sjuk i anorexi känner mig väldigt väl. Vi vet i stort sett allt om varann och litar på varann fullt ut oavsett vad det gäller. UTOM nu då hon var sjuk. Hon kunde inte lita till min bild av hur sjuk hon var och att hon behövde vård. Hon trodde på allvar att hon var tjock när hon var helt utmärglad och kläder i xs bara hängde på henne som är 172 lång. Hon hade bott utomlands ett halvår och jag fick en sådan chock då vi sågs igen. Hon tyckte att jag var smal och vältränad, men hon själv var enorm. Jag var betydligt större än henne. När vi stod framför en helkroppsspegel bredvid varann och jag visade att hon faktiskt var väldigt mkt mindre än mig fick hon en chock.
Det var då jag för första gången tog tag i att bemöta det för att hon skulle inse att hon måste få vård så blev hon också arg. Jag fattar ju att hon inte var arg på mig som person utan att det var ett uttryck för hur pressad hon kände sig när jag inte lät henne bara slinka undan. Vi har aldrig bråkat innan. Hon var inte arg på mig. Hon fick panik och då blev det ilska.
Så trots att vi aldrig bråkat, trots att vi aldrig ljuger för varann eller liksom har skäl att misstro den andra så fick hon samma känslor som du kan få av din läkare/vården.
Min vän kollapsade också innan jag lyckades övertala henne att söka hjälp. Så hon lades in efter ambulansfärd pga kollaps. Hon var så dålig att hon tom krympt i längd med flera cm.
Hon blev bättre när hon lärde sig att vården faktiskt vet bättre än hon själv. Och när hon vågade släppa sitt kontrollbehov och lita på tex läkaren. Nu är hon frisk. Men det gick inte över på en månad. Och hon mådde sämre först, precis som du och i stort sett alla gör.

 

[LiviaFilippa]

Vård är långsiktigt. Även om det inte känns bra just nu, så är ju tanken att det ska göra det framöver. Det betyder inte att du kommer må toppen imorgon eller nästa vecka, men kanske efter en tid längre fram när din kropp fått återhämta sig.

Fast min kropp har ju återhämtat sig nu. Men när jag äntligen skulle börja få gå litegrann iallafall och KANSKE kunde få skritta lite på O snart så blev jag mer dum i huvudet istället och förstörde så jag ändå inte får göra nåt av det. Så då spelar det ju ingen roll ändå att kroppen har återhämtat sig.

 

[LiviaFilippa]

Tyvärr är det ju inte alltid så att rätt vård känns helt rätt hela tiden. Tänk en person med cancer. Ofta mår man rätt bra när man får diagnosen. Sen påbörjar man en behandling som får en att må sämre och sämre - att gå på cellgifter är verkligen inte kul. Men det är nödvändigt för att man ska bli frisk. Det kan vara så att vägen mot att bli frisk är mycket jobbigare och känns betydligt värre än när man låter sjukdomen vara - men man blir inte frisk om man inte går igenom behandlingen. Din vårdpersonal har sett många olika fall och har både kunskap och erfarenhet om vilken behandling som krävs. De vet också att det är jobbigt att gå igenom behandlingen. Så varje jobbig dag du går igenom nu är ett steg på vägen mot att bli frisk. Men jag förstår verkligen att det inte känns så, när man är uppe i det, och att det kan vara svårt att lita på att det är rätt väg när det känns så fel. Men läkaren har hjälpt många andra, så försök att tänka på det när det är jobbigt. Jag är imponerad av dig - jag vill att du ska veta det.

Men alltså då är jag hellre lite sjuk föralltid om enda andra valet är en jätte jobbig behandling som jag inte ens vill. För jag kommer nog ändå aldrig bli HELT frisk ändå.

 

[LiviaFilippa]

Jättemycket vård är jobbigt på kort sikt. T.ex om man blir opererad så gör det jätteont de första dagarna efteråt, och så kan man behöva en jobbig rehabilitering i några månader också.

Så läkare tänker liksom vad är bäst för patienten på lång sikt, även om det blir värre just nu.
Man måste försöka lita på dem i alla fall.

Du kanske kommer ihåg att jag skrev om att man inte ska lita på allt ens känslor vill. Om man drabbas av en sjukdom är det extra viktigt. Då tänker man lätt att man vet vad som är bäst för en själv, att man har sina metoder att hantera den. Fast ibland är det faktiskt bäst att bara släppa all kontroll och göra HELT som nån annan säger. Det blir inte värre för det.

Fast det är ju det jag har gjort helatiden och jo det har blivit värre. Inte anorexin som verkar vara viktigare än allt annat enligt vissa men typ allt annat.

 

[LiviaFilippa]

När jag gick i den där trauma-gruppen var det en person som var rätt ung och som nyligen börjat inse hur fruktansvärt dåligt hen mådde. Hen hade innan det försökt trycka ner alla negativa känslor under många år. Hen flydde genom svält, träning, festa hårt, pressa sig i skolan etc. Men strax innan hen gick gruppen hade allt till slut exploderat. Det gick bara inte att trycka ner längre. Hen hade innan bara haft molande ångest, varit deprimerad etc. Men till slut fanns också självmordstankar. När hen började arbeta med de händelser och skäl till varför hen mådde dåligt kändes det först sämre. Hen hade aldrig haft panikångest förr. Men det kom för första gången då hen börjat öppna upp sig i terapin i gruppen. Hen blev jätterädd! Och hen tyckte det var för tufft och ville sluta. Men blev övertalad att stanna.
Det kändes alltså värre för hen i början. Det var så läskigt att kolla hens monster i ögat, vilket hen försökt undvika innan, och möta allt. Och hen fick flera panikattacker under den tiden. Men hen fick hjälp att hantera dem. Hen insåg att även om det kändes fruktansvärt så var det inte fysiskt farligt. Och även om det var hemskt psykiskt så gick det över. Kroppen orkar inte vara i full panik längre stunder. Så kroppen kommer bryta panikångesten efter ett tag.
Vi fick förutom terapin utbildning i vad som sker i kroppen vid ångest, panikångest, depression etc och varför man får det etc. Det upplevde många av oss var nyttigt.
Personen blev väldigt hjälpt när hen väl vågade börja lita på behandlare och behandling. Innan hade hen en hel del åsikter om när, hur etc saker skulle ske. Men till slut vågade hen lita på att trots att det kändes skit då så visste behandlarna vad de gjorde. Det var tufft. Men det gav effekt. Och personen lever ett normalt liv.

Jag fattar men jag har inga hemska trauman eller nåt sånt så det är ju inget jag inte VÅGAR möta liksom på det sättet. Så det med att arbeta med varför man mår dåligt så har ju jag inga såna saker. Så kan inte göra det jobbet liksom.