Jag har inte haft förlossningsdepression men depression. Jag säger - ta medicinen dom erbjuder.
Jag förstår inte varför jag väntade så länge med att prova läkemedel. Det förändrade mitt liv redan efter första tabletten (obs ej så vanligt, brukar ta en två månader innan full effekt). När jag börjat undrade jag verkligen varför jag gjorde livet svårare för mig tidigare genom att tacka nej, när det faktiskt gick att få rätt enkel hjälp.
Värsta som händer är att medicinen inte fungerar för dig och då slutar du/provar en annan medicin.
Idag är jag frisk och behöver ingen medicinering.
Tråkigt att du mått dåligt. Vad skönt att medicinen hjälpte för dig ❤.
Ja... Jag känner mig fortfarande tveksam, det känns läskigt.
Men får se om jag tar mitt förnuft till fånga.
Det var väldigt tufft. Väldigt. Däremot finns det en utdelning i det nu att vi gjorde det, och har den tiden bakom oss. Väntar man längre kan jag tänka mig att det känns svårt att ha framför sig, och svårt att bli redo? Jag hade tankar om jag verkligen klarade av fler barn, så att sonen dök upp oinbjuden var på så vis bra eftersom då gjordes valet åt oss och sen försökte vi bara överleva ett par år.
Idag är det oerhört fint att ha två barn nära i ålder, och det är inte alls svårt på samma sätt längre. Men däremot finns det såklart en sorg i hur de första åren bara försvann bort i sömnlöshet, överstimulans och mörker. Jag klarade inte av att vara den mamma jag verkligen ville vara, och det var en sorg.
Jag tror att oavsett vilken väg man väljer så kommer man behöva ge upp något, och det kan hända att man måste sörja det som inte blev. Man får nog bara välja vad som är viktigast för en, och väljer man två tätt inpå varandra med vetskap om att man har det tufft så går det också. Men då är min varma rekommendation förberedelse. Vad ger man upp, vilken hjälp har man att tillgå, kan man preppa på något vis, ha en plan för när det blir svårt? Jag har haft turen som haft en mamma som dykt upp de mörkaste dagarna. Med kaffe, bulle och villig att bära runt på bebis hur länge som helst.
Åh, så tråkigt
. Fint att höra att det känns bra nu, men så tråkigt att det känns som om de första åren försvann bort.
Jag/vi hade innan bäbisen kom tänkt försöka igen när han är ett år. Nu känns det... inte särskilt aktuellt. Även om jag mått bra.
Supermammor alltså som har flera små!
Men, jag tänker att såååå gammal är jag kanske inte. Kanske om vi väntar ett par år till? Så att det blir lite lättare kanske. Eller så blir det som du säger, svårt att ha framför sig.. Hmm.
Vi vill att de ska ha utbyte av varann, men det är ju ingen garanti att de får bra kontakt för att de är nära i ålder heller...
Eller så börjar vi dumpa bäbisgrejer hemma hos nära grannarna tills de har allt de behöver och det bara är att börja
. Obs skämt! Jag vet ingenting om deras fertilitet, tänker absolut inte tjata, men de vill ha iaf.
Vad skönt med din mamma ❤. Ja, jag vet ju att min mamma också vill hjälpa allt hon kan och min svägerska hade säkert gärna hjälpt mig/oss också. Vi är inte så nära, men hade väl kunnat bli. Hon är väldigt van vid barn. Har även en kusin med sex barn... inte så nära varann vi heller, men nog hade hon hjälpt. Känner nu att hade jag tagit hjälp från närmsta kretsen tidigare hade detta kanske inte hänt?
Samtidigt är det väl nåt mer än kläderna när mina reaktioner blir så extrema liksom.
Jag ska iallafall få typ boendestöd genom bvc nu som kommer och hjälper mig med kläder. Och så ska jag fråga dem om nedkylning/värmeslag.
Bra!
Dom här två meningarnarna visar ju att du (ska) kan lita på
din magkänsla för var som är bra för
dig och
ditt barn! Vi är alla olika
Jag scoorade i en test hos bvc för förlossningsdepression och blev hänvisad en psykolog. Vi var varandras totala motsatser, så jag gick bara den första gången och sa aldrig mer...
Tänk att det gick bra ändå! Jag har nu ett välartat ungt vuxet barn
Som andra skrivit, det första året så finns det inga "aktiviteter" som är till för barnet, bara för föräldrar. Och om du inte behöver/vill ha mer socialt umgänge, då ska du inte tvinga dig till det.
Barnet behöver bara närhet, kärlek, mat och värme - och det ger du redan
(lugn och ro är underskattat i dagens samhälle, tyvärr!)
Tack ❤
Nej, men precis klickar det inte så är det ju helt fel person.
Minns när min bror gått bort och jag gick till en psykolog. Det första han sa var att "Jag kan inte få dig att må bättre, det måste du göra själv".
Asså på ett sätt fattar jag ju det, men liksom eh vad gör du på jobbet då? Att gå dit var väl att försöka hjälpa mig själv.
