Bukefalos 28 år!

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.
 

Först och främst: livet är inte helregiserat. Jag går inte runt hela dagarna och gör planerade grejor, jag improviserar - hela tiden. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Och ibland helkass. Det gör inget om 10 år. Eller ens om en timme.

Och ibland blir det kortslutning. Jag hade kortslutning på ett möte där folk var så oerhört korkade att jag tog i från tårna. Det var kanske inte helt lyckat, men ibland blir det så. Och det är en del av den jag är. Jag försöker vara ett bättre jag varje dag, men ibland blir det inte riktigt så. Det ingår i livet.

Imorgon är en ny dag, det är OK att må dåligt över att du tycker att du var dum mot folk du gillar. Kom ihåg den känslan så kanske du håller tillbaka nästa gång det nästan bubblar över. Vi lär oss inget av framgång. Vi lär oss när vi misslyckas, vi lär oss att inte göra om det.
Men eller hur! En dålig dag är ju inget dåligt liv! :)
 
Det är en jättestor skillnad mellan att såra folk med flit och att ha en dålig dag där det blir lite mindre bra.

Tänk på en mobbare som planerar att säga något taskigt till en klasskamrat för att göra den personen riktigt ledsen. Det är elakt!
Och så tänker du på att man kanske glömmer bort att svara på ett meddelande för att man är trött och tänker "jag gör det sen". Det är ett mänskligt misstag.

Att bli arg på att man är svårt sjuk är också mänskligt, och det förstår alla runt dig.
Men även t.ex dina föräldrar har ju en gräns, och det kan bli för intensivt för dem också om du är jättearg. Då kan det vara bäst för er alla att de tar en liten paus och kommer tillbaka senare, när ni alla är lugna igen. Det betyder inte att de inte vill veta av dig. Det betyder bara att gränsen för hur mycket de klarar av innan de själva blir jättearga tillbaka går där. Och de vill inte gå över den gränsen, så de tar hellre time-out.

Att ta en paus och bryta när man är arg är något man lär sig när man växer upp. Det är sällan värt att ha riktigt hetsiga gräl som vuxen.

Jag håller med @Lovisaleonora om att det verkar som att du ofta har inställningen "jag kan inte". Kanske har det här blivit en automatisk inställning hos dig, så du inte ens märker det själv.
Kunde du försöka stanna upp nästa gång en "det här går inte/jag vill inte/nej!"-impuls kommer och fundera på vad som händer ifall du PROVAR att göra tvärtom mot vad instinkten säger att du ska göra?

Kan du pröva att tänka tanken att du blir frisk? Att vården kommer att fungera?

Kanske det inte kommer att ske över en natt, men tänk att du kanske mår bättre till julen?
 
Först och främst: livet är inte helregiserat. Jag går inte runt hela dagarna och gör planerade grejor, jag improviserar - hela tiden. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Och ibland helkass. Det gör inget om 10 år. Eller ens om en timme.

Och ibland blir det kortslutning. Jag hade kortslutning på ett möte där folk var så oerhört korkade att jag tog i från tårna. Det var kanske inte helt lyckat, men ibland blir det så. Och det är en del av den jag är. Jag försöker vara ett bättre jag varje dag, men ibland blir det inte riktigt så. Det ingår i livet.

Imorgon är en ny dag, det är OK att må dåligt över att du tycker att du var dum mot folk du gillar. Kom ihåg den känslan så kanske du håller tillbaka nästa gång det nästan bubblar över. Vi lär oss inget av framgång. Vi lär oss när vi misslyckas, vi lär oss att inte göra om det.
Fast det är inte så alltid utan vissa saker kan man inte bara tänka att det blev knas. Och vissa saker vill man kanske inte ha som en del av den man är. För jag tror faktist inte att du heller skulle tänka typ okej det blev tokigt idag men imorgon ska jag vara bättre. Om du hade gjort dom sakerna jag har gjort idag.
 
Det är en jättestor skillnad mellan att såra folk med flit och att ha en dålig dag där det blir lite mindre bra.

Tänk på en mobbare som planerar att säga något taskigt till en klasskamrat för att göra den personen riktigt ledsen. Det är elakt!
Och så tänker du på att man kanske glömmer bort att svara på ett meddelande för att man är trött och tänker "jag gör det sen". Det är ett mänskligt misstag.

Att bli arg på att man är svårt sjuk är också mänskligt, och det förstår alla runt dig.
Men även t.ex dina föräldrar har ju en gräns, och det kan bli för intensivt för dem också om du är jättearg. Då kan det vara bäst för er alla att de tar en liten paus och kommer tillbaka senare, när ni alla är lugna igen. Det betyder inte att de inte vill veta av dig. Det betyder bara att gränsen för hur mycket de klarar av innan de själva blir jättearga tillbaka går där. Och de vill inte gå över den gränsen, så de tar hellre time-out.

Att ta en paus och bryta när man är arg är något man lär sig när man växer upp. Det är sällan värt att ha riktigt hetsiga gräl som vuxen.

Jag håller med @Lovisaleonora om att det verkar som att du ofta har inställningen "jag kan inte". Kanske har det här blivit en automatisk inställning hos dig, så du inte ens märker det själv.
Kunde du försöka stanna upp nästa gång en "det här går inte/jag vill inte/nej!"-impuls kommer och fundera på vad som händer ifall du PROVAR att göra tvärtom mot vad instinkten säger att du ska göra?

Kan du pröva att tänka tanken att du blir frisk? Att vården kommer att fungera?

Kanske det inte kommer att ske över en natt, men tänk att du kanske mår bättre till julen?
Fast nu var det inte att det blev lite mindre bra. Utan att jag gjorde flera jätte dumma saker mot BÅDE mamma och pappa OCH mig själv. Som inte går att bara tänka bort och strunta i nästa dag.
Och dom var inte bara arga. Utan sååå mycket mer jobbigt. Skulle hellre ta att dom var jätte arga på mig än som är nu men jag förstår dom ju.
Och det att jag tänker att saker inte går så det är inte ALLTID så. Utan jag går mot det flera gånger om dagen och gör tvärtom vad jag skulle vilja ändå. Och om jag ska tänka att jag kanske mår bättre till julen så ja ärligt så skulle jag vara jätte nöjd om jag lever då och kan vara med släkten men om inte mamma och pappa vill det så kan inte jag göra nåt åt det.
 
En till sak också förresten om mamma och pappa. Och att ni kanske tror att det bara var lite normalt bråk. Så vill jag bara förklara att jag VET att dom inte orkar med mig för jag hörde att dom sa det. Och att dom inte vågar ha nån permison med mig sålänge det kan bli som idag. Och jag tror att om ni hade gjort saker och sagt till era föräldrar som dom blev jätte ledsna för så skulle inte ni bara tänka att ni hade en dålig dag. Plus att dom ringde 112 så kom två poliser och massa sån skit som dom knappast skulle göra om dom inte var jävligt trötta på mig. Och att efter akuten och allt sånt när jag kom tillbaka hit så sa tillochmed en i personalen att dom skulle åka hem och vila. Så ja väldigt tydligt att dom behöver vila från mig och det kan man inte säga mot.
Så dom kanske aldrig vill att jag ska ha permison nu iallafall. Och dom är jätte ledsna och besvikna och orkar inte mer och allt det ÄR ju mitt fel. OCH jag ser skit äcklig ut och alla kommet säkert få reda på hur störd jag är. Så kommer aldrig kunna gå i skolan igen heller.
Och förlåt om det är nåt konstigt men är jätte trött men kan ändå inte sova så ville försöka förklara dethär.
 
Det låter som att du haft en väldigt jobbig dag!

Jag är ändå säker på att dina föräldrar inte tycker du är äcklig. Du är ju deras lilla unge, oavsett vad du gör.

Jag tolkar situationen som att de är rädda för att något allvarligt ska hända dig om de är ensamma med dig. Det kan vara svårt för föräldrar att veta vad de ska göra när det är riktigt svårt.

Dina föräldrar behöver få hjälp för att veta hur de kan stöda dig. Det beror inte på att du är annorlunda på något sätt, det beror på att du har en svår sjukdom som berör hela familjen.

Även när det känns riktigt svårt så kommer det att komma bättre dagar. Fast det går riktigt, riktigt dåligt en dag så behöver det inte göra det nästa dag.

Jag hoppas du får prata med läkaren snart igen och att hon kan hjälpa dig på ett sätt som känns bra för dig. :heart
 
Även om personen på akuten sa till dina föräldrar att de skulle åka hem och vila så handlar det om att dina föräldrar har slut på krafter för den här dagen. Det handlar inte om att personalen tycker att de inte ska bry sig om dig.

Ibland när vuxna är riktigt trötta så är det bättre att de åker hem och vilar en kväll istället för att stanna kvar någonstans. Sjukvårdspersonal brukar vara bra på att märka när någon behöver få vila sig.

För att dina föräldrar ska kunna ta hand om dig så behöver de ibland få återhämtning och vila de också. Det tar väldigt mycket på krafterna att vara rädd och/eller arg. Om det idag hänt väldigt mycket som gjort att ni alla haft en massa känslor i omlopp, var dina föräldrar säkert utmattade i kväll. Det är inte ditt fel! Men föräldrar är inga robotar, de måste också sköta om sig så de orkar.

För att orka sköta om någon annan så måste man först sköta om sin egen kropps basbehov. Basbehoven är mat och sömn.

Ni får prata ut om det här som hände idag när ni alla hunnit hämta era krafter och lugna era känslor. Allt är lättare att prata om när man inte känner sig så upprörd längre.
 
Du behöver inte säga förlåt till oss, det spelar ingen roll vad du gör - vi finns här oavsett. :heart Och så som jag känner det så om något av vad jag skiver kan få dig att må yttepyttelitegrann bättre, så är det värd det för min del.

Hoppast att du får sova nu snart, men skriv bara av dig här annars så ska vi svara dig tills vi somnar.
 
Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.
Du behöver inte be någon av oss om ursäkt. Vi skriver för att vi vill, när vi orkar och hinner. Och det finns inga motkrav från oss!
Har jag annat att göra så gör jag det. Precis som om jag inte orkar för att jag har mkt annat. Det är ett val vi är fullt kapabla till att göra. Så det behöver du inte ha ångest över! Ingen känner sig tvingad eller att du måste göra ngt i retur.

Att du oroar dig över dina föräldrar och t.o.m. oss främlingar visar ju hur omtänksam du är. Du är bara sjuk just nu.
Och ja, det kan vara tufft för dina föräldrar. Men du är det bästa de har. Det är därför det är tufft. För de vill ju att deras älskade dotter ska må bra.
Mina föräldrar har verkligen fått oroa sig, vara ledsna, arga och rädda. Och förmodligen varit fullt utslitna i perioder pga mig. Jag har ADHD och är högfungerande. Så jag fick inte diagnos förrän jag var 30 år. Då insåg både jag och dem varför jag var så otroligt bråkig i tonåren. Jag var hemsk ibland! Jag krockade väldigt med vissa saker förälder gjorde och vi förstod inte varann. Både jag och förälder uppförde oss illa. Men inte pga av elakhet, utan pga oförmåga till annat just i de situationerna. Nu är det ju väldigt länge sen. Men idag inser jag ju att för mina föräldrar var det värt allting för att få ha mig kvar i livet.
Och den förälder jag främst krockade med då är den jag är närmst nu.
Även nästan krig går att förlåta och glömma! ❤️
Du är varken störd eller elak. Du är sjuk just nu. Det vet dina föräldrar. Det finns stödgrupper tex för föräldrar som har barn med psykisk ohälsa. Och stället du är på nu kan säkert hjälpa dina föräldrar med sådan kontakt om de sen vill ha det.
Ibland behöver man bara bearbeta vad som skett under en jobbig dag, acceptera det, sova och ladda om.
Jag tror inte alls att dina föräldrar inte vill vara med dig. De vill nog vara med dig på ett sätt som är säkert IOM att de är rädda om dig.

Hoppas du får sova inatt! ❤️
 
Hoppas du sover och vilar när jag skriver det här. Om det var en skitdålig torsdag så finns det en chans att fredagen blir bättre. Vi finns här för att vi vill. Så vad du än säger o vad du än gör så har du många runt dig som vill hjälpa. Lita på att dina närmaste också vill hjälpa dig även om dom måste ta en paus och vila dom också. Det tar på krafterna att se någon en älskar lida. Speciellt om en inget kan göra för att hjälpa just där och då.
 
Det känns som att det var minst flera dagar sen jag skrev här. Och allt jag skrev igår känns nästan inte som jag skrev det. Och känner mig helt konstig i huvudet och som jag inte kan tänka normalt.
Men iallafall så tänkte jag att jag ändå skulle berätta lite mer om allt som hände igår. För vill bara skriva av mig om det och att ni kanske förstår vissa saker mer. Men innan jag skriver om det så vill jag bara säga det att jag vet att jag gjorde massa dåliga beslut och inte borde ha gjort dom sakerna jag gjorde och vet att jag gjorde mina föräldrar jätte oroliga och allt sånt. Så även ifall ni kanske tycker att jag verkar helt dum i huvudet och att jag inte bryr mig så gör jag det. Och en till sak också att det kanske är triggande ifall nån är känslig för såna saker så läs inte om ni kanske är det
Men ja om jag tar det från början så hade jag permison hemma från efter lunch till innan middagen. Och först gick allt bra. Gosade med hundarna och spelade ett spel med mamma och pappa och sådär så det var liksom normalt. Och hade lite ångest då men ändå inte så mycket.
Men sen när jag skulle äta mellanmål så blev det mer jobbigt av några olika andledningar. Så blev typ lite småbråk först och sen blev det sådär som jag blir ibland att jag blir jätte arg typ när jag känner mig pressad eller hur jag ska förklara. Men ja blev så iallafall och blev större och större bråk.
Så då efter ett tag låste jag in mig i badrummet och som ni kanske vet så får jag inte vara själv plus att dom visste ju att jag hade mycket ångest då så mamma och pappa började typ direkt försöka få mig att öppna. Men då hade jag redan typ panik så ville absolut inte göra det och hade sååå mycket jobbiga tankar som var SÅ starka. Så ja då kom äckliga saken så trigger varning igen här. Men hittade en sak i ett skåp. Tänker inte säga vad för sak men det var en sak som jag skar mig med på armen. Och det blev ganska mycket eller vad man säger så fick typ ännu mer panik då. Och mamma och pappa försökte få upp låset så visste liksom att dom närsomhelst kunde komma in och se allt så fick så mycket panik och allt så jag klättrade ut genom fönstret för jag ville bara bort därifrån liksom. Så gjorde det och stack hemifrån. Det var typ som jag inte kunde tänka nånting utan att jag bara gjorde allt ändå på nåt sätt. Låter helt stört och jag fattar det men jag vet inte hur jag ska förklara eller varför det blev så.
Men iallafall så typ allt jag hade i huvudet då var att jag ville till stallet och träffa ponnysarna en sista gång typ. Så började springa dit men det är ganska långt så orkade inte springa hela vägen plus att jag ramlade flera gånger också för jag har typ ingen kondition kvar så benen typ vek sig bara. Så vet inte hur lång tid det hade gått men var kanske mittemellan hemma och stallet så var det en polisbil som åkte förbi först och sen vände den och kom tillbaka. Så stannade dom vid mig och en kom ut och började prata med mig. Och sen kanske några minuter efter så kom pappa också.
Och då kändes det som jag inte kunde andas och att jag skulle svimma närsomhelst och hade ont typ överallt och orkade inte nånting så följde med pappa utan minsta bråk. Plus att hade jag inte gjort det så hade jag behövt åka med poliserna. Så följde med pappa så åkte vi till akuten. För dom behövde kolla på det på armen och så.
Jag har ingen aning vad klockan var då men nångång på eftermiddagen iallafall och var på akuten typ några timmar kanske. Och det var ett ställe som dom sydde och tre som dom typ tejpade ihop. Plus att dom gjorde rent skrubbsår som blev när jag ramlade. Så har ett sånt som ser skit äckligt ut i ansiktet också plus på ena armen och knäna och ett bandage på armen. Så det att jag ser äcklig ut så menar jag allt sånt.
Och då också på akuten när vi väntade och jag typ halv sov så det var då mamma och pappa pratade och mamma sa att hon inte orkar mer och inte kan ha hem mig på permison och massa sånt.
Men ja tillslut var vi färdiga där och en från bup kom och hämtade mig och då när vi hade kommit tillbaka så sa hon till mamma och pappa att dom skulle åka hem och vila och ta det lugnt. Och dom var bara typ japp hejdå så åkte dom. Så verkade ju tycka det var väldigt skönt att slippa mig och ja jag förstår dom såklart.
Och då iallafall fick jag medicin som jag var tvungen att ta och efter ett tag så somnade jag. Och vaknade för kanske lite mer än en timme sen så skrev först till läkaren och sen dethär. Så tänkte bara att nu vet ni iallafall att jag verkligen var dum i huvudet och gjorde så dumma och äckliga och elaka saker som jag tyckte igår.
Och förlåt att det här blev så jätte långt och massa äckliga saker ifall nån ens orkade läsa allt.
 
Det känns som att det var minst flera dagar sen jag skrev här. Och allt jag skrev igår känns nästan inte som jag skrev det. Och känner mig helt konstig i huvudet och som jag inte kan tänka normalt.
Men iallafall så tänkte jag att jag ändå skulle berätta lite mer om allt som hände igår. För vill bara skriva av mig om det och att ni kanske förstår vissa saker mer. Men innan jag skriver om det så vill jag bara säga det att jag vet att jag gjorde massa dåliga beslut och inte borde ha gjort dom sakerna jag gjorde och vet att jag gjorde mina föräldrar jätte oroliga och allt sånt. Så även ifall ni kanske tycker att jag verkar helt dum i huvudet och att jag inte bryr mig så gör jag det. Och en till sak också att det kanske är triggande ifall nån är känslig för såna saker så läs inte om ni kanske är det
Men ja om jag tar det från början så hade jag permison hemma från efter lunch till innan middagen. Och först gick allt bra. Gosade med hundarna och spelade ett spel med mamma och pappa och sådär så det var liksom normalt. Och hade lite ångest då men ändå inte så mycket.
Men sen när jag skulle äta mellanmål så blev det mer jobbigt av några olika andledningar. Så blev typ lite småbråk först och sen blev det sådär som jag blir ibland att jag blir jätte arg typ när jag känner mig pressad eller hur jag ska förklara. Men ja blev så iallafall och blev större och större bråk.
Så då efter ett tag låste jag in mig i badrummet och som ni kanske vet så får jag inte vara själv plus att dom visste ju att jag hade mycket ångest då så mamma och pappa började typ direkt försöka få mig att öppna. Men då hade jag redan typ panik så ville absolut inte göra det och hade sååå mycket jobbiga tankar som var SÅ starka. Så ja då kom äckliga saken så trigger varning igen här. Men hittade en sak i ett skåp. Tänker inte säga vad för sak men det var en sak som jag skar mig med på armen. Och det blev ganska mycket eller vad man säger så fick typ ännu mer panik då. Och mamma och pappa försökte få upp låset så visste liksom att dom närsomhelst kunde komma in och se allt så fick så mycket panik och allt så jag klättrade ut genom fönstret för jag ville bara bort därifrån liksom. Så gjorde det och stack hemifrån. Det var typ som jag inte kunde tänka nånting utan att jag bara gjorde allt ändå på nåt sätt. Låter helt stört och jag fattar det men jag vet inte hur jag ska förklara eller varför det blev så.
Men iallafall så typ allt jag hade i huvudet då var att jag ville till stallet och träffa ponnysarna en sista gång typ. Så började springa dit men det är ganska långt så orkade inte springa hela vägen plus att jag ramlade flera gånger också för jag har typ ingen kondition kvar så benen typ vek sig bara. Så vet inte hur lång tid det hade gått men var kanske mittemellan hemma och stallet så var det en polisbil som åkte förbi först och sen vände den och kom tillbaka. Så stannade dom vid mig och en kom ut och började prata med mig. Och sen kanske några minuter efter så kom pappa också.
Och då kändes det som jag inte kunde andas och att jag skulle svimma närsomhelst och hade ont typ överallt och orkade inte nånting så följde med pappa utan minsta bråk. Plus att hade jag inte gjort det så hade jag behövt åka med poliserna. Så följde med pappa så åkte vi till akuten. För dom behövde kolla på det på armen och så.
Jag har ingen aning vad klockan var då men nångång på eftermiddagen iallafall och var på akuten typ några timmar kanske. Och det var ett ställe som dom sydde och tre som dom typ tejpade ihop. Plus att dom gjorde rent skrubbsår som blev när jag ramlade. Så har ett sånt som ser skit äckligt ut i ansiktet också plus på ena armen och knäna och ett bandage på armen. Så det att jag ser äcklig ut så menar jag allt sånt.
Och då också på akuten när vi väntade och jag typ halv sov så det var då mamma och pappa pratade och mamma sa att hon inte orkar mer och inte kan ha hem mig på permison och massa sånt.
Men ja tillslut var vi färdiga där och en från bup kom och hämtade mig och då när vi hade kommit tillbaka så sa hon till mamma och pappa att dom skulle åka hem och vila och ta det lugnt. Och dom var bara typ japp hejdå så åkte dom. Så verkade ju tycka det var väldigt skönt att slippa mig och ja jag förstår dom såklart.
Och då iallafall fick jag medicin som jag var tvungen att ta och efter ett tag så somnade jag. Och vaknade för kanske lite mer än en timme sen så skrev först till läkaren och sen dethär. Så tänkte bara att nu vet ni iallafall att jag verkligen var dum i huvudet och gjorde så dumma och äckliga och elaka saker som jag tyckte igår.
Och förlåt att det här blev så jätte långt och massa äckliga saker ifall nån ens orkade läsa allt.

Men du, jag förstår att det här känns verkligen superhemskt för dig och att det är som hela världen står på högkant. Allt är rörigt och osäkert och läskigt.

Det är OK. Du fick ett bryt. Du ville så gärna ha permission, men det verkar som läkaren hade rätt - du är inte riktigt redo för det ännu. Det är för stor press på dig, du mäktar inte med det.

Du fick ett bryt. Nu får du sakta och säkert komma igen. I tolvstegsprogram talas ofta om att en måste nå sin botten innan en kan vända. Vissa når inte den botten utan dör av sitt missbruk. Andra når sin botten när de inte längre kan gå till jobbet som vanligt. Det är väldigt individuellt vid vilken tidpunkt en når sin botten. När en är på botten finns bara en väg - upp. Ta den vägen. Sitt still på botten ett tag och ta ut riktningen och bestäm dig själv, inom dig, för att du vill något annat än det här. Och ändra på dig. Sakta, sakta, steg för steg.

Det känns skitjobbigt nu. Det är OK att det gör det. Prata med läkaren, ta emot hjälp.
 
Det känns som att det var minst flera dagar sen jag skrev här. Och allt jag skrev igår känns nästan inte som jag skrev det. Och känner mig helt konstig i huvudet och som jag inte kan tänka normalt.
Men iallafall så tänkte jag att jag ändå skulle berätta lite mer om allt som hände igår. För vill bara skriva av mig om det och att ni kanske förstår vissa saker mer. Men innan jag skriver om det så vill jag bara säga det att jag vet att jag gjorde massa dåliga beslut och inte borde ha gjort dom sakerna jag gjorde och vet att jag gjorde mina föräldrar jätte oroliga och allt sånt. Så även ifall ni kanske tycker att jag verkar helt dum i huvudet och att jag inte bryr mig så gör jag det. Och en till sak också att det kanske är triggande ifall nån är känslig för såna saker så läs inte om ni kanske är det
Men ja om jag tar det från början så hade jag permison hemma från efter lunch till innan middagen. Och först gick allt bra. Gosade med hundarna och spelade ett spel med mamma och pappa och sådär så det var liksom normalt. Och hade lite ångest då men ändå inte så mycket.
Men sen när jag skulle äta mellanmål så blev det mer jobbigt av några olika andledningar. Så blev typ lite småbråk först och sen blev det sådär som jag blir ibland att jag blir jätte arg typ när jag känner mig pressad eller hur jag ska förklara. Men ja blev så iallafall och blev större och större bråk.
Så då efter ett tag låste jag in mig i badrummet och som ni kanske vet så får jag inte vara själv plus att dom visste ju att jag hade mycket ångest då så mamma och pappa började typ direkt försöka få mig att öppna. Men då hade jag redan typ panik så ville absolut inte göra det och hade sååå mycket jobbiga tankar som var SÅ starka. Så ja då kom äckliga saken så trigger varning igen här. Men hittade en sak i ett skåp. Tänker inte säga vad för sak men det var en sak som jag skar mig med på armen. Och det blev ganska mycket eller vad man säger så fick typ ännu mer panik då. Och mamma och pappa försökte få upp låset så visste liksom att dom närsomhelst kunde komma in och se allt så fick så mycket panik och allt så jag klättrade ut genom fönstret för jag ville bara bort därifrån liksom. Så gjorde det och stack hemifrån. Det var typ som jag inte kunde tänka nånting utan att jag bara gjorde allt ändå på nåt sätt. Låter helt stört och jag fattar det men jag vet inte hur jag ska förklara eller varför det blev så.
Men iallafall så typ allt jag hade i huvudet då var att jag ville till stallet och träffa ponnysarna en sista gång typ. Så började springa dit men det är ganska långt så orkade inte springa hela vägen plus att jag ramlade flera gånger också för jag har typ ingen kondition kvar så benen typ vek sig bara. Så vet inte hur lång tid det hade gått men var kanske mittemellan hemma och stallet så var det en polisbil som åkte förbi först och sen vände den och kom tillbaka. Så stannade dom vid mig och en kom ut och började prata med mig. Och sen kanske några minuter efter så kom pappa också.
Och då kändes det som jag inte kunde andas och att jag skulle svimma närsomhelst och hade ont typ överallt och orkade inte nånting så följde med pappa utan minsta bråk. Plus att hade jag inte gjort det så hade jag behövt åka med poliserna. Så följde med pappa så åkte vi till akuten. För dom behövde kolla på det på armen och så.
Jag har ingen aning vad klockan var då men nångång på eftermiddagen iallafall och var på akuten typ några timmar kanske. Och det var ett ställe som dom sydde och tre som dom typ tejpade ihop. Plus att dom gjorde rent skrubbsår som blev när jag ramlade. Så har ett sånt som ser skit äckligt ut i ansiktet också plus på ena armen och knäna och ett bandage på armen. Så det att jag ser äcklig ut så menar jag allt sånt.
Och då också på akuten när vi väntade och jag typ halv sov så det var då mamma och pappa pratade och mamma sa att hon inte orkar mer och inte kan ha hem mig på permison och massa sånt.
Men ja tillslut var vi färdiga där och en från bup kom och hämtade mig och då när vi hade kommit tillbaka så sa hon till mamma och pappa att dom skulle åka hem och vila och ta det lugnt. Och dom var bara typ japp hejdå så åkte dom. Så verkade ju tycka det var väldigt skönt att slippa mig och ja jag förstår dom såklart.
Och då iallafall fick jag medicin som jag var tvungen att ta och efter ett tag så somnade jag. Och vaknade för kanske lite mer än en timme sen så skrev först till läkaren och sen dethär. Så tänkte bara att nu vet ni iallafall att jag verkligen var dum i huvudet och gjorde så dumma och äckliga och elaka saker som jag tyckte igår.
Och förlåt att det här blev så jätte långt och massa äckliga saker ifall nån ens orkade läsa allt.
Det är ingen fara ❤️ att din mamma kände i stunden att hon inte vågar ha hem dig på permission är antagligen för att hon inte klarar att ha på sitt samvete om något skulle hända dig hemma. Alla omkring dig vill att du ska vara trygg och få bästa möjliga förutsättningar för läkning. Det är naturligt att man blir lite rädd vid bakslag men alla processer kommer med bakslag. Ingen har en spikrak resa från klarhet till klarhet utan det händer grejer som prövar en på vägen. Jag är ledsen för din skull att du hade en så jobbig dag som du hade igår, men idag är en ny dag. Försök fastän det känns svårt att se förbi det som hände igår. Det har hänt och man kan inte ändra sånt som redan hänt, bara lära sig av det till framtiden.

Prata med vårdpersonalen och ta emot den hjälp som finns. Det kommer bli bättre!
 
Men du, jag förstår att det här känns verkligen superhemskt för dig och att det är som hela världen står på högkant. Allt är rörigt och osäkert och läskigt.

Det är OK. Du fick ett bryt. Du ville så gärna ha permission, men det verkar som läkaren hade rätt - du är inte riktigt redo för det ännu. Det är för stor press på dig, du mäktar inte med det.

Du fick ett bryt. Nu får du sakta och säkert komma igen. I tolvstegsprogram talas ofta om att en måste nå sin botten innan en kan vända. Vissa når inte den botten utan dör av sitt missbruk. Andra når sin botten när de inte längre kan gå till jobbet som vanligt. Det är väldigt individuellt vid vilken tidpunkt en når sin botten. När en är på botten finns bara en väg - upp. Ta den vägen. Sitt still på botten ett tag och ta ut riktningen och bestäm dig själv, inom dig, för att du vill något annat än det här. Och ändra på dig. Sakta, sakta, steg för steg.

Det känns skitjobbigt nu. Det är OK att det gör det. Prata med läkaren, ta emot hjälp.
Jag har redan bestämt att jag inte vill ha det såhär men det blir såna idiot saker ändå. Så bestämma sig verkar inte hjälpa.
 
Det är ingen fara ❤️ att din mamma kände i stunden att hon inte vågar ha hem dig på permission är antagligen för att hon inte klarar att ha på sitt samvete om något skulle hända dig hemma. Alla omkring dig vill att du ska vara trygg och få bästa möjliga förutsättningar för läkning. Det är naturligt att man blir lite rädd vid bakslag men alla processer kommer med bakslag. Ingen har en spikrak resa från klarhet till klarhet utan det händer grejer som prövar en på vägen. Jag är ledsen för din skull att du hade en så jobbig dag som du hade igår, men idag är en ny dag. Försök fastän det känns svårt att se förbi det som hände igår. Det har hänt och man kan inte ändra sånt som redan hänt, bara lära sig av det till framtiden.

Prata med vårdpersonalen och ta emot den hjälp som finns. Det kommer bli bättre!
Det om att man inte kan ändra det som har hänt så nej såklart inte. Men nu för det här så kommer ju allt ändras framåt också och jag kommer väl aldrig få åka till stallet igen eller träffa hundarna eller nånting och det är ju dom som är min enda mottivation. Så blir ju ännu svårare nu med allt.
 
Förutom vad @Lovisaleonora och @Cherarriduracell skriver så vill jag bara säga att du inte är dum i huvudet eller äcklig. Som sagt, du fick ett bryt. Ingen dömer dig, ibland gör man saker av panik/ångest/sjukdom. Jag förstår att det känns mörkt nu och att du kanske inte tror på våra ord om att saker blir bättre men på riktigt tror jag verkligen att du kommer ur det här.
 

Liknande trådar

L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 654
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag in såg nyss en sak som nog många kommer att tycka att jag är helt dum i huvudet för. Men om avel och sånt alltså med hästar eller...
3 4 5
Svar
95
· Visningar
3 040
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Egentligen så ska jag vara i skolan nu men jag är inte det. Jag var bara där i typ tjugo minuter så det är nästan ett rekord. Jag är...
Svar
19
· Visningar
789
L
  • Artikel
Dagbok Jag tog bort mitt förra inlägg för allt bara blev förmycket. Men om jag ska samman fatta det så var det att jag skolkade idag min sista...
2
Svar
29
· Visningar
1 821
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp