Förminska sig själv

[Jamtland]

Jag har tänkt en del på det här med att en ofta förminskar sin egen upplevelse av olika saker.

Här på bukefalos tänker jag främst på Jahaja (jag hoppas det är okej att jag tar dig som exempel Jahaja?) som först nu tycks ha börjat inse hur otroligt nertryckt hen varit. Tidigare har känslan, iaf för mig varit att hen inte riktigt tagit in hur stor misshandeln varit. För oss "utomstående" har det ju varit rätt uppenbart att situationen är helt sjuk även om vi bara haft ena sidans beskrivning. Är det för att överlevnadsinstinkten gjort att insikten trängts bort för att vardagslivet ska fungera?

Ett annat exempel som inte alls är likadant fast ändå lika är att jag var tvungen att verkligen läsa mitt eget sjukintyg idag och herregud så deprimerande det var. I mitt huvud är min fibro "inte så illa/man ska inte klaga/ andra har det ju värre ", men när jag läser läkarintygen så är jag ju rejält begränsad och mår helt klart jättedåligt. Varför är det så fult att stå upp för/erkänna för sig själv och för andra att jag egentligen mår riktigt uselt?!

Varför ska det slätas över och förminskas när jag någon gång pratar om min sjukdom och mitt vardagsliv? Är det för att inte andra ska behöva må dåligt över att jag mår uselt? Eller är det kanske att om jag förnekar hur illa det är kan jag ibland låtsas att det inte är så illa?

Och varför är det ibland så himla svårt att se sin egen situation med "snälla " ögon?

 

[SaraXX]

Jag tycker att det är väldigt olika från person till person. En del är som du beskriver, andra har en kvarts monolog om att de satte i halsen lite när de åt klementin (mitt ex). Måste vara sjukt svårt att jobba inom vården och inse vad som är vad.

 

[Masqueradee]

För mig är det mycket "duktig flicka"-syndrom. Har varit heltidsanställd i ungefär sex år nu, och har EN sjukdag. Nu kan jag jobba hemifrån när jag är sjuk, men jag har också legat i sängen med ett teamsmöte igång med alla lampor släckta för att jag kräktes pga migrän så snart jag öppnade ögonen. Ingen kommer tacka mig för det, men jag har också någon sjuk "jag är ju inte döende"-mentalitet.
Har också blivit dåligt behandlad av män, men tagit emot det mesta för att jag intalat mig så djupt att "jag är ju inte värd annat".
Helt sjukt vad ens eget huvud kan ställa till med!

 

[stjarnhimmel]

För egen del har det nog handlat om att jag varit tvungen att ha den inställningen. Jag fick inte vara sjukskriven även om kroppen skrek. Att förminska sig är nog ett sätt att klara av vardagen och att överleva. Om jag kände efter hur jag mådde sä bröt jag ju ihop.

 

[Monimaker]

Min dåvarande läkare sa till och med till mig att inte läsa mitt sjukintyg från psykiatrin eftersom det är så, 'mörkt'. Jag tror det blev ännu värre när Socialtjänsten ville ha ett intyg på mina diagnoser och där stod 'förväntad varaktighet – livslång' på samtliga förutom bulimin. Där var bara den förhöjda återfallsrisken livslång. En annan händelse som tog hårt var när jag talades om som potentiellt behandlingsresistent gällande psykofarmaka. De stunderna när hoppet känns som en bräcklig rökridå vilken flyttar fokuset från sanningen – att det är kroniskt, då känner jag mig liten och sårbar. Då vill jag gärna släta över hur dålig jag känner mig samt hur dåligt jag mår av det hela.

Jag är ganska öppen emot sjukhuspersonalen angående mitt mående, men annars så vill jag inte lägga emotionell vikt på andra. Med anledning av att jag inte vill behöva hantera avvisanden. Det är svårt att inte släta över sitt dålliga mående då andra gör det konstant.

 

[Habina]

Jag och mina upplevelser/känslor/kunskaper har så ofta blivit nertryckta och nervärderade att jag blivit ”van” och kommer på mig själv med att göra det ibland också. Jag försöker bli bättre på att stå på mig, men det är skitsvårt.

 

[ameo]

Jag har nog varit för dålig på att förklara mina sjukdomar och hur de egentligen påverkar mig. För jag har haft personer i min närhet som uttryckt att "men så har vi väl alla, till och från". De har inte förstått vidden av mina besvär. Och antagligen, som sagt, för att jag är dålig på att vara sjuk.

 

[Pilot]

Jag har tänkt en del på det här med att en ofta förminskar sin egen upplevelse av olika saker.

Här på bukefalos tänker jag främst på Jahaja (jag hoppas det är okej att jag tar dig som exempel Jahaja?) som först nu tycks ha börjat inse hur otroligt nertryckt hen varit. Tidigare har känslan, iaf för mig varit att hen inte riktigt tagit in hur stor misshandeln varit. För oss "utomstående" har det ju varit rätt uppenbart att situationen är helt sjuk även om vi bara haft ena sidans beskrivning. Är det för att överlevnadsinstinkten gjort att insikten trängts bort för att vardagslivet ska fungera?

Ett annat exempel som inte alls är likadant fast ändå lika är att jag var tvungen att verkligen läsa mitt eget sjukintyg idag och herregud så deprimerande det var. I mitt huvud är min fibro "inte så illa/man ska inte klaga/ andra har det ju värre ", men när jag läser läkarintygen så är jag ju rejält begränsad och mår helt klart jättedåligt. Varför är det så fult att stå upp för/erkänna för sig själv och för andra att jag egentligen mår riktigt uselt?!

Varför ska det slätas över och förminskas när jag någon gång pratar om min sjukdom och mitt vardagsliv? Är det för att inte andra ska behöva må dåligt över att jag mår uselt? Eller är det kanske att om jag förnekar hur illa det är kan jag ibland låtsas att det inte är så illa?

Och varför är det ibland så himla svårt att se sin egen situation med "snälla " ögon?

Fast handlar inte det också om acceptans kring sin sjukdomsbild?

 

[manda]

Jag tror många olika mekanismer spelar in:

Det är naturligt att maskera svaghet/utsatthet/skada. Inte bara för människor utan för många andra djur också. Det är också naturligt att exponera sig olika i olika kontext och beroende på förutsättningar.

Normaliseringsprocesser. Precis som kontroll och våld kan normaliseras kan även ohälsa och de anpassningar som krävs det. Jag har erfarenhet av att inte komma ur sängen något år pga ohälsa, så nu när jag tom kan stå litegrann, har livet expanderat otroligt (även om det såklart krympte en massa först).

Normtryck. Många blir obekväma av sjukdomar som inte yoga, grönkål och morgonsol (dvs egen ansträngning och att leva ”rätt”) kan bota. I vårt vetenskapssamhälle gör sjukdomar som ännu inte kartlagts tillräckligt för att vara förståeliga folk obekväma, som om sjukdomen är ovetenskaplig och den som har den inte att lita på. Det är vanligt att vilja lösa sjukdomar som problem och när vännen (eller den sjuka personen själv) inte kan lösa ens problem (dvs göra en frisk) kan den lätt känna sig som en dålig vän (eller, om den inte är lagd så, tänka att den sjuka är en dålig vän som inte blir frisk, glad och tacksam av de omtänksamma råden). Det är jobbigt för folk att bära obehaget av en sjukdom som inte beter sig som sjukdomar ska (gå över av behandling [striden mot sjukdomen] eller möjligtvis leda till döden) och många vill därför ”gå vidare med sina liv” och tycker den sjuka också ska det, gärna som om sjukdomen inte fanns. (Ja jag raljerar lite. Har inte stringensen att beskriva bättre och mer värdeneutralt just nu.) Vår kultur/politik är just nu också väldigt moralistisk kring att göra rätt för sig, ”hederligt arbetande människor” osv, vilket försvårar acceptans även om annat normtryck inte är lika uttalat.

Sedan tror jag också det handlar om att hitta ett språk och ett perspektiv. Att kunna sätta ord på som är värdeneutrala, eller positiva, också på ett sorts liv som lätt bedöms som futtigt eller stackars. Men den friheten har vi, om vi upptäcker att möjligheten finns. Exempelvis att kunna säga och känna ”jag väljer att avstå den middagen för att slippa försämras i min sjukdom” istället för att ”jag kan inte komma, jag är sjuk ni vet”. Att lära sig att se sitt handlingsutrymme i ett ”litet liv” hänger ihop med att sätta ord på sin vardag på ett egenmaktskapande sätt och att också på att lära känna sig själv bortom alla roller och attribut, så att livet känns värt även när rollerna (som tex yrkesverksam) faller bort. Ja det är en förlust, men tänk om det också kan vara en befrielse. När vi inte kan leva upp till förväntningar, så kan också de kraven på hur livet ”borde” se ut också släppa. Eller inte. Det krävs såklart rätt stöd för det och då cirklar vi till ska till min första punkt; att det är naturligt att dölja svagheter särskilt om vår miljö inte stöttar eller är trygg.

 

[manda]

Jag tror många olika mekanismer spelar in:

Det är naturligt att maskera svaghet/utsatthet/skada. Inte bara för människor utan för många andra djur också. Det är också naturligt att exponera sig olika i olika kontext och beroende på förutsättningar.

Normaliseringsprocesser. Precis som kontroll och våld kan normaliseras kan även ohälsa och de anpassningar som krävs det. Jag har erfarenhet av att inte komma ur sängen något år pga ohälsa, så nu när jag tom kan stå litegrann, har livet expanderat otroligt (även om det såklart krympte en massa först).

Normtryck. Många blir obekväma av sjukdomar som inte yoga, grönkål och morgonsol (dvs egen ansträngning och att leva ”rätt”) kan bota. I vårt vetenskapssamhälle gör sjukdomar som ännu inte kartlagts tillräckligt för att vara förståeliga folk obekväma, som om sjukdomen är ovetenskaplig och den som har den inte att lita på. Det är vanligt att vilja lösa sjukdomar som problem och när vännen (eller den sjuka personen själv) inte kan lösa ens problem (dvs göra en frisk) kan den lätt känna sig som en dålig vän (eller, om den inte är lagd så, tänka att den sjuka är en dålig vän som inte blir frisk, glad och tacksam av de omtänksamma råden). Det är jobbigt för folk att bära obehaget av en sjukdom som inte beter sig som sjukdomar ska (gå över av behandling [striden mot sjukdomen] eller möjligtvis leda till döden) och många vill därför ”gå vidare med sina liv” och tycker den sjuka också ska det, gärna som om sjukdomen inte fanns. (Ja jag raljerar lite. Har inte stringensen att beskriva bättre och mer värdeneutralt just nu.) Vår kultur/politik är just nu också väldigt moralistisk kring att göra rätt för sig, ”hederligt arbetande människor” osv, vilket försvårar acceptans även om annat normtryck inte är lika uttalat.

Sedan tror jag också det handlar om att hitta ett språk och ett perspektiv. Att kunna sätta ord på som är värdeneutrala, eller positiva, också på ett sorts liv som lätt bedöms som futtigt eller stackars. Men den friheten har vi, om vi upptäcker att möjligheten finns. Exempelvis att kunna säga och känna ”jag väljer att avstå den middagen för att slippa försämras i min sjukdom” istället för att ”jag kan inte komma, jag är sjuk ni vet”. Att lära sig att se sitt handlingsutrymme i ett ”litet liv” hänger ihop med att sätta ord på sin vardag på ett egenmaktskapande sätt och att också på att lära känna sig själv bortom alla roller och attribut, så att livet känns värt även när rollerna (som tex yrkesverksam) faller bort. Ja det är en förlust, men tänk om det också kan vara en befrielse. När vi inte kan leva upp till förväntningar, så kan också de kraven på hur livet ”borde” se ut också släppa. Eller inte. Det krävs såklart rätt stöd för det och då cirklar vi till ska till min första punkt; att det är naturligt att dölja svagheter särskilt om vår miljö inte stöttar eller är trygg.

Och det jag menar med allt det här, hur det relaterar till att förminska sig själv; om vi inte ser de här bakomliggande mekanismerna så är det lätt att tro att allt vi känner och tänker är personliga svagheter snarare än resultat av normer, maktstrukturer och internaliserade uppfattningar om hur livet ”ska” vara och att alla andra sorters liv, alla andra sorters kroppar och kapacitet är fel, och dessutom ett personligt, moraliskt fel. Men egentligen är det ”bara” om vi ser på livet smalt, som vi själva inte passar in. Då försöker jag gärna bredda min syn, förstå mekanismerna bakom mina känslor och tankar, snarare än att döma och nedvärdera mig själv (och kanske andra).

 

[cassiopeja]

Jag funderar på om det inte kan vara kopplat till vår anpassningsbarhet som art. Att kunna anpassa sig efter nästan vilka situationer som helst har varit en del av vår framgångsrika spridning och överlevnad som art, och borde alltså vara något som ligger inprogrammerat i våra hjärnor - dvs att vi "finner oss i" och försöker göra det bästa av de situationer vi hamnar i.

 

[manda]

Jag funderar på om det inte kan vara kopplat till vår anpassningsbarhet som art. Att kunna anpassa sig efter nästan vilka situationer som helst har varit en del av vår framgångsrika spridning och överlevnad som art, och borde alltså vara något som ligger inprogrammerat i våra hjärnor - dvs att vi "finner oss i" och försöker göra det bästa av de situationer vi hamnar i.

Ja. För mig tar det alltid flera veckor att hämta mig efter ett vårdbesök (på flera plan). Att se mig själv med deras ögon är tufft. Då ser jag alla begränsningar och hur sjuk jag är. I vardagen ligger mitt fokus på att ha fina små stunder och det har jag också.

 

[MissFideli]

Är inte det lite jantelagen också? Tycker ofta jag hör att "andra ju har det värre".
Jag tror jag förminskar min diagnos GAD helt enkelt för att folk generellt inte förstår den och då blir det lite svårt att orka stå för den, känner jag. De flesta vet idag vad NPF är tack vare medias ökade rapportering vilket jag hoppas medför mer förståelse. Men andra diagnoser som också påverkar livet väldigt mycket syns inte och finns då inte heller. Känner jag.
Jag ska förövrigt idag ringa till VC för att få ut ett läkarintyg till jobbet och känner mig så besvärlig

 

[tara]

Jag har tänkt en del på det här med att en ofta förminskar sin egen upplevelse av olika saker.

Här på bukefalos tänker jag främst på Jahaja (jag hoppas det är okej att jag tar dig som exempel Jahaja?) som först nu tycks ha börjat inse hur otroligt nertryckt hen varit. Tidigare har känslan, iaf för mig varit att hen inte riktigt tagit in hur stor misshandeln varit. För oss "utomstående" har det ju varit rätt uppenbart att situationen är helt sjuk även om vi bara haft ena sidans beskrivning. Är det för att överlevnadsinstinkten gjort att insikten trängts bort för att vardagslivet ska fungera?

Ett annat exempel som inte alls är likadant fast ändå lika är att jag var tvungen att verkligen läsa mitt eget sjukintyg idag och herregud så deprimerande det var. I mitt huvud är min fibro "inte så illa/man ska inte klaga/ andra har det ju värre ", men när jag läser läkarintygen så är jag ju rejält begränsad och mår helt klart jättedåligt. Varför är det så fult att stå upp för/erkänna för sig själv och för andra att jag egentligen mår riktigt uselt?!

Varför ska det slätas över och förminskas när jag någon gång pratar om min sjukdom och mitt vardagsliv? Är det för att inte andra ska behöva må dåligt över att jag mår uselt? Eller är det kanske att om jag förnekar hur illa det är kan jag ibland låtsas att det inte är så illa?

Och varför är det ibland så himla svårt att se sin egen situation med "snälla " ögon?

Jag upplever att all sjukdom ska förklaras som psykisk oavsett om det är sjukvården eller folk allmänt.

En del sjukdomar är fysiska och kan sätta sig på humöret. Medicin hjälper och humöret blir bättre.